Page 1 of 1

[FVK-V] Joyce Wheeler (friday)

Posted: 28 Jun 2012, 13:47
by Traxy
Joyce May Wheeler
Leeds

Joyce Wheeler var en kvinna som sällan sågs le. Hon var helt enkelt inte en person som var särskilt glad och skojfrisk av sig. Inte heller värderade hon humor som någon särskilt viktig egenskap att inneha. Visst kunde hon skratta då och då och hon besatt visserligen ett slags typiskt brittisk sarkastisk humor, men hon såg helt enkelt inte någon mening i att dela med sig av sin glädje till var och varenda människa hon stötte på. Den 37-åriga kvinnan tyckte att hon med sin subtila elegans, klassiska stil och tysta, granskande sätt överklassade alla de som sprang runt och fjantade sig, som hon uttryckte det, på långa vägar.

Att inte sticka ut för mycket men att samtidigt behålla en egen, stark identitet var ett av den strikta ms Wheelers ledord. Hon skulle aldrig kompromissa sig själv, men hon var bra på att smälta in i mängden om det skulle behövas och kunde på så sätt ganska enkelt snappa upp information som kanske inte alltid var ämnad för hennes öron. Det är just det hon råkar göra en sen eftermiddag när hon står i en av köerna till en av flampulvernätverkets eldstäder i Trolldomsministeriets entréhall.

”… att dom har svårt att hitta intresserade till posten”, säger en mörkhårig man framför Joyce i kön.
”Tja, förvandlingskonst kanske inte är det mest originella ämnet dom har på skolan”, svarar hans blonda, spinkiga kollega. ”Eleverna är väl kanske inte allt för ambitiösa när det kommer till att förvandla tekoppar och tekannor fram och tillbaka!”

Den två männen flinar och Joyce vänder irriterat bort blicken och betraktar trollkarlarna och häxorna i de andra köerna istället. Hon såg inget tråkigt eller ospännande med ämnet förvandlingskonst alls, och ingen som helst mening med männens hånande! Samtidigt rör sig hennes egen kö sakta framåt och de två männen fortsätter att diskutera ämnet förvandlingskonst.

”Vi får väl hoppas att Goldhawk hittar någon passande”, är det sista den mörkhåriga mannen säger innan han försvinner in i den gröna elden. När även den ljushåriga trollkarlen har försvunnit är det Joyce tur och inte långt efter det transfererar hon sig ljudlöst från den mörka gränden i ett av Londons undangömda skrymslen till sitt hus i utkanten av en av förorterna till Leeds.

Huset som Ms Wheeler bor i är ett av de många, små radhusen i utkanten av den lilla byn Horsforth nordväst om Leeds. När hon kliver in genom dörren tänds ljusen i hallen och det intilliggande köket utan att någon har tryckt på någon strömbytare, faktum är att det inte finns några strömbrytare på väggarna över huvud taget. Dörren bakom henne svänger också igen utan att Joyce till synes gör något och hon ser sig omkring med ett snabbt och nästan obemärkt nöjt uttryck i ansiktet.

När hon har tagit av sig skorna och hängt ifrån sig sin långa kappa går hon in i köket, fyller en kastrull med vatten och sätter den på spisen. Ur en djup sidoficka på den snäva, knälånga kjolen som hon har på sig plockar hon fram sin trollstav, viftar lite lätt med den över kastrullen och sträcker sig sedan efter en kopp från ett av skåpen ovanför den träbelagda köksbänken. Gasen under kastrullen flammar till och börjar brinna och Joyce lägger en tepåse i den tomma koppen.

Huset är för övrigt tomt, tyst och mörkt. Joyce sjunker ner på en stol vid det lilla köksbordet och börjar rista in glittrande mönster i bordskivan med sin trollstav, mönster som snabbt försvinner igen och inte lämnar några bestående märken i träet. Det var en ovana hon hade haft sen hon var liten och något hon omedvetet brukade börja göra när hon var tankspridd, vilket är fallet nu. Det är väldigt ovanligt att hon blir tankspridd, men vad hon hört de två männen prata om när hon var på väg hem från sitt jobb på ministeriet hade fångat hennes tankeverksamhets fokus. Det lät onekligen som att det behövdes förvandlingskonstlärare på Hogwarts.

