[TDJ-P] Thomas Moore (Toadyone)

Här ligger alla utrensade karaktärers bakgrunder.
Forum rules
Om du vill ta tillbaka en av dina karaktärer som blivit utrensad, se Kategorireglerna för information om hur du ska gå till väga!
Locked
Traxy
Spelledare & Admin
Spelledare & Admin
Posts: 8126
Joined: 03 Feb 2008, 19:54

[TDJ-P] Thomas Moore (Toadyone)

Post by Traxy »

Thomas Moore, Oxford, England

Thomas Moore dök upp i sin lagom stora trädgård, som låg i anslutning till hans och hans frus trivsamma hus i utkanten av Oxford, en sen eftermiddag i mitten av juli månad efter en ganska vanlig arbetsdag på juristkontoret. Han var iförd sin favoritkostym i mörkblått tillsammans med den skjorta som hans fru hade valt ut åt honom kvällen innan - en vit med ljust rosa ränder, det var liksom en vit men ändå inte en helvit för det tyckte hon såg mer ut som begravning eller bröllop eller något sådant. Till det hade han även en slips i mörkblått, som han sakta knöt upp för att befria halsen efter dagens arbete, samt ett par svarta skor som han skulle behöva putsa senare under kvällen.

I fickan på sin kavaj hade han ett fickur som han drog upp för att se vad klockan var. Den visade fem på eftermiddagen. Det hade inte hänt något extraordinärt under dagen vilket han tyckte var både en lättnad och lite synd; det blev alltid mer utmanande att arbeta om det kom oväntade fall eller oväntade meddelanden, men så hade inte skett. Just därför hade han sedan han packade ihop för dagen funderat på om han skulle bjuda ut sin fru på middag när hon kom hem från arbetet.

Han hoppades att hennes arbetsdag inte hade varit ovanligt ansträngande, så att även hon skulle ha ork för en stillsam utekväll. Han ville inte pressa henne om hon skulle råkat ha en dålig dag, utan då skulle han mer än gärna slänga ihop en god middag därhemma i sitt älskade kök. Han log lite för sig själv när han tänkte på det där. Deras bekanta förvånades fortfarande över att det var han som var familjens kock, men han såg det som en trevlig avkoppling efter arbetsdagen. Om det var en helgdag och han fick bjuda goda vänner på middag så var inte det helt fel heller. Thomas och Diana hade pratat om att det kanske var dags för en vänskapsmiddag snart igen, det var ju ändå närmare två månader sedan sist.

Tänk vad tiden gick fort egentligen, tyckte han. Det kändes som om det bara var i går då han som sjuttonåring hade haft en flört med Diana. Han mindes fortfarande hur söt hon hade varit då. Däremot var han såhär i efterhand helt övertygad om att det hade varit helt rätt att de inte hade blivit ett par på riktigt då. Han hade behövt de nästkommande sju åren på sig att mogna och bli redo för sitt livs kärlek, och hon hade ju trots allt bara varit femton under deras skoltid tillsammans. Nej, det hade verkligen varit för det bästa att de hade gått skilda vägar i några år, något som han verkligen inte kunde tänka sig igen. Han älskade verkligen henne av hela sitt hjärta något han skulle tala om för henne ännu en gång så fort hon kom hem.

Deras dotter och sons uppväxt hade svischat förbi och han undrade om han hade blinkat och missat det hela egentligen. Inte för att han inte tyckte att han kände sina barn, men han saknade att ha dem hemma ibland och kunna hjälpa dem på vägen i livet. Visst hände det sig ibland att de frågade honom om råd, men inte lika ofta som förr och det var något han saknade. Han tyckte om att ge andra råd vilket han hade gjort redan under skoltiden och för det mesta hade hans kamrater lyssnat till hans råd, i alla fall sedan de hade upptäckt att de ägde sin riktighet i de flesta fall.

Det var på grund av detta som han hade blivit så glad när han hade sett annonsen i tidningen om att Hogwarts sökte en ny lärare i Trolldomsjuridik och hans kollegor på juristkontoret hade uppmuntrat honom att söka. Var det någon som lämpade sig för att fostra nästa generations jurister så var det han, var den allmänna åsikten och även hans egen, även om han lyssnade mer på andra i det sammanhanget. Även hans fru hade varit positiv till det hela eftersom det skulle innebära en ny utmaning för honom och Thomas älskade nya intellektuella utmaningar att sätta tänderna i.

Thomas hade haft en ganska normal uppväxt på det hela taget, i en medelklassfamilj där han hade fått det mesta han velat ha. De hade bott i en förort till London och hans pappa jobbade på Ministeriet medan hans mamma jobbade på St Mungos som botare. Uppväxten hade varit fylld av teaterbesök och en del utlandsresor, och Thomas hade uppskattat både och vilket han fortfarande ägnade sig åt när han hade möjlighet.

