Daemon Devine [S] (Rilex)

Post Reply
SORTERINGSHATTEN
Husalf
Husalf
Posts: 1325
Joined: 05 Feb 2009, 12:34

Daemon Devine [S] (Rilex)

Post by SORTERINGSHATTEN »

Daemon Devine, Mugdock Skottland

Svischandet av en värja som klyver den tidiga morgonluftens lätta dimma skär igenom den kompakta tystnaden som ligger över den lilla byn Mugdock, en bit utanför Glasgow. Det och de lätt ansträngda andetagen som följer varje attack, parering och fint som värjan gör i den oskyldiga luften framför utövaren – samt tassandet av lätta fötter på våt jord.
Ljuden kommer ifrån en spöklik vit figur som med graciösa rörelser dansar fram och tillbaka på en plätt bar jord i gryningsljuset, omgiven av en lummig trädgård med frodigt grönt gräs och mörka, mystiska buskage. I bakgrunden tornar en enorm herrgård upp, klädd i granitgrå kalksten och smyckad med stora, dunkla, olycksbådande glasfönster som tycks suga in sig de svaga ljustrålarna som letat sig fram över horisonten utan att lämna det minsta spår på den glansiga bäcksvarta ytan.
Fönstren var som stora oseende ögon som tyst vakar över den daggvåta trädgården, den oskyldigt vita figuren och den stilla sjön som ligger som en mörk glasskiva inramad av gles lövskog bortom de höga ogenomträngliga häckarna av avenbok.

Den omedvetna skönheten som svävar över den nästintill magiska scenen är dock inget som den fäktande pojken, för en pojke är det och ingen övernaturlig varelse, lägger märke till där han hugger med det spetsiga svärdet – hans fokus var helt inriktad på de svepande rörelserna och var han skulle sätta fötterna. Vilket kanske var lika bra då ögonblicket förstörs bara någon sekund senare av två hundskall som gällt ekar mellan de täta häckarna och skallens ägare som följer tätt därpå som två blixtar farande ifrån de öppna altandörrarna, en svart som den stjärnlösa natten – en vit som nyfallen snö.
Pojken, vars namn är inget mindre än Daemon Hero Devine, stannar upp i sitt fäktande för att möta anstormningen av de två hundarna som smidigt saxar mellan rosor och törnen för att nå sin husse och hälsar dem båda med varsin kram så fort de kommit fram. De hälsar honom lika glatt tillbaka och Daemon får sig en ordentlig puss på kinden av båda Greyhoundhanarna så fort han dragit av sig den heltäckande fäktningsmasken innan de börjar busa med varandra, på initiativ av den evigt sprallige Crowley.
Aziraphale, som vanligtvis var den förståndige av dem och nästan lika vis som han var vit, verkade först vara tveksam men precis som det alltid varit lyckades Crowley locka fram det lekfulla i honom och han gav efter rätt så snart för en vild jakt genom de vita blomrabatterna som kantade den prydligt krattade grusgången som ledde fram till den enorma ekporten. Daemon följde dem med blicken och ett leende letade sig fram på de smala läpparna vid tanken på vad Mrs. Sanderson skulle säga när hon fick se förstörelsen de ställde till med.

Mrs. Sanderson var familjens egen husmor som styrde och ställde över det mesta som hade med matlagning, städning och skötsel av huset att göra och hon var inte speciellt förtjust i varken hundarna eller Daemons två egna katter Pluto och Dorian – vare sig de ställde till med trubbel eller ej. Hon var ynk och bodde tillsammans med sin man, som agerade trädgårdsmästare när han inte sov, i en liten stuga på gränsen av familjens ägor men man fann henne allt som oftast i herrgårdens kök där hon försökte få fason på de inhyrda, yngre tjänarna.
Om hon lyckades speciellt bra fanns det blandade åsikter om, Daemons lillasyster Demi påstod till exempel att Mrs. Sanderson snarare skrämde iväg tjänare än styrde över dem. Hur det än var så hade familjen garanterat en väldig rotation på kökspigor, uppassare och betjänter – vilket dock inte gjorde dem så mycket då de ändå hade råd att byta.

