Page 1 of 1

[Spöke] Una Theresa Cherryfield (Lecha)

Posted: 29 Oct 2012, 11:56
by Traxy
Una Theresa Cherryfield, 1804-1853, Wandswood

Flickan som tittar på henne med nyfikna ögon är uppenbarligen både från Hufflepuff och mugglarfödd, något som tidigare hade kunnat störa Una Theresa men som hon med åren insett att hon inte längre kan bry sig om. Det hon nuförtiden söker hos ungdomarna på skolan är ambition och självklart en stor respekt för henne. Una Theresa har själv en utstrålning som inger respekt hos betraktaren, något som hon helt saknade i livet. Hon är en medellång, smårund kvinna vars långa och smålockiga hår brukade vara brunt och vars ögon en gång i tiden hade en isblå färg. Spöket betraktar flickan framför sig med fundersam blick och smackar med läpparna.

”Är du säker på det?” frågar hon och skrattar bittert. ”Tro inte att du ska få höra en rolig berättelse. Nåja, slå dig ner, för detta kommer ta tid.” Una Theresa gör en gest mot en stol där flickebarnet sätter sig. Själv börjar hon sakta vandra fram och tillbaka med lätta steg som aldrig rör golvet, en evig påminnelse om att hon lämnat livet bakom sig för länge sedan.

”Min historia tar sin början i Wandswood, under en mörk januarinatt år 1804, när min mor Theresa födde sitt första barn. Det blev en dotter och min far Gervaise bestämde att jag skulle heta Una Theresa Cherryfield. Jag växte upp bland familj och släkt i den vackra magikerstaden Wandswood – men jag antar att du inte vet något om den – och fick med åren fyra yngre syskon: Freya, Arthur, Killian och Emilie. Jag minns…” Una Theresas röst blir plötsligt eftertänksam och hon rynkar pannan. ”Jag minns att vi hade det bra. Visst hjälpte jag mor med mina syskon och hemmet, men jag var lycklig.” Hon stannar upp som för att smaka på det sista ordet och konstaterar att ja, det hon hade känt hade varit lycka. Det hade varit smaken av mors mat, den svalkande vinden som letade sig fram mellan husen i Wandswood och det hade varit fars varma skratt. På något vis hade hon förlorat förmågan att känna den känslan under sin uppväxt och det var först i döden som hon på riktigt kunde inse vad hon hade gått miste om. Nu när det kanske var för sent att hitta känslan igen.

”Jag fick mitt brev sommaren jag fyllt elva och begav mig till Hogwarts med huvudet fyllt med planer för framtiden och ett hjärta fyllt med saknad efter min familj. Här sorterades jag in i det stolta Slytherin och till en början trivdes jag bra. Under skoltiden fick jag självklart flera goda väninnor och jag fick ett mål med livet: Jag skulle bli en känd författarinna.” Ännu en gång kan hon inte låta bli att skratta bittert. ”Tiden gick och när mina väninnor intresserade sig för pojkar och ytligheter så fann jag att jag inte var som dem. Själv hade jag planer, ambitioner och en längtan efter att få bli något mer än den obetydliga varelse jag var. Jag begravde mig i arbete i hopp om att evig stress skulle hålla borta känslan av tomhet och mörker som annars följde mig. När vi lämnade skolan som unga kvinnor så tappade vi snart kontakten. De andra blev bortgifta och började få egna barn medan jag själv flyttade hem till mina älskade föräldrar i Wandswood igen.”

Una Theresa suckar djupt och tar en paus i sitt berättande. Hon har alltid älskat både skrivande och berättande men att berätta sig egen historia har alltid varit tungt och mörkt. I allt för många år har hon ältat sina misstag och plågat sig själv med saknaden av en värld som bara levde kvar i hennes egna minnen.

”Jag skrev och jag skrev men aldrig var någon intresserad av att läsa mina böcker. Mina syskon skaffade sig familjer och egna liv medan jag själv bodde kvar hos mor och far och gjorde desperata försök att få uppleva det författarliv jag alltid drömt om. En plågad konstnärssjäl, det var vad jag var, men inte hjälpte det mitt skrivande! Fast som jag var i mina drömmar och ambitioner så glömde jag bort att leva i nuet och det enda som fick mig att fortsätta orka var tanken på en ljusare framtid. Såklart blev det inte så. År 1843 så dog min yngsta bror Killian i en olycka som involverade en drake och en svag länk i en kedja. Min stackars far hade ett svagt hjärta som gav upp av chock och sorg och snart tog sorgen även min älskade mor.” Nu börjar Una Theresa låta irriterad. ”Killian var alltid en dumdristig bråkstake. Vi sa åt honom att drakar var farliga och inte ett lämpligt arbete för en ung man, men lyssnade han? Nej, det gjorde han inte och det kostade mina föräldrar livet.”