Hon rynkar lite på pannan och sitter stilla en stund till, djupt funderandes. Hennes jobb som forskare kring magiska föremål på en sektion av Avdelningen för Magiska Olyckor och Katastrofer hade under de senaste månaderna nedvärderats allt för mycket, i och med att man blivit tvungen att skära ner. Joyce behövde känna att hon uppskattades för och behövdes i det hon gjorde, och så hade definitivt inte varit fallet under det senaste halvåret.

Hon reser sig plötsligt, men inte alls hetsigt eller hastigt. Rörelsen är elegant och utstrålar en viss målmedvetenhet och med några säkra kliv tar hon sig tvärs genom köket till en hög med gamla tidningar som ligger undanslängda i hörnet på den ena köksbänken. Hon plockar åt sig de översta i högen och tar sedan med sig dem till kastrullen med vatten som nu kokar. Hon häller över vattnet i kastrullen till koppen som står bredvid samtidigt som hon med den andra handen bläddrar fram till sidorna längst bak i den tidningen som ligger överst. När koppen är full plockar hon fram en tesked och rör om en stund i den, samtidigt som hon skannar kolumnerna i tidningen. Hon hittar inte vad hon letar efter.

Hon tar med sig sin tekopp och den föregående veckans exemplar av The Daily Prophet tillbaka till bordet, där hon slår sig ner och fortsätter att bläddra i tidningarna. Till slut hittar hon något som fångar hennes intresse. Det är en liten annons i slutet av den senaste tisdagens tidning. Hogwarts söker vikarier för en lärarpost i Förvandlingskonst. Joyce sträcker lite på sig och svävar iväg i tankar igen, stirrandes ut i tomma intet.

Det var nästan exakt 20 år sedan hon själv hade gått ut Hogwarts, som prefekt och toppelev i just Förvandlingskonst, Trollformellära och Maskeringsmagi. Hon hade haft höga framtidsförhoppningar och stora planer, som den typiska Slytherinelev hon varit, men inget hade riktigt utvecklats som hon hade hoppats.

Under sin praktik och första instuderingsår på ministeriet hos en högt uppsatt sektionschef hade hon träffat Ulysses Caulfield, en jämnårig som snabbt fångat hennes nyfikenhet och så småningom blivit hennes kärleksintresse. Han var några år äldre än henne och hade också gått i Slytherin under sin tid på Hogwarts, och de två lärlingarna fann varandra snabbt. Men Ulysses ville vänta med att gifta sig tills han hade arbetat sig uppåt i hierarkin på ministeriet. I Joyce öron hade det låtit bra då, för hon hade haft liknande tankar. Först när det hade gått åtta år och de kände varandra utan och innan hade giftermålet ägt rum, en tyst och kort ceremoni som passade dem båda. Dagen efter hade de återgått till sina respektive arbeten utan att göra någon större sak utav det hela.

Åren gick och Joyce jobbade sig högre och högre upp på ministeriet. Hon skrev några böcker om maskeringsmagi och blev något av en eftertraktad forskare inom magivärlden. Till hennes stora förvåning började Ulysses bete sig annorlunda och distanserande. Han ville inte höra på henne när hon berättade om sitt jobb, men tvingade henne att sitta tyst när han i timlånga utläggningar irriterat ojade sig över sin okonventionella chef och inkompetenta kollegor.

Sakta men säkert insåg Joyce att han inte kunde hantera att hon ansågs mer kompetent och var mer eftertraktad än honom. Insikten drev dem ännu längre ifrån varandra och en kall stämning uppstod i den stora lägenheten i centrala London som de hade flyttat in i tillsammans efter bröllopet. När hon var 33 och Ulysses 39 så hade Joyce tröttnat på de oändliga glåporden och giftiga skämten med bakomliggande avundsjuka och hat från sin man och begärt skilsmässa. Det var det mest upprörande och känslomässigt jobbiga hon hade varit med om, inte bara för att Ulysses trots allt hade varit hennes första riktiga kärlek utan också för att hon blev tvingad att se sitt äktenskap som ett stort misslyckande. Och hon hatade att misslyckas.