För ekonomin var det knappast något fel på i hushållet Devine, i alla fall inte för tillfället. Daemons fader Raphael ägde en framgångsrik firma som hade nischat sig till att importera (mer eller mindre) lagliga reliker och artefakter ifrån Asien som han sedan sålde vidare till samlare och även farbrodern Nathanaels bar gick det bra för.
Vilket kanske inte var så konstigt då släkten var känd för sitt gedigna intresse i affärer, vare sig det gällde bortglömda porslinsdockor eller alkoholhaltiga drycker. Något släkten Devine dock också var känd, eller snarare ökänd, för var sitt intresse för spel – vilket hade lett till att familjen pendlat ifrån att ha varit en nästintill högstatussläkt till att vara på gränsen till lågstatussläkt genom åren ifrån det att släkten grundades 1836. För tillfället var väl släkten närmare det förstnämnda men gjorde inga anspråk på att försöka komma med de riktiga höjdarna, släkten var allt för uppblandad för det och trivdes dessutom ganska bra som en fullt välmående mellanstatussläkt.
Med detta inte sagt att Raphael, som var släktens nuvarande överhuvud, inte hade smak för spel – för det hade han sannerligen. Dock så höll han sitt spelande till en lagom nivå, vilket även Daemons farfar Leon gjort, och därför så hade familjen så pass gott ställt som de hade. Även Daemon själv hade drabbats av sin släkts förbannelse när det kom till den punkten, dock så föredrog han snarare kortspel och tärning än den vadslagning kring olika sorters racing som hans far föredrog.

Ett annat olyckligt släktdrag som Daemon också drabbats av var något som syntes mycket bättre än en svaghet för spel, nämligen ett hår med samma färg som silverkedjan han bar runt halsen. Anledningen till den unika hårfärgen trodde de sig kunna spåra till Daemons farfars far; en viss Ezra Devine.
Ifall man kände till släkten Devine så var det oftast på grund av Ezra Devines upptåg – han var ökänd för sina många affärer med både kvinnor och män, mugglare och magiker och sitt intresse för pegasusracing som nästan ruinerat familjen. Just hur Ezra hade lyckats dra på sig denna unika sjukdom var höjt i dunkel, en del trodde på förgiftning – andra på en okänd förbannelse, och skulle så förbli då Ezra inte avslöjat något innan han dog. Resultatet hade i alla fall blivit att alla Ezras barn av manligt kön hade fötts med silvergrått hår i stället för släktens annars mörkbruna eller svarta, till deras moders stora förtret.
Sjukdomen hade sen oförklarligt nog hoppat över en generation, den som Daemon far och farbröder tillhörde, för att sedan kommit tillbaka vilket betydde att både Daemon och hans nyligen upptäckta kusin Clyde hade grått hår.

Clyde. Den oskuldsfulla, oskyldiga Clyde som Daemon ibland bara ville ruska om för att få ner honom marken – ner till de vanliga döda som inte förundrades av allt de såg. Visserligen hade Clyde växt upp som en mugglare, Daemons farfar Leon hade försökt förklara det för honom, men Daemon hade ändå fortfarande svårt att ibland förstå sig på hur blåögd den pojken ändå kunde vara.
Daemon själv var allt annat än blåögd, eller försökte i alla fall intala sig själv det. Han hade sett mer än de flesta i samma ålder som han själv av mänsklighetens mörka sida under sina besök i farbroderns bar, dit han flydde när han och fadern hade haft ett extra spektakulärt gräl.
Där hade Daemon sett, för mer än att tyst sitta och lugna ner sig i ett hörn tillät Nathanael honom inte att göra, hur människor lyckats ta sig upp i världen med hjälp av lögner, bedrägeri och våld. Där hade han sett hur en människas öde kunde bestämmas av ett spelkort eller två, hur drömmar kunde gå i uppfyllelse och krossas under samma kväll. Det var också där han hade bestämt sig att han skulle bli något mycket större än dem alla – något som stod ovanför så pass världsliga saker som sanning och lögn, pengar och tid.

Hur han skulle kunna komma dit hade Daemon inte riktigt bestämt än men han hade, trots faderns ambitioner, i alla fall inga planer på att ta över familjefirman. Nej affärer var inget som intresserade honom, bara en av olikheterna som gjorde att Daemon och hans far inte alltid kom speciellt bra överens.
Rapahael ansåg att Daemon med sitt uppseendeväckande silvergrå hår som han vägrade färga över, sin originella klädstil (Daemon klädde sig helst i 1800-tals mode á la Oscar Wilde – hans största idol) och sitt extravaganta sätt drog alldeles för mycket uppmärksamhet till sig då han föredrog att familjen skulle hålla en låg profil. Med extravaganta sätt brukade han vanligtvis syfta på Daemons stora passioner i livet – fäktning, teater, konst, mode och musik – vilka han tyckte var helt fel för en grabb i Daemons ålder.
Daemon å andra sidan förstod sig inte alls på faderns fascination för mugglare och mugglarting; till exempel samlade hans far på svarta Bentleys, rökte franska cigaretter utan filter och läste (enligt Daemon) alldeles för mycket maffiaromaner för hans eget bästa.

