[FVK-P] Evangelista Tintwistle (Quiwi)

Här ligger alla utrensade karaktärers bakgrunder.
Forum rules
Om du vill ta tillbaka en av dina karaktärer som blivit utrensad, se Kategorireglerna för information om hur du ska gå till väga!
Locked
Traxy
Spelledare & Admin
Spelledare & Admin
Posts: 8126
Joined: 03 Feb 2008, 19:54

[FVK-P] Evangelista Tintwistle (Quiwi)

Post by Traxy »

Evangelista Tintwistle,
Tintwistle, England.

Kaksmulorna som samlades på botten av den på utsidan så vackert utsmyckade kakburken, det var hon. Hon var smulorna. Eller ja, hon kände åtminstone sympati för dessa ömkansvärda, bortglömda smulor och led med dem allihop. Evangelistas äckliga föräldrar gick och stoppade ner sina grisiga fingrar i burken, tog upp en av kakorna och slog lite lätt med fingret på den så att smulorna lossnade och föll tillbaka ner igen. De skulle aldrig få se friheten, de stackars smulorna. Förutom den enda gång då de spolades ut i vasken. Evangelista skulle också spolas ner, eller i alla fall kastas ut, så fort som möjligt. De ville bli av med henne. De var missnöjda, och för dem var hon inget annat än en skamfläck.

”Jäklar vad svårt det här var då”, sade den numera sextonåriga flickan. Det var sommarlov, vilket som alltid medförde att hon satt hemma i sitt mörka sovrum och tvingades arbeta med en uppsats som skulle skrivas under ledigheten. Hon var instängd. Bestraffad, som en liten och ynklig husalf. Hon avskydde sin familj. Hon ville bara bort därifrån.

Flickan hade en mycket svår uppväxt. Hon avskydde sommarloven när hon tvingades åka hemifrån för att träffa sina så kallade föräldrar. Att åka hemifrån betydde självklart att åka ifrån Hogwarts. Hon älskade slottet och alla dess vrår, och hon älskade professor Hilda Hinks – den person hon såg som sin mamma mer än någon annan. Kvinnan var godheten själv, och så tidigt som under Evangelistas första år på skolan hade förvandlingskonstprofessorn pratat med henne. Redan då hade hon förstått att någonting var fel, även om inte Evangelista själv förstod det. Ända sedan dess hade relationen bara växt sig starkare, tillsammans med Evangelistas intresse för förvandlingskonsten.

”Evangelista, vill du veta varför jag arbetar som professor här?” frågade professor Hinks.
”Ja, självklart vill jag det!” svarade Evangelista.
”Jag har ett uppdrag, eller åtminstone en livsvision. Har du någonsin funderat på var elefanten tar vägen när den plötsligt förvandlas till en liten mus? Inte kan den väl försvinna puts väck? Det tror inte jag i alla fall. Jag tror att varje gång man förvandlar något rubbar man världen, om så bara på en molekylär nivå. Man skakar om den lite, kanske. Eller är det helt enkelt så att vi bara omvandlar alla molekyler?” Man kunde höra engagemanget i hennes röst. Visserligen var hon gammal, men än fanns det liv i tanten. Evangelista nickade och log glatt. ”Visst är det häftigt, håller du inte med?” frågade Hilda.
”Ja, absolut!” svarade Evangelista. Det var det verkligen, så otroligt häftigt och fascinerande. Dessvärre dog Hilda Hinks bara ett par år senare, innan hon hann bevisa någonting alls.

Hur som helst bestämde sig Evangelisa för att avsluta Hildas forskning. Hon bestämde sig för att på egen hand bevisa sambandet mellan förvandlingskonst och vetenskap. Efter sin sjundeårsexamen från Hogwarts reste hon långt bort och det var även där – långt, långt borta – som hon insåg vilken vacker konstart förvandlingskonst var. Precis som att måla, skulptera, sjunga eller dansa var ämnet en oerhört fager konst, näst intill omöjlig att förstå sig på. Hon kände aldrig något behov av fysisk närhet utan vigde hela sitt liv åt förvandlingskonsten. Hon kände inte heller saknad av en familj att älska och bli älskad av. Den enda hon ville tillfredsställa var Hilda, som låg där och snarkade i sin grav.

”Förlåt mig, Hilda.” Hon lät vemodig, och när hon blickade upp kunde man se att hennes klarblå ögon glänste av sorgevatten. I nästan fyra årtionden hade hon letat efter svaret men misslyckats med att hitta det. Kanske borde hon ha gett upp för länge sedan och åkt hem för att sluta fred med sina föräldrar. Visserligen var det inte särskilt lockande, med tanke på hennes pappas åsikter om kvinnor; att de var underlägsna och skulle tillbringa sitt liv i köket. Hon förstod sig inte på sin mamma heller, som kunde älska denne karl. Evangelista själv hade i alla fall tröttnat. Han var sjuk i huvudet, och även om Evangelista kanske hade kastat bort sitt liv fram tills nu på forskning utan resultat var det inte för sent att ta tag i det. Hennes kunskaper var ovärderliga; det kunde absolut ingen argumentera emot. Kanske var Hogwarts den slutliga lösningen. Hilda hade träffat Evangelista på skolan, möjligtvis kunde hon själv också ha sådan tur att träffa någon flitig liten elev att delge sina idéer och tankar. Tillsammans kunde de kanske lyckas. Spelet var inte slut än.

Kanske var det ödet, men några månader senare gick rykten om att den för tillfället anställda förvandlingskonstprofessorn på Hogwarts skulle avgå, så Evangelista skickade iväg en uggla till rektorn på skolan, Griselda Goldhawk, om tjänsten. Den tidigare hufflepuffeleven saknade skolan, men det är klart, vem skulle inte sakna sitt hem? Det ljusbruna håret hade rufsat till sig; vinden utomhus var inte en enda själ nådig.

Hon stod där, vid Hildas grav och tårarna rann längs kinderna. Evangelista var en stark kvinna på grund av allt hon genomlevt, men Hildas död var det värsta som hänt henne. Hon skulle i alla fall bli den bästa professorn som Hogwarts någonsin skådat, hon skulle tillfredsställa Hilda. Med sina otroligt fördjupade kunskaper och en mycket härdad uppväxt kunde hon antagligen handskas med det mesta. Hon var lång, respektingivande och utstrålade glädje vilket var en perfekt kombination. Tillsammans med eleverna på skolan skulle hon lyckas lösa förvandlingskonstens alla mysterium. Hon tvivlade inte ett dugg på dem, för ungdomarnanas hjärnor var färska och kunde säkert komma med många kreativa teorier. Någon gång måste de ju pricka rätt.

”Jäklar vad svårt”, upprepade hon, en aning högre – den där uppsatsen skrev verkligen inte sig själv och Evangelista skrev den inte heller - någonstans utifrån hördes faderns röst: ”tänk på vad du säger, flicka lilla.” Hon kunde föreställa sig de stirriga ögonen framför sig, och den äckliga mustaschen. Kunde han inte bara dö? Han var värst av dem allihop. Det var han som förstörde henne, som fick henne att falla i småbitar. Det var han som fick henne att brytas ner till de allra minsta av beståndsdelar. Till kaksmulor.

Locked