[MAM-V] Aaric Càidh (Aeris-Chan)

Här ligger alla utrensade karaktärers bakgrunder.
Forum rules
Om du vill ta tillbaka en av dina karaktärer som blivit utrensad, se Kategorireglerna för information om hur du ska gå till väga!
Locked
Traxy
Spelledare & Admin
Spelledare & Admin
Posts: 8126
Joined: 03 Feb 2008, 19:54

[MAM-V] Aaric Càidh (Aeris-Chan)

Post by Traxy »

Aaric Lysagh Oliver Càidh – Skibbereen, Irland

Aaric Càidh stirrade i taket. Det verkade vara allt han gjorde för tillfället. Stirra i taket, stirra i väggen, stirra ut genom fönstret. I nästan en hel månad hade han stirrat, men det kändes som mycket längre. Det kändes som en hel livstid. Han kunde inte förstå att det bara gått en månad. Den här månaden kändes längre än de 23 år som han hittills tillbringat på jorden. Kanske var det för att han existerat utan att riktigt leva den senaste månaden. Bara stirrat. Knappt ätit. Knappt sovit. Bara stirrat. Och gråtit. En fluffig, gråvit katt hoppade upp på sängen och började nosa honom i ansiktet.

”Bort, Persephone”, muttrade han och knuffade bort henne. Bethina hade köpt katten, och döpt henne också. Större delen av hennes familj hade någon konstig förkärlek till mytologiska namn. Han hade aldrig tyckt särskilt mycket om katten, men under rådande omständigheter hade han inte hjärta att göra sig av med henne. Katten gav honom en sårad blick och skuttade ner från sängen, slirade över golvet och törnade in i gitarren som stod i ett hörn av rummet. Instrumentet gav ifrån sig ett ostämt skrällande. Det hade varit ett av hans stora intressen, men den senaste månaden hade den bara stått i sitt hörn och samlat damm. Precis som hans liv.

Han hade haft stora planer. Han och Bethina hade bara nyligen gift sig och väntade redan sitt första barn. En son, som skulle döpas till Augustus. Han utbildade sig inom maskeringsmagin för att kunna få ett bra arbete. Kanske i London, kanske på Trolldomsministeriet, de ville komma långt ifrån Skibbereen. Släkten ville ändå inte ha honom där, han var en besvikelse, en Gryffindor. Så varför skulle han vilja stanna?

En hård knackning på dörren avbröt hans dystra funderingar. Han lyfte på huvudet, tittade mot dörren, men han gjorde ingen ansats för att släppa in personen som ville besöka honom. Han ville helst inte prata med någon, inte ha någons medlidande. Istället fick han syn på sin egen spegelbild i spegeln bredvid dörren. Han grimaserade vid åsynen. Aaric skulle egentligen kunna beskrivas som snygg med sin ungdomlighet och mörkt gröna ögon, men nu var han nästan oigenkännlig. Ögonen var rödsprängda och de mörka lockarna stod åt alla håll. Mörk skäggstubb var spridd över hans haka. Han såg besegrad ut. Livet hade besegrat honom, efter endast 23 år hade han förlorat spelet.

”Rick! Jag vet att du är där! Släpp in mig! Och tro inte att jag ska gå på att du inte är där för du har seriöst inte lämnat rummet sen ... släpp in mig bara.”

Aaric ryckte till vid ljudet av sin storasysters röst. Han visste att det var en tidsfråga innan hon helt enkelt öppnade dörren och gick in, så han tänkte inte göra sig besväret att släppa in henne. Mycket riktigt steg snart en svarthårig kvinna in genom dörren.

Azelma var hans två år äldre storasyster, och de hade alltid varit mycket nära varandra. Hon hade varit hans bästa vän under deras uppväxt, även om hon ofta stört sig på honom, som man gör med småsyskon. De hade inte fått gå i mugglarskola, hans föräldrar, som båda var magiker, tyckte inte om mugglare, så de hade blivit undervisade hemma. Förutom Azelma hade han också den tre år yngre Fiona och sju år yngre Rory. Men de var så små, så de stod aldrig honom lika nära som Azelma.

Aaric mötte Azelmas blick i ett par sekunder innan han återgick till att stirra i taket. Hon slog sig ner bredvid hans säng och han kände hennes hand på sin arm.

”Jasså där ligger du. Kunde du inte släppt in mig, kanske? Hur är det med dig?” frågade hon, det sista tillades med lite mjukare tonfall. Hur kunde hon ens ställa en så dum fråga? Han skulle kunna berätta för henne att det kändes som om hans liv hade förlorat all sin mening och att han mest av allt önskade att han skulle upphöra att existera just nu. Att det kändes som om dementorer hade tagit hans själ, men han ville inte ha hennes medlidande. Istället koncentrerade han sig på att andas, för att försöka motarbeta tårarna som redan börjat samlas i hans ögon.
”Jag vet att du vill vara modig, lillebror, men just nu är ingen bra tidpunkt för det. Du måste släppa in mig, du måste låta mig hjälpa dig för jag står faktiskt inte ut med att se dig så här.”