Deras olikheter i intressen tills trots så var ändock Daemon och hans far ganska lika personlighetsmässigt; de båda var väldigt hetlevrade, egoistiska och utseendefixerade. Ingen av dem var rädd för att säga precis var den tyckte, vare sig det passade eller inte. Det var när dessa två gigantiska egona kraschade som den väldiga herrgården plötsligt inte kändes stor nog för att rymma dem båda och inte ens Daemons mor Molly kunde få dem att lugna ner sig som Daemon flydde till Nathanaels bar där han visste det inte skulle ställas några jobbiga frågor eller krav.
Detta hände dock inte alltför ofta då Raphael fann väldigt lite intresse för sin son, och dotter också för den delen, i annat syfte än att försöka få honom att bli intresserad av familjens affärer och därför undvek honom under större delen av tiden. Inte heller Daemons mor hade något större intresse för något av sina två barn, hon hade fått dem som ung och överlämnat deras uppfostran i stort sett helt till diverse barnsköterskor för att istället kunna ägna sig åt tebjudningar, skvaller och lättsinnigt trädgårdsarbete.

Både Daemon och Demi hade därför haft en ganska så ensam uppväxt, de hade skolats i hemmet av privatlärare och bara tillåtits träffa några få barn i deras egen ålder som var barn till vänner till familjen. Då ålderskillnaden mellan dem var fyra år så hade de heller aldrig varit speciellt nära varandra som syskon, Daemon kände det mer som om han och systern bodde på olika planeter större delen av tiden.
Detta var en av anledningarna till varför Daemon längtade så otroligt mycket till att komma till Hogwarts – där skulle han äntligen få umgås med en massa intressanta människor! För Daemon var egentligen en väldigt social person, han älskade att diskutera, debattera och duellera – så väl med svärd i handen som med ord.
Isolationen ifrån civilisationen som hans hem innebar var kanske lockande för andra med sin lyx och sina privilegier men inte för honom, han skulle mycket hellre bott nere i byn som han tilläts besöka en gång i månaden en shoppingtur i ett halvt förfallet skjul än i det slottslika huset vid sjön.

Det senaste halvåret hade Daemon gått och grämt sig över att hans födelsedag inföll den 1 oktober istället för under den första halvan av året men nu äntligen var det dags, inom kort skulle han fara till den beryktade skolan. Daemon slöt den stålgrå ögonen och försökte föreställa sig slottets tinnar och torn framför sig, skulle han hitta svaret på hur han skulle kunna bli något stort där? Skulle svaren på alla hans andra frågor få sina svar innanför de där höga, gråa murarna? Daemon trodde det.

Annars hade han ju alltid sin list att förlita sig på för att finna svaren. Daemon visste att han knappast var den mest begåvade ungen i sin kull, han var fysiskt stark med en smidig kropp något längre än medel som tränats länge av inte bara fäktning utan också av simning och styrketräning men hade inte samma kapacitet när det gällde teoretiska saker – Daemon sparrade helt enkelt hellre med ett svärd eller en trollstav i handen än vitsiga ord.
Han förlitade sig mer på sin utseendemässiga charm med sin lätt solbrända hy, markerade käklinje, bestämda haka och välfriserade hår än imponerande ordlekar. Vilket inte betydde att han inte kunde det sociala spelet med dess olika procedurer, för det kunde han – han föredrog bara att visa saker med handlingar istället för tomma ord.

En kall vindpust som får håren på hans armar att ställa sig upp får Daemon att återvända ifrån sina drömmerier och han inser att han måste stått och fantiserat en längre tid då solen förflyttat sig en bra bit på himlen och svetten ifrån träningspasset torkat in på ett allt annat än trevligt vis. Yrvaket ruskar han på huvudet, darrar till i hela kroppen och stryker sedan omedvetet över det tunna vita ärret som löper längs med kragen med högra handen – ett ärr han fått under en av de vildare svärdsduellerna han fäktats – medan söker med blicken efter de två hundarna.
Istället för någon hund får han dock syn på sin katt Pluto som sitter och betraktar honom en bit bort med svansen vaggande i luften bakom honom, denne svarta katt som är orsaken till Daemons andra synliga ärr – det som korsar änden av hans högra ögonbryn. De hade dock sedan länge skipat fred sen den incidenten och Daemon gillade till och med Pluto mer än sin gråa katt Dorian som han hade fått först nu för tiden, han hade bestämt sig för att det var Pluto som skulle få följa med till Hogwarts – i alla fall den kommande terminen.

Daemon sträcker på sig och inser surt att han blivit stel av att stå still så länge utan att ha stretchat innan, det var tydligen ett pris man fick betala för att försvinna in i drömmarnas värld. Kanske ett varmt bad skulle hjälpa till att mjuka upp musklerna igen? Det brukade fungera.
Med masken i ena handen och svärdet, som han tankspritt hugger mot blommorna med, i den andra börjar Daemon gå upp mot herrgården där han redan på håll kan höra Mrs. Sandersons röst leta sig ut genom en dörr som står på glänt. En frukost skulle inte sitta fel heller inser Daemon när hans mage börjar protestera högljutt och han kan känna doften av nybakat bröd komma ut genom samma dörr. Bad och frukost. Inte helt illa… Det fick duga så länge i alla fall. Till dess det kom något bättre. Som Hogwarts till exempel.
Post Reply