Page 1 of 1

[TAL-P] Azelia Strickland [G] (Ailue)

Posted: 25 Mar 2016, 21:41
by Traxy
Azelia Euphrosyne Strickland; Benthall, England

År 1941 satte en lång, tanig elvaåring vid namn Azelia Strickland för första gången sin fot i Hogwartsslottet. Det var den vackraste och mest magiska plats hon någonsin varit på, långt ifrån den trånga, knarrande vindslägenheten där hon vuxit upp med sina föräldrar och tre syskon.

Hon sorterades in i Gryffindor, precis som sin far. Azelia tydde sig redan från början mer till honom än till sin mamma. Hon tyckte om att se på när han med alltid lika prydlig handstil skrev ner sina olika räkenskaper. Godric Strickland var inte numerolog, han hade bara en knapp GET-examen och gjorde sitt bästa för att tillsammans med sin fru försörja familjen genom olika ströjobb, men att siffror hade en djupare betydelse var något han förstod.

”Tal kan berätta allt för oss, men vi måste själva se till att vara mottagliga för att acceptera och tolka deras betydelse.”

Föga förvånande valde Azelia att studera sin fars favoritämne då hon började sitt tredje år på Hogwarts. Hon visade sig även ha en talang för spådomskonst, vilket tillsammans med talmagi och trollkonsthistoria kom att bli de lektionstimmar hon längtade mest efter. Under sommarlovet kämpade sig fjortonåriga Azelia igenom sin fars tunga numerologiböcker. Hon hade aldrig varit något läshuvud och det var svårt att förstå de mer komplicerade orden och massiva textstyckena. Själva talen och att göra uträkningar hade hon dock en naturlig fallenhet för. Hon såg talen i talen, att sextio är detsamma som sex tior, två gånger trettio, tre gånger tjugo.

Desto djupare hon försjönk i sina beräkningar, desto större tycktes talens värld bli.

Oändligheter fascinerade Azelia. Att en oändlighet plus en annan oändlighet fortfarande bara var en oändlighet, att en oändlighet kan vara hur stor eller liten som helst och fortfarande vara just en oändlighet. Lika mycket som antalet tal mellan ett och hundra är en oändlighet är antalet tal mellan 0,111 och 0,112. Hon tänkte på det tills hon blev alldeles yr. Känslan, den där nästan maktlösa yrseln gjorde henne ännu mer säker på att förståelse av talens värld, numerologi, var vad hon skulle ägna sitt liv åt.

Bägge hennes äldre systrar slutade Hogwarts efter att de tagit GET-examen. Det äldsta av syskonen, Leonora, blev gravid under sommarlovet inför sitt sjätte år. Mallory, Azelias andra storasyster, hoppade av skolan för att hjälpa till att försörja familjen då syskonens mamma blivit sjuk och inte längre kunde arbeta. Själv befarade Azelia under hela sitt femte skolår att även hon skulle tvingas avbryta sin utbildning. Inte nog med att familjen hade det illa ställt och behövde all ekonomisk hjälp de kunde få. Skolböcker, uniform och annan utrustning kostade pengar, oavsett hur många gånger de begagnats.

På grund av sina strålande betyg i talmagi, spådomskonst och trollkonsthistoria fick Azelia efter enträgna diskussioner lov att välja två av de ämnena för fortsatta studier. Hon ville hemskt gärna studera alla tre och även spiritism, men de ekonomiska medlen räckte bara för två ämnen. Hon valde talmagi och spådomskonst. Det första var självklart, men att tvingas välja bort trollkonsthistorian smärtade henne.
”Du skall vara tacksam. Medan du sitter i det varma Gryffindortornet och studerar efter att ha ätit en rejäl middag i stora salen sitter vi här hemma och funderar på om vi kan unna oss en bit korv utöver gröten och om vi har tillräckligt med flampulver för att jag och Mallory skall slippa gå upp i gryningen och flyga till arbetet.”

Hon var tacksam, eller försökte åtminstone. Det var svårt att inte avundas de som istället blivit tjatade på om att läsa fler ämnen, vars största problem var att deras kvast fått en ful repa eller att deras föräldrar skurit ner på månadspengen alldeles inför en Hogsmeadehelg. Att ge upp sin stolthet var dock aldrig något som föll Azelia in. Hon bar sin blekta Gryffindorslips och trådslitna klädnad av uråldrig modell utan att skämmas, för hon var i alla fall kvar på Hogwarts och hon hade kämpat hårdare än många för att få sitta på FUTT-lektionerna i spådomskonst och talmagi, för att få bli den första i familjen att lära sig spöktransferens.

På sin sjuttonårsdag fick hon ärva sin fars repiga, knappt fungerande klocka och det var först då den tio år senare gav upp helt som hon lade tillbaka den i etuiet och placerade den i samma byrålåda som resten av sina familjerelaterade ägodelar. Vid det laget var hon tjugosju, bägge hennes föräldrar var döda och sina syskon hade hon inte hört av sedan hon för nio år sedan lämnade landet för att studera numerologi hos en inom området välansedd, egyptisk magiker och numerolog.

Azelia hade fortfarande ont om pengar, men hennes fallenhet för talmagi utvecklades snabbt. Det enda hon gjorde var att studera tal. Hennes mentor introducerade henne ständigt till nya, djupare och mer avancerade dimensioner av numerologins värld.

Efter 7777 dagar (det vill säga drygt 21 år) i Egypten återvände trettionioåriga Azelia till England. Vid det laget hade hon skrivit sin första bok om talmagi, vilken publicerats av ett magiskt bokförlag i London och tillsammans med de senaste årens numerologiska arbete i Egypten givit henne en något bättre ekonomisk situation. Hon flyttade till en liten, fallfärdig stuga på landsbygden utanför byn Benthall, Northumberland. Att sitta med sina beräkningar och skriverier medan regnet smattrade mot taket var något hon fann mycket rofyllt.

Att skaffa familj var aldrig något som intresserad Azelia nämnvärt. Hon trivdes visserligen bland folk, men ville även kunna välja att dra sig undan och hålla sig för sig själv periodvis. När hon var mitt inne i en komplicerad beräkning eller fick flyt på sitt ständiga bokskrivande ville hon inte bli störd. I vissa stunder saknade hon framförallt barn. Barns tankesätt, kreativitet och totala oräddhet var något hon verkligen tyckte om och beundrade.

Då en grå uggla en morgon landade ute på altanen och släppte ett brev med Hogwartssigillet på hennes frukostbricka blev Azelia inte speciellt förvånad. Hon hade redan sett i sina teblad att något var på gång, ett erbjudande om att för första gången på sextionio år få sätta sin fot i Hogwartsslottet, den vackraste och mest magiska plats elvaåriga Azelia sjuttiofem år tidigare någonsin sett. Hon visste att det var rätt att tacka ja till erbjudandet, alla beräkningar var på hennes sida och aldrig någonsin hade hon kunnat tacka nej till ett äventyr.

Den långa, taniga, något kutryggiga kvinnan med det korta, vita håret och de stora, runda glasögonen packade alla sina färggranna klädnader och pinaler, böcker, fotografier samt sin fars gamla klocka för att den första september återvända till Hogwarts för att visa unga magiker talens oändliga värld.