[FOR-P] Azelma Càidh (ebbaaa)

Här ligger alla utrensade karaktärers bakgrunder.
Forum rules
Om du vill ta tillbaka en av dina karaktärer som blivit utrensad, se Kategorireglerna för information om hur du ska gå till väga!
Locked
Traxy
Spelledare & Admin
Spelledare & Admin
Posts: 8126
Joined: 03 Feb 2008, 19:54

[FOR-P] Azelma Càidh (ebbaaa)

Post by Traxy »

Azelma Lilith Càidh, Fahouragh - Irland

Azelma såg efter ugglan som sakta flög iväg över himlen. På så här långt håll såg hon knappt brevet den hade i näbben. Minos skulle vara tillbaka om ett par dagar - högst. Det skulle bli tomt utan ugglans välbekanta hoande i huset de dagarna. Med en lätt suck drog hon den tunna manteln närmre kroppen. Det gammalrosa tyget gav knappt någon värme i sensommarkylan. Det hade regnat tidigare på dagen – och de mörka kängorna blev blöta av gräset hon stod i. Tunga moln hotade med mer vatten och de drog sakta ihop sig över himlen. Med tunga steg återvände den unga damen till det lilla huset bakom henne.

Det var ett väldigt gammalt hus – långt ifrån alla andra närliggande gårdar. En gång i tiden hade det varit en mugglarbondgård – men nu var det inga mugglare som vistades så här långt från civilisationen längre. Och det var Azelma tacksam för. Hon föredrog att hålla sig undan från dem.


En tidig decembermorgon för snart 25 år sedan fick paret Càidh en frisk liten dotter. Eller ja - liten och liten. Flickan var rund som en badboll men lika lycklig för det. Snart bestämde föräldrarna att hon skulle bära namnet Azelma Liltih Càidh. Det tog knappt två år innan ännu ett barn gav henne sällskap i barnkammaren. Aaric Càidh var som alla småbröder var - jobbig, tråkig och elak enligt Azelma. Men hon älskade honom ändå. Och det behövdes - då paret Càidh inte direkt brydde sig om de små barnen. Enligt dem fanns det viktigare saker i världen än att uppfostra de små liven. I flera år levde de små ensamma tillsammans med barnflickor.

Det dröjde ett par år - men storken anlände två till gånger till huset i byn Skibbereen. Fiona Càidh anlände tre år efter Aaric och Rory följde fyra år efter det. Det var med andra ord stort spann på syskonen och Azelma kom inte lika nära de yngre syskonen som Aaric - även om hon självklart vakade som en hönsmamma över dem med. Den effekten brukade frånvarande föräldrar ha på storasystrar.

Vid tiden av Fionas födsel hade Azelma redan visat tydliga spår av magiska krafter - föga förvånande. Hon var ju trots allt dottern till två fullblodsmagiker. Vid nio års ålder var hon en alldaglig liten flicka med långt svart hår och aningen för långt mellan ögonen. Ögonen, som var mörka som natten, satt i djup kontrast mot den ljusa hyn. Babyfettet satt fortfarande kvar i den här åldern, precis som på många nioåringar, och det kom till att sitta kvar i många år framöver. Att ett brev från Hogwarts sommaren på hennes tolfte år var en självklarhet. Flickan oroade sig dock starkt över vad de andra eleverna skulle tycka om henne. Hon var ju trots allt ett år äldre än dem. Tänk så skulle hon inte passa in?

Den förste september kom och Azelma övervägde starkt att låtsa vara sjuk den morgonen. Hur skulle småsyskonen klara sig utan henne? Skulle föräldrarna ta sin verkliga roll och faktiskt ta hand om de yngre? Det var med ett brustet hjärta hon satte sig på tåget och vinkade farväl till sin familj. Men lyckoruset tog snart över och det dröjde inte många minuter innan en varm och glittrande känsla fyllde henne. Äntligen skulle hon börja skolan.

Barnen Càidh hade aldrig gått i någon mugglarskola då det bara var trams enligt föräldrarna, så av den anledningen hade hon inte träffar många barn i sin egen ålder. Och av de hon träffat ... Azelma var helt enkelt annorlunda. Hon tänkte i andra dimensioner. Visst kunde hon vara hur trevlig som helst även som barn men hon sade alltid något fel. En mening som inte skulle vara just precis där, som egentligen inte behövdes sägas. Men nu skulle hon börja på Hogwarts och det skulle ändras. Allt skulle ändras.