Han mindes med ett leende den gången för nästan femtio år sedan när han fått följa med sin far till Trolldomsministeriet. Det var en grådaskig dag på hösten när han var nio år gammal och längtade som en galning efter att få börja Hogwarts så att han kunde få börja plugga på allvar, och efter att få kompisar som inte var hans småsyskon. Hans närmaste bror hade precis fyllt fyra mindes han och fick stanna hemma.

Thomas hade så länge han kunde minnas tagit sin roll som storebror och förebild på största allvar och försökt hjälpa sina syskon så mycket han kunde - något som hade lett till att han hade blivit lite av en naturlig ledare bland sina kamrater i skolan, även om han aldrig var den som syntes eller hördes mest. Han föredrog istället att vara lite i bakgrunden där han kunde iaktta sina kamrater och komma med goda råd. Han mindes att han och hans pappa hade gått förbi en man i mörk kostym och han hade frågat ”pappa, vem är det där?” och pekat sådär oförskämt som en del barn gör när de vill få uppmärksamhet eller uppmärksamma något som de tycker är spännande. Och nog hade det varit spännande för den lille pojken!

Thomas drog försiktigt sin högra hand genom det mörka blåsvarta håret som gick ned en bit över öronen, som även hade en liten pojkaktig virvel bak på huvudet och knäppte upp den översta knappen i skjortan medan han lät tankarna vandra vidare genom minnet från barndomen.

”Lugna dig Thomas”, hade hans pappa svarat. ”Det är oartigt att peka och stirra”, hade han fortsatt. Sedan på ett nästan mirakulöst sätt hade mannen i den mörka kostymen kommit fram till dem.
”God dag, mr Moore och unge herr Moore, antar jag”, sade främlingen och log mot Thomas.
”God dag, mr Mayer, det här är min son Thomas”, svarade Thomas pappa.
”Men ursäkta herrn, får jag fråga en sak?” hade Thomas sagt därefter.
”Naturligtvis unge herrn” svarade mr Mayer.
”Vad gör ni? Jag menar ni ser så viktig ut”, fortsatte han nu ivrigt. Han hade verkligen varit nyfiken på vad den välklädde mannen var för en.
”Jag är en advokat, unge herrn”, svarade mannen vänligt men allvarsamt innan han skyndade sig att tillägga ”men nu måste jag tyvärr iväg. Det var trevligt att råkas mr Moore och unge herr Moore”, och försvann ned längs korridoren.
”Pappa, pappa, vad är en advo, advot för någe, pappa?” hade Thomas börjat babbla ännu ivrigare när den spännande mannen försvunnit.
”Lugn, Thomas. Advokat heter det. Advokater arbetar med att hjälpa människor när de får problem”, svarade hans pappa med ett lätt irriterat tonfall. ”Kom nu, Thomas så att vi inte blir sena!” fortsatte pappan med skarp röst och drog med sig den korte pojken som alltjämt fortsatte att stirra efter främlingen.

Tänk vad liten och oskyldig han hade varit då, tänkte Thomas och skrattade för sig själv. Sedan den dagen hade han tjatat ihärdigt på sin pappa om att han ville bli som den spännande mannen han mött, och enligt honom själv hade han definitivt lyckats med det. Han hade till och med sökt upp mr Mayer när han blivit lärling på juristkontoret för att tacka honom för att han hade inspirerat honom genom sin studietid, även om mr Mayer inte kom ihåg mötet med den lille pojken han en gång varit. Det gjorde inte så mycket; huvudsaken hade varit att Thomas själv kom ihåg det som nu. Hans pappa hade däremot inte blivit alltför glad över att få konkurrans och sedan bli utbytt som förebild för Thomas genom livet, men det kunde ju faktiskt inte hjälpas.

Studietiden hade varit underbar, tyckte Thomas, och han hade till sin glädje sorterats i Ravenclaw när han kommit till skolan första dagen. Även om han nu i efterhand funderade lite på om han inte skulle ha passat nästan bättre i Hufflepuff, men Sorteringshatten hade ju alltid sina skäl till varför man hamnade i ett visst elevhem. Han hade varit studiemotiverad, men samtidigt tagit sig tid för sina kamrater eftersom han var en observant och empatisk pojke som märkte av hur saker och ting låg till bland kamraterna i allmänhet.