”Vad skulle jag göra? Jag saknade familj och inkomstkälla och nu hade jag ingenstans att bo. Min bror Arthur hade dock ett hjärta av guld och lät mig bo tillsammans med honom, hans fru Maureen och deras sju döttrar. I utbyte mot att jag hjälpte Maureen i hushållet så fick jag en egen vindsvåning som jag snart fyllde med bokhyllor. På dagarna hjälpte jag Maureen med de skrikiga små flickorna och på nätterna satt jag uppe vid mitt skrivbord och skrev. Det var där jag påbörjade mitt mästerverk som skulle innebära räddningen i min tragiska existens: Amortentians Kyss.” Minnet av boken och arbetet med denna fick Una Theresa att le och blicken blev för några sekunder drömmande.

”Kvällen den sjunde oktober år 1853 så öste regnet ned,” fortsätter hon nu med dov röst. ”Det var hösten innan jag skulle fylla 50, en händelse som jag faktiskt såg fram emot. Jag minns hur jag satt uppe i mitt vindsrum och skulle precis påbörja det sista kapitlet i mitt livsverk. Dagen hade varit lång och slitsam, två av flickorna hade hamnat i slagsmål och jag visste knappt om jag skulle stå ut med min tillvaro länge till. Plötsligt hörde jag explosioner och skrik ute från gatan och jag kunde höra hur flickorna fick panik i huset nedanför mig. Själv vågade jag inte röra mig och medan jag började se rök genom mitt fönster så satt jag som fastfrusen med mitt manuskript i mina händer. Kaoset närmade sig, jag hörde en smäll och sen…” Una Theresa drar ett djupt andetag och sluter ögonen när hon minns skräcken i ögonblicket. ”Sen var allt svart.”

”Det tog timmar innan jag insåg vad som hänt. Jag var rädd för att leva men ännu räddare att dö innan mitt liv börjat på riktigt och därför hade jag stannar kvar som ett spöke. Solen hade hunnit gå upp över ruinerna av Wandswood när jag insåg att jag svävade över resterna av min brors hus. Där låg min kropp, hans familjs kroppar och mitt älskade manuskript begravt och förstört. Från denna tid har jag inte många minnen och jag vandrade runt som en vilsen själ tills jag bestämde mig för att bege mig till Hogwarts. Mina två äldsta brorsdöttrar hade redan börjat här och överlevt katastrofen som drabbat resten av deras familj. Jag var den enda de hade kvar och jag ville finnas där för dem. Med hjälp av Daisy, den äldsta, kunde jag återskapa mitt manuskript till Amortentians Kyss och ge ut den. Den blev en riktig storsäljare, ska du veta,” tillägger Una Theresa med ett stolt leende. ”Jag skriver fortfarande men har aldrig lyckats överträffa den boken.” Tja, det hade nog varit lättare om hon inte behövt ta hjälp av elever för själva skrivandet. Att skriva böcker tar en faslig tid när man själv inte kan hålla i ens en fjäderpenna.

”Jag firade nyligen min 150:e dödsdag och jag har befunnit mig här på Hogwarts nästan lika länge. De första sjuttio-åttio åren var nog svårast men nu har jag börjat vänja mig vid tanken på min existens.” Hon minns hur hon reagerat när hon fått veta vilka trollkarlar som stått för hennes död och paniken hon känt när hon mött deras släktingar på skolan. Nuförtiden hade hon börjat förlåta dem och det var nog femtio år sedan hon sist utropat ’MÖRDARE!’ och flytt i vild panik genom närmaste vägg när hon mött dem i en korridor. Nej, hon hade lyckats tona ner den dramatiska delen av sin personlighet och betett sig som den värdiga kvinna hon faktiskt är. Hon vände återigen sin blick mot förstaårsflickan som lyssnat nyfiket på hennes berättelse.

”Nej, nu har du väl något bättre för dig? Hopp iväg!” säger hon bestämt och schasar iväg flickan som hoppar av stolen och försvinner iväg. Una Theresa ser efter henne med tom blick innan hon snurrar på stället och börjar sakta gå mot biblioteket. Det var där, bland böckerna och tystnaden, som hon för evigt söker efter den lycka som gått förlorad för så många år sedan.