Hon och Ulysses hade inte skaffat några barn, de hade båda varit för stora karriärister för att ens överväga det, så utan något sällskap hade hon flyttat tillbaka till sin bardoms hemort Horsforth. Det lilla radhuset låg i änden av en länga nära skogen och eftersom Joyce så sällan befann sig hemma var inte chansen stor att hennes magi skulle upptäckas av mugglarna som hon delade gata med. Men på senare tiden hade hon alltså fått mer fritid att vara ensam hemma, när hon inte behövdes på sitt jobb lika mycket eller ofta, och hon började ifrågasätta sin tillvaro och livssituation.

Hon reser sig från köksstolen – tekoppen är urdrucken för länge sen – och går upp för den smala trappan till övervåningen. Framför den avlånga spegeln precis innanför sovrumsdörren stannar hon till och betraktar sig själv en stund. Hennes blonda hår är uppsatt i en hård knut bak på huvudet och hennes mörka ögonbryn är raka ovanför de skannande, mörkt gråa ögonen. En gång i tiden hade hon fått många komplimanger för sina höga kindben och den raka, smått nedåtpekande näsan. Nu såg hon med den mörka nyansen på läppstiftet och de kalla ögonen mest… elegant och hård ut. Joyce är nöjd med det, det är den bild av sig själv som hon vill ge. Den mörkt blåa, tajta midjekjolen snävar åt kring hennes runda höfter och den vita blusen som är instoppad i kjolen visar precis lagom mycket av hennes barm.

Hennes tankar svävar iväg igen. Hon skulle mycket väl kunna tas för en lärarinna. En strikt och sträng sådan. Något som skulle kunna vara ett litet, litet leende drar snabbt förbi hennes ansikte. Hon börjar plocka ur hårnålarna ur knuten i håret och fortsätter fantisera om vilken slags lärare hon skulle vara. Inte allt för generös med poäng, men inte den som drar poäng från någon för vad som helst heller. En lite gnista av ambition och begär väcks inom henne när hon tänker på att ge och dra poäng. Det var en maktdemonstration som hon själv som elev alltid hade önskat att hon hade auktoritet att utföra själv.

När något plötsligt knakar till spå bottenvåningen stannar Joyce till i sina rörelser och lyssnar intensivt. Hon blir inte rädd, utan snarare misstänksam och rynkan i hennes panna dyker upp igen. Men när det hörs ett svagt mjauande halvvägs upp för trappen och hennes katt Isis snart därefter dyker upp på sista trappsteget fortsätter Joyce att ta ur hårnålarna ur knuten. Isis vandrar förbi bakom henne och lägger sig tillrätta på ”sin” sida av den breda sängen. De två varelserna hade en annorlunda relation, de var båda väldigt självständiga och inte alltid särskilt sällskapliga, men uppskattade ändå varandras närvaro. Joyce hade skaffat Isis när hon flyttat in i radhuset för att inte behöva bo där helt ensam och skulle så här fyra år senare inte kunna tänka sig sitt liv utan honkatten.

Ms Wheeler går till slut och lägger sig, och när hon vaknar nästa morgon vet hon exakt vad hon måste göra. Under natten som går inser hon motvilligt att hon behöver någon slags förändring och att ansöka om vikarieposten på Hogwarts kunde vara just ett steg i rätt riktning. Hon skriver sin ansökan medan hon tuggar i sig en toast och beställer sedan en uggla, som flyger iväg med brevet adresserat till Rektor Goldhawk på Hogwarts skola för Häxkonster och Trolldom, innan hon själv transfererar sig till sitt arbete.

Hon går runt med en bra känsla i bröstet resten av dagen, men Joyce Wheeler var inte en kvinna som blev exalterad allt för lätt. Hon såg alltid till att inte ha för stora förhoppningar om något, utan arbetade istället gediget mot ett mål. Fick hon anställningen på Hogwarts skulle hon bli minst lika lättad och nöjd som glad, men hon tog inte ut något i förväg. Ingen succé utan ansträngning, som man sa, och oavsett vad gjorde Joyce Wheeler alltid sitt bästa.