Dock var det inte lika lätt att ändra på saker som hon trott. Första kvällen sorterades flickan i Ravenclaw - men det var med nöd och näppe. Hatten hade övervägt att sätta henne i Hufflepuff men hon hade sagt nej. Det fanns knappt några Càidhar som var Puffar. Och hon tänkte inte vara det. Hon vägrade vara det. Hatten hade gett med sig och satt henne i Ravenclaw istället. Varför visste Azelma inte. Hon var inget underbarn och heller inte något vidare vacker. Men hon hade trots allt det där lilla extra, känslan för att ta upp detaljer som ingen annan lade märke till. Sedan hade hon ju alltid sina speciella intressen. Azelma älskade Hippogriffer. Hon hade alltid gjort det. Speciellt svarta. Det var något med varelserna som lockade henne något förfärligt. I timmar kunde hon sitta med sina böcker om djuren och bara läsa och ta in informationen.

Under sina första år på skola märkte Azelma att hon utvecklade ett starkt hat mot hufflepuffarna. Det var med en blandning av förakt och avundsjuka som hon såg på dem. Hon passade inte in i sitt elevhem. Visst hade det visat sig att hon hade fallenhet för flera ämnen och god studievana men de andra eleverna fann henne konstig. Och tråkig. Hon kom aldrig med något nytt. Bara Hippogriffer - och senare Runor. Flickan kunde inte släppa känslan av att hon nog hade varit en bättre hufflepuffare och att de faktiskt hade gillat henne bättre än hennes elevhem gjorde. Och det faktumet skrämde henne något fruktansvärt.

Under tiden hatet mot Puffarna växte, byggdes även en nyfunnen känsla upp inom flickan. I samma år som henne - men i Slytherin - gick den sötaste pojken hon någonsin sätt. Hans namn var Perseus precis som den grekiska hjälten och han såg ut som en med. Med blont hår och sin gängliga kropp satte han fart på känslor som Azelma knappt ens visste fanns och det tog inte lång tid förrän hon insåg vad som hänt. Hon hade förälskat sig i den unga Perseus. Och han visste inte ens att hon fanns.

Under sitt tredje år började Azelma med ett flertal nya ämnen. I brist på sociala kontakter valde hon till hela fyra ämnen - Forntida Runskrift, Spådomskonst, Skötsel och Vård av Magiska Djur samt Symbolmagi. Det var nu hon förstod att förkärleken till Hippogriffer inte färgade av sig på andra djur. Tvärt om kom Azelma till att hata lektionerna i Skötsel och Vård. De var kalla, meningslösa och fick henne att börja gråta av frustration då hon för hela sitt liv inte kunde förstå varför hon valt ämnet. Däremot märkte hon hur mycket hon älskade lektionerna i Runor och Spådomskonst. Det senare mest för att en viss slytherinare var med i klassen. Runorna var speciella för henne. Hon kunde se och tyda dem på ett sätt som fick professorn att le. Fallenheten för ämnet var påtaglig och även om hon inte var bäst var hon bra. Och det räckte för att hålla Azelmas intresse vid liv.

Flera år gick och Azelma fortsatte att vara osynlig för de andra eleverna. Visst umgicks hon med folk - men hon sade aldrig mycket. Hon var där men ändå inte. Med åren försvann det mesta av babyfettet - även ifall hon än var långt ifrån smal omplacerade det sig och under det femte året antog hon en lätt kurvig skepnad. Den nya skepnaden gjorde Azelma osäker – ovan vid uppmärksamhet drog hon nu helt plötsligt blickar till sig. Hon var inte vacker, men hon smälte inte in längre. Nu stod hon ut. Det skrämde henne något fruktansvärt i över ett halvår. Men så en vårdag – efter att de fått gå tidigare från Spådomskonsten – fick hon en lätt knackning på axeln. En fråga förändrade hela hennes tillvaro. Först nu insåg Azelma hur färglöst hon levt. Med förändringen kom färgen in i hennes liv och allt kändes plötsligt mycket lyckligare. Hon gömde inte längre sig själv och lade inte längre all sin kraft på att smälta in i väggarna. Tvärtom lät hon sig själv blomstra – och resultatet blev en frisk och sund flicka som gav intrycket av att inte ha några bekymmer i världen.

Perseus och Azelma var ett sådant par alla sade skulle klara sig genom allt. De skulle gå ut skolan, gifta sig och skaffa barn, de skulle leva lyckliga i alla sina dagar, men ödet ville något annat. Azelma började på halvtid jobba hos en urfattig runsiare och på halvtid utbilda sig till Runolog. Jobbet hade hon haft tre somrar i rad redan och det var en trygg bas att börja ifrån, även om betalningen inte var den högsta. Tvärtom var den faktiskt väldigt låg. Perseus hade inte gillat det – han tyckte att hennes inkomst var för låg mot hans – men Azelma kände sig otroligt dragen till den lilla affären. Visst, de hade knappt några kunder, men den gamle mannen hade alltid varit där för henne, från första arbetsdagen, ända till slutet.