Tydligen var Azelmas idé om hjälp att låta honom bo hos henne. Han misstänkte att hon var rädd att han skulle typ bränna ner huset eller råka svälta sig själv till döds om hon inte var i närheten. Egentligen ville han hellre vara ifred, bo kvar ensam med sin katt och sina minnen, men han orkade inte bråka så han gjorde henne till freds och lämnade det lilla huset där han och Bethina bott.

***

Han och Bethina hade inte direkt haft någon kontakt med varandra under skoltiden. Visst hade han sett henne och tyckt att hon var vacker med sitt långa, vitblonda hår, men han gick i Gryffindor och hon i Slytherin, det var inte direkt upplagt för vänskap. Men Aaric brydde sig inte om det, under skoltiden hade han fullt upp.

Han var populär med många vänner och ännu fler flickvänner. Han var slagman i Qudditchlaget och väldigt snygg, vilket han visste om. Detta kanske gjorde honom lite stolt och skrytsam, men han var i grund och botten väldigt snäll, även om hans ego och självförtroende kanske var en smula för stort.

Det enda som blev lidande under skoltiden var just studierna, eftersom Aaric tyckte att allting var roligare än att plugga. När han upptäckte maskeringsmagin under sitt tredje år föddes förvisso ett intresse, men han var 13 år och helt för rastlös för att verkligen vara hängiven sina studier.

Sommaren efter att han slutat skolan jobbade han i en liten butik i Diagongränden som sålde kvastskaft och Quidditchtillbehör. Inte något drömjobb, precis men det dög för stunden. Egentligen ville han bara spara ihop lite pengar för att kunna försörja sig medan han studerade maskering, någon som han verkligen fattat tyckte för under sitt sista år på Hogwarts.

En vacker dag i Diagongränden sprang han ihop med den jämnåriga Bethina som även hon arbetade i krokarna. De hade aldrig haft något mer än oskyldigt flörtande för sig under skoltiden, men föll snabbt för varandra nu. Mindre än två år senare gifte de sig. Detta var föga uppskattat av medlemmarna ur hennes familj som försköt Bethina när hon äktade en ”Gyffindåre”.

Men Aaric och Bethina var unga, dumma och väldigt förälskade och struntade i bråkiga släktingar och gifte sig i alla fall. De flyttade till Skibbereen och påbörjade sitt liv tillsammans. De var väldigt lyckliga och tre år senare var Bethina gravid med deras första barn. Men vid sonens födsel gick allting snett, och varken Bethina eller Augustus, som han skulle ha hetat, överlevde.

***
I cirka fyra månader bodde Aaric hemma hos sin syster. Sorgsen och deprimerad, men han ansträngde sig för att verka uppåt, för Azelmas skull. Han visste att det var orättvist mot henne att bara ligga i sängen och stirra i taket. Hon blev så orolig då. Azelma hade alltid varit något av en extramamma till honom, Fiona och Rory, hon hade alltid brytt sig mycket mer än vad deras mamma gjorde. Alltid oroat sig. Dessutom var hon också ledsen över Bethinas död, de hade trots allt varit vänner. Till råga på allt hade Azelma fortfarande inte kommit över Bethinas kusin Perseus, som till skillnad mot Bethina inte vågat trotsa familjens vilja. Därför kändes det inte rätt att lämpa över all sorg på henne.

En morgon informerade Azelma honom att hon hade sökt en tjänst som lärare i Forntida Runor på Hogwarts, och eftersom hon inte ville lämna honom ensam med sina tankar så mer eller mindre tvingade hon honom att söka den lediga platsen som lärare i Maskeringsmagi.

Aaric hade aldrig tänkt återvända till Hogwarts, det var inte så att han hade dåliga minnen därifrån eller något (snarare tvärt om) men han hade aldrig kunnat se sig själv som lärare. Han hade ju varit så fruktansvärt ointresserad av att gå i skolan, så varför skulle han vilja undervisa? Men han var inte sig själv längre, eller i alla fall inte samma person som han varit under sin skoltid. På den tiden hade han haft allt, han hade varit så bekymmerslös och utan en tanke på att något hemskt skulle kunna hända. Nu var han bitter och sorgsen, utan att egentligen ha något större hopp om livet. Hans oansvarsfullhet och charm hade förvandlats till oro och tystlåtenhet.

En del av hans lärare jobbade säkert kvar på Hogwarts. De skulle säkert höja på ögonbrynen över hans återkomst, men han hade förändrats. Han hade vart fullt förberedd att försörja en familj, men det hade gått honom ur händerna. Hogwarts hade alltid varit något av en familj, och just nu var det det närmsta han kunde komma. Och kanske det skulle vara bra att komma ifrån Skibbereen, ifrån Irland, ifrån allt. Till en plats där alla minnen inte var präglade av Bethina och av det liv han kunde haft. Kanske skulle det här bli bra.

Locked