[KVF-V] Quintus Catherwood (Matt-iXc)

Här ligger alla utrensade karaktärers bakgrunder.
Forum rules
Om du vill ta tillbaka en av dina karaktärer som blivit utrensad, se Kategorireglerna för information om hur du ska gå till väga!
Locked
Traxy
Spelledare & Admin
Spelledare & Admin
Posts: 8126
Joined: 03 Feb 2008, 19:54

[KVF-V] Quintus Catherwood (Matt-iXc)

Post by Traxy »

Quintus Milo Catherwood, Cork, Irland

Det hade gått ett tag sedan det hände, närmare bestämt var det 46 dagar sedan incidenten vid altaret hade slagit till. De hade varit lyckliga, hade de inte det? Allting hade kommit som en chock.

Rosenrasande, frustrerad och förrådd hade den 23 år gamla Quintus Catherwood lämnat deras stora hus de hade haft tillsammans. Nu bodde han i en ganska liten, halvsjaskig lägenhet i Cork. Han satt på den gnisslande sängen med ansiktet djupt begravt i händerna och funderade djupt. 46 dagar.

För 46 dagar sedan skulle han och Fiona Càidh blivit det lyckligaste paret i världen. De hade planerat det väl för att ingenting skulle gå snett, det skulle vara hennes stora dag och Quintus hade känt sig så lycklig den sekund han fick syn på den långa, vita, ofantligt vackra bröllopsklänningen. Men hon avbröt det hela, blåste av hela evenemanget. Tydligen hade hon träffat en annan och det rörde sig inte bara om en eller två gånger, detta hade pågått ett bra tag. Ärlig som hon var kunde hon inte leva med det längre, hon älskade den andre för mycket.

Vem var den andre egentligen? Skulle han någonsin få reda på det? Vad hade han som inte Quintus hade? Han ställde sig upp och tittade på sig själv i spegeln och tillbaka tittade en lång, vältränad man med ljusblont hår och nötbruna ögon. Han såg inte dålig ut, det enda som förstörde hans yttre var påsarna under ögonen. De hade uppkommit av 46 nätters sömnproblem. Kanske var det hans personlighet det var fel på, kanske var han för mesig för henne. Kanske var han inte tillräckligt äventyrslysten och intressant som han en gång varit.

Ännu kunde han minnas deras många äventyr tillsammans under skoltiden. På den tiden hade de inte alltid brytt sig om reglerna, ibland hade han till och med smugit ut från Hufflepuffs sällskapsrum för att de skulle kunna titta på stjärnorna tillsammans. Han hade till och med gått med i Hufflepuffs quidditchlag för hennes skull. Han mindes att hon hade pratat om hur mycket hon gillade quidditch och han hade ju alltid spelat sitt allra bästa för hennes skull! På den tiden hade han varit vaktare och en väldigt bra sådan också. Det var först efter Hogwartstiden som han hade funnit sitt andra stora intresse i livet, fotografering. Han var faktiskt väldigt stolt över sina fotografier och samlade dem i ett stort fotoalbum.

Quintus satte sig ner igen och började åter grubbla på det som tidigare hållit hans tankar i sysselsättning. Han hade sökt och blivit erbjuden en tjänst, en tjänst som innebar att han skulle få jobb som vikarie på Hogwarts Skola för Häxkonster och Trolldom. Denna tjänst skulle innebära att han fick syssla med någonting av det roligaste som fanns, nämligen kvastflygning. Han hade redan konstaterat att det antagligen skulle bli otroligt intressant att lära upp de yngsta eleverna, men var han redo att gå vidare? Kunde han åka till Hogwarts och helt enkelt släppa taget om Fiona helt?

En ganska tjock, svart och fluffig varelse trädde in i rummet med stora, gula ögon som tittade upp mot Quintus. Katten Ursula var en väldigt gammal och snofsig katt. Hon älskade att lata sig och föredrog nästan kattmatten tuggad av någon annan innan hon själv åt den. Innan hade Quintus naturligtvis varit mer sträng åt henne, sagt åt henne att hon inte vara så bortskämd, men nu, när han bodde ensam och kände sig ynkligare än vad han någonsin gjort förut, skämde han bort den otacksamma katten något ofantligt.