Perseus var alltid trevlig mot Azelma. Aldrig sade han något ont om henne – men ändå kom hon på sig själv med att tänka tillbaka på samtalen och se de gömda budskapen. Om hur dåligt betalt hon fick. Om hur löjligt det var att utbilda sig till runolog – de fick ju knappt några jobb. Om hur hon borde ta hand om sig själv bättre och äta sundare. Om hur hennes hår såg risigt ut. Allt detta sade han med sammetslenröst, så snällt att hon inte ens märkte av det. Han höjde på ögonbrynet åt hela hennes existens, men flickan märkte inget, för i sitt huvud såg hon bara den vackra pojken som blivit kär i den alldagliga flickan. Hon såg bara hur han accepterade henne, trots att hon inte var vacker. Och det räckte för att hon skulle ge allt till honom, till och med sitt hjärta.

Allting förändrades en dag. Aaric friade till Bethina Pimperose – Perseus kusin, och med det förändrades saker och ting. Perseus familj gillade inte förlovningen – och varför skulle de? De hade hatat gryffindårar i all tid och tänkte inte ändra sig nu. Inte ens hans namn, Càidh, kunde göra något åt saken. Han var en dåre och de hatade honom för det.

Azelma hade sedan länge tillbaka sett känslorna växa mellan sin bror och hans väninna och fann inget hinder till förlovningen, men Perseus såg på saken ur ett annat perspektiv. Veckan innan bröllopet mellan hennes bror och hans Bethina lämnade Perseus den lilla gården utanför Fahouragh. Tanken hade alltid varit att de skulle spara till en Hippogrifffarm tillsammans, men drömmar ändras och även människor.

Med ett brustet hjärta såg Azelma hur mannen i hennes hjärta transfererade sig iväg och visste då att han aldrig skulle komma tillbaka. Nu skulle han visst vara gift, med barn och allt. Azelma hade sett babyn i tidningen. Det var ett vackert blont barn. Väldigt likt honom. Athena hette hon visst. Det sved i henne att tänka på det. De hade planerat det namnet tidigare, bara åt sitt eget barn. Inte åt den där andra flickan vid hans sida.


Bläckhornet var fortfarande framme på köksbordet när Azelma återvände till köket. Bredvid det låg ett par sönderklottrade pergament samt en tre dagar gammal dagstidning. Annonssidan var uppe. Hogwarts annonserade om en ledig position som Forntida Runor-lärare. Det var den gamle runologen som bett henne att ansöka. Han hade inte haft råd att ha kvar henne och hade inget annat val än att avskeda henne.

Jobbet var ju perfekt för henne – som färdigutbildad runolog och allt hade hon ju utbildningen till det. Hon hade intresset. Men ändå var det något som fått Azelma att tveka de senaste tre dagarna. Det var på Hogwarts hon träffat Perseus. Det var där hon blivit kär i den blonde drömprinsen, och nu var han borta. Hon hade det lilla huset att ta hand om som aldrig skulle kunna bli den farm hon ville då pengarna inte räckte till. Hon hade sin broder, som i flera månader sörjt bortgången av sin fru. Ja – Bethina hade dött, och det hade även barnet gjort.

Sorgen som slog Aaric hade smittat av sig på Azelma, men istället för att visa den hade hon förträngt den. Hört var den arma flickans familj hade sagt, att ”det var bäst så här, med den skammen hon bar på kunde hon lika bra dö”. Det var sorgligt, och Azelma förstod inte för sitt liv hur en familj kunde förakta sin medlem så mycket.

I sin desperation över att få tillbaka sin bror till det normala hade Azelma tagit beslutet att flytta honom hem till sig. Det betydde en mer mage att mätta, och mindre pengar till sparandet. Det såg sig vara hopplöst att leva ut drömmen. Med sina blott 25 år såg flickan ut att vara dubbelt så gammal. Jobbet, stressen och förlusten av halva familjen hade tärt på henne de senaste åren och fått henne att se ut att vara närmre medelåldern än vad som kändes möjligt.

Det var därför som hon valt att söka till jobbet trots allt. Det var inte så att hon ville det – nej, hon behövde komma i väg. Hon behövde hitta sin plats i livet. Skolan hade ju trots allt varit okej – även om hon mest varit tyst under sin tid där - och hon hade alltid varit duktig på att förklara för andra. Att lära ut var helt enkelt något naturligt för henne. Med runologutbildningen i ryggen hade hon allt som behövdes för att lyckas. Nu skulle hon bara få jobbet också.

Med en lätt suck drog hon handen genom håret. Det var tunnare nu. Den senaste tidens stress hade tagit hårt även på det. Jo – att söka ett nytt jobb var ett måste för henne. Nu skulle hon äntligen kunna hitta något som hon var riktigt bra på. Kanske.

Locked