Han hade gått igenom skolan med hyfsade betyg, och mer än hyfsade i de ämnen han bedömde sig ha nytta av i sin karriär, så som Trollkonsthistoria, Förvandlingskonst och Försvar Mot Svartkonster. Efter sin GET-examen hade det varit ett självklart val att läsa Trolldomsjuridik; han hade ju ändå vetat sedan han var nio år att det var juridik han ville jobba med, så han tyckte att allvaret började i och med hans sjätte år. Han fortsatte på samma spår och gick ut med fina betyg i sin FUTT-examen.

Han hade lyckats komma med som lärling på juristkontoret redan samma höst och fortsatta sin bana. Han fick dock lov att erkänna att han hade missat en och annan befordran genom åren på grund av att han hade en benägenhet att alltid säga vad han tyckte i en given situation när han vägt all fakta. Han hade dock fått rykte om sig att vara en tålmodig och noggrann man som gjorde allt för sina klienter till dess att han fått bästa möjliga utfall, sett från sin klients situation.

De vänner han skaffat sig under studietiden hade han fortfarande kvar, samt nyare vänner från arbetet. Han tyckte även om att träffa sin frus vänner och tyckte om att ta sig ett glas eller äta en god middag i goda vänners lag. När han hade tid över ägnade han sig gärna åt att informera sig om omvärlden eller läsa en god bok. Teaterbesök hörde också till vardagen liksom att gå på konserter då och då. Han tackade inte heller nej till att gå och se på en quidditchmatch eller se ett pegasrace, men utöva sport, det gjorde han bara under ytterst sällsynta omständigheter. För det första fick bara hans närmaste vara närvarande och sen skulle han helst ha tagit sig något stärkande som släppte lös hans lite vildare sida och fick honom att tappa sin allvarliga fasad.

Något som han också tyckte var bandet Jinx, även om han aldrig skulle erkänna det för andra än sin familj och sina absolut närmaste vänner. Han gillade dem så till den grad att han kände igen de flesta låtarna och även kunde nynna flera av dem.

De gånger han hade undervisat lärlingar på juristkontoret hade han varit noga med att sätta sig i respekt hos eleverna, eftersom han tar uppdraget på största allvar och förväntar sig att eleverna också ska göra det. Han tillät aldrig något flams eller trams på sina lektioner och kan kanske framstå som humorbefriad även om så naturligtvis inte är fallet, utan han vill bara se till att blivande jurister kommer ut från skolan med så mycket kunskap och insikt i ämnets betydelsefullhet som möjligt. Han skulle även kunna få för sig att ge poängavdrag om en elev inte hade tillräckligt vårdad klädsel för hans smak. Visst kunde han vara sträng, men om eleverna skötte sig kunde han vara nog så sympatisk, vänlig och hjälpsam.

Thomas hade nu kommit in i köket i huset och hängde kavajen över en av de bekväma köksstolarna och såg sin spegelbild i den lilla spegeln som hängde på kylskåpet. Hans mörkblå ögon såg en aning trötta ut även om de behöll sin skärpa och han noterade att han behövde raka sig morgonen därpå, eftersom det nog var några dagar sedan han gjort det, och mer än tre dagarskägg tyckte han inte var klädsamt på en gentleman och det var så han såg sig själv. Något han absolut inte kunde tänka sig var att ha mustasch, det var alldeles för ovärdigt för hans smak. Hans ögonbryn hade alltjämt sin svarta markerade färg och han hade höga kindben och blek hy som de flesta infödda engelsmännen. Han hade en lång och senig kropp även om han inte tränade lika regelbundet nu som när han var yngre.

Plötsligt kom hans älskade tornuggla Felicity flygande från ingenstans och hoade åt honom att han skulle ge henne lite godis, vilket han letade fram i en låda. Hon hade varit honom trogen i många år nu och det var det enda djuret han personligen klarade av. Hans fru och barn hade haft katter under några perioder, men Thomas hade aldrig fäst sig vid någon av dem.

Han började nynna för sig själv och tog några små dans steg hit och dit medan han undersökte vad han skulle kunna laga till middag. Ytterdörren slog igen och han skyndade sig därför att möta sitt livs ledstjärna med ett brett leende på läpparna. Hans fru hann bara släppa ifrån sig väskan innan han slog armarna om henne och tryckte en passionerad kyss på hennes läppar.

”Välkommen hem, käraste. Du anar inte hur länge jag har längtat efter att få tala om hur mycket jag älskar dig”, sade han med en röst som dröp av allvar och charm. Diana suckade en aning och log mot honom. De stod där som två fån och bara såg på varandra med kärleken lysande ur ögonen. De båda visste att Thomas snart skulle tillbringa en hel del av sin tid på Hogwarts så de passade på att njuta av tiden tillsammans.

Locked