Quintus bar upp henne och började naturligtvis klappa och gosa med henne. Han stök hennes svans och kliade henne bakom öronen men Ursula brydde sig inte. Hon gav honom en skeptisk blick, om nu katter kan göra så, och lämnade honom för att gå och lägga sig under matbordet.

Oväntat och utan förvarning knackade det på dörren och det tog ett tag innan Quintus faktiskt ställde sig upp för att gå och öppna. Långsamt öppnade han dörren och till hans stora förvåning, och kanske även förskräckelse, stod Fiona där med en stor låda i famnen. Hans ansiktsuttryck förändrades inte ens, även om hans puls ökade kraftigt. Hon tittade på honom med sina grå ögon, var de inte lite rödsprängda? Grät hon? Han fick en plötslig impuls av att han ville trösta henne, men han lät bli.

”Du glömde några av dina saker”, sa hon och räckte över papplådan. Det fanns inte så mycket i den och han undrade om det ens hade funnits en anledning för henne att komma hit med det. Kanske ville hon bara säga farväl, en sista gång.

”Tack”, sa han ganska tyst och lite hest och tog emot lådan, utan att bryta ögonkontakten. Han såg att Fiona tittade sig omkring i lägenheten.

”Så fint du har det”, sa hon och nickade långsamt, antagligen ljög hon. Hon bet sig i läppen innan hon fortsatte. ”Ska du bo här länge?” Frågade hon trevande. Quintus antog att hon ville se till att han mådde bra och att stanna i den här lägenheten för länge skulle antagligen inte klassificeras som bra. Han placerade lådan på golvet och inom två sekunder hade Ursula hunnit fram till den och gjort det hela bekvämt för sig inuti den.

”Jag ska faktiskt inte stanna här speciellt länge, jag har fått en förfrågan om ett jobb och funderar på att ta det”, konstaterade han medan Fiona nickade intensivt.

”Så bra”, sa hon slutligen och log ett värmande leende mot honom. Hon tog tag i hans hand och tryckte den hårt. ”Hej då Quintus”, hon hade fortfarande det där leendet på läpparna. Hon gav honom en lät puss på kinden och sedan vände hon sig för att gå. Quintus sträckte sig omedelbart efter henne och tog tag i hennes arm.

”Snälla, låt mig få veta vad som är fel med mig. Låt mig få veta vem han är och vad han har som inte jag har”, sa han och lät plötsligt bedjande. Hans bruna ögon hade tårats upp vid det här laget med han lyckades hålla inne gråten. Fiona stod som fastfrusen med ett lite plågat leende.

”Ingenting är fel på dig Quintus”, sa hon långsamt. ”Du är bara inte han”, och med ens var det sagt. Det fanns alltså ingen anledning till att hon ogillade honom, han var bara inte den andre. Dörren stängdes när hon gick men Quintus kunde höra hennes fotsteg försvinna och han andades långsamt ut.

Quintus tog lådan med sakerna och katten i och gick in i sovrummet. Han satte sig åter ner igen och sängen gnisslade till. Han bar upp Ursula ur lådan som gav honom en inte allt för vänlig blick innan hon skyndade sig upp för sängen och la sig på huvudkudden.

Han började rota i lådan och hittade en hel del saker han inte sett på flera år. Kärleksbrev, foton, gamla skolböcker och till hans stora förvåning, hans allra första quidditchutrustning. De var alldeles för små för honom vid det här laget, han hade varit en ganska tanig tolvåring och ingen hade trott att han skulle kunna bli en vaktare, vaktare var ju oftast större och starkare för att kunna skydda ringarna, men han hade gjort det som alla trodde var omöjligt.

Plötsligt visste han vad han var tvungen att göra, han visste vad som skulle få honom att komma på fötter igen. Han skulle tillbaka till Hogwarts och han skulle åter hämta ut kvasten ur kvastskåpet, men den här gången var det för hans egen och elevernas skull, inte Fionas.

Locked