Joshua Turner [S] (Klarabara)

Post Reply
SORTERINGSHATTEN
Husalf
Husalf
Posts: 1325
Joined: 05 Feb 2009, 12:34

Joshua Turner [S] (Klarabara)

Post by SORTERINGSHATTEN »

Joshua Turner, Sheldon, Derbyshire, England

”Vad var det du ville visa mig?”. Angelina Turner tittar irriterat på sin son, hon hade verkligen inte tid med sånt här trams!
”Tyst!”. Angelina’s ögon smalnar när hon hör ordet som kommer ut ur sin sons mun.
”Unge man vem tror du att du är? Säga så till sin egen mor, jag har aldrig varit med om maken” utbrister hon och ger sin son en mörk blick. ”Varför ska jag vara tyst egentligen?!”
”Snälla mamma, var bara tyst och lyssna” ber Joshua Turner och tittar upp i trädkronorna som bildar ett grönt tak över dem. Efter några minuters tystnad tröttnar Angelina och suckar.
”Vad är det jag ska hör om det inte finns något att lyssna på? Nej, gubben jag har inte tid med det här” säger hon och börjar gå hem, bort från skogen, bort från Joshua. Joshua står bara tyst och tittar efter sin mamma som försvinner allt längre bort på stigen. När hans mor är utom synhåll suckar han och börjar gå på stigen i motsatt riktning. Varför hörde hon inte? Varför hör aldrig någon det han hör? Stigen slutar vid en stor sjö och Joshua sätter sig ner på huk vid sjökanten och bara stirrar på den mörka ytan. En tår rullar ner för hans vänstra kind och den så annars känslokalla pojken torkar argt bort tåren med sin tröjärm. Varför gråter jag? Jag har ju inget att gråta över, tänker han och försöker kämpa emot gråten.

”Mamma, pappa, Ethan. Ingen förstår, alla är så korkade!” mumlar han samtidigt som han torkar sina kinder som nu blivit helt blöta av tårar. ”Är jag verkligen den enda personen som har en hjärna?”. Ja så måste det vara, att han är den enda intelligent tänkande varelsen på den här planeten. Det där meningarna tänker han så ofta, att han är den ända som inte är en idiot, eftersom Joshua nästan alltid är i gräl med någon i sin familj. Och efter alla gångerna han tänkt så tror han verkligen att han är den ända varelsen på jorden som använder sin hjärna till något vettigt. Jo, han gillar sin familj men han känner sig övergiven ibland. När Joshua inte är i gräl med sin bror, mamma eller pappa så älskar han dom lika mycket som andra barn, men han tror samtidigt att han är bättre och smartare än dem. Han lutar sig fram över vattenytan och granskar fundersamt pojken som tittar tillbaka på honom. Spegelbildspojken, eller snarare Joshua själv, har ett ovalt solbränt ansikte och i det där ansiktet sitter det ett par nöt bruna ögon, en rak näsa och en ganska smal mun. Ansiktet kantas av en lockig brun kallufs som han ärvt av sin moder. Joshua’s blick fortsätter ner mot hans kropp. Han är ganska lång och lagom tjock, inte för smal och inte tjock. Han torkar bort de sista tårarna och rufsar om sitt hår samtidigt som han reser sig. Inte nog med att jag har hjärna, jag är inte heller ful, tänker han och börjar gå hemåt. Innan han kommer inom synhåll från huset där han bor drar han upp sin luva så att ingen ska se att han har gråtit, ingen av de hjärndöda personerna som är hans såkallade familj ska få se hur sårad han egentligen är över att de inte bryr sig. Han lyssnar en sista gång på det som inte hans mamma inte hörde, naturens egen musik; fåglar som kvittrar, löven som prasslar när vinden susar igenom dem, det avlägsna ljudet från rinnande vatten och ljudet av ens egna fotsteg. Han tar ett djupt andetag innan han öppnar dörren. När han efter några sekunder öppnar dörren möts han av en hemsk syn. Ethan kommer nöjt nynnande ner för trappan, äckligt nöjt.

”Hej, tönt” säger han och fortsätter glatt in i vardagsrummet. Joshua drar av sig skorna och går efter Ethan in i vardagsrummet. I soffan ligger hans töntigt lyckliga storebror och läser ett brev. Joshua smyger tyst fram och ställer sig bakom Ethan så att han kan se vad det står i brevet.

”Kääääääääääära, Ethan. Jag längtar jättemycket till 1 september, för jag saknar dig såååååååå mycket” säger Joshua med tillgjord röst. Med en snabb rörelse snappar han åt sig brevet ur sin brors händer och fortsätter. ”Det här läsåret kommer nog inte bli lika stressigt som förra året, efter som vi hade G.E.T.T-examen då. Men nu kan viiiiiiii ju spendera myyyycket mer tid med varandra”. Ethan hoppar snabbt som blixten upp ur soffan och sliter till sig brevet.

”Vem fan tror du att du är?” morrar han och tar tag i Joshua’s arm innan han hinner smita sin väg.

”Vet mamma och pappa om att du är ihop med en smutsskalle?” säger Joshua kyligt samtidigt som han försöker dra sig loss ur Ethan’s järngrepp. Orden hinner knappt lämna Joshua’s mun innan han får en så hård käftsmäll att han tappar balansen. Om inte Ethan hade hållit i Joshua’s arm skulle Joshua nog ligga raklång på golvet.

”Säg inte så om Cayla, hon är ingen smutsskalle!” väser Ethan och släpper tvärt taget om Joshua’s arm. Med en duns hamnar Joshua ändå där, på golvet. Ethan försvinner in i köket efter ha gett Joshua en blick, och om blickar kunde döda skulle Joshua ligga stendöd på golvet nu.

”AJ! Vad gör du?” ropar Joshua efter Ethan. Steg hör inifrån huset och snart kommer Angelina springande. ”Det där gjorde ont!”

”JOSHUA! Vad har hänt?!” ropar hon förskräckt när hon upptäcker Joshua på golvet. Hon sätter sig på huk jämte sin yngsta son och drar av honom luvan. Joshua tittar rakt upp i sin mammas ansikte som har ett förfärat uttryck. Nu har jag min chans, tänker Joshua skadeglatt och känner att han har övertaget i spelet som Ethan tror att han har vunnit.

”E-Ethan… H-han s-slog m-m-mig” snyftar Joshua fram samtidigt som han skrattar ondskefullt inombords. ”B-bara f-för att j-jag frågade h-honom va-varför han är i-ihop med en smu-smutsskalle”. Angelina spärrar förskräckt upp ögonen och hjälper snabbt sin son upp.

”Oroa dig inte, gullet. Jag ska allt ta ett allvarligt snack med honom för att han slog dig” säger hon och smeker Joshua’s oskadda kind. När Angelina vänder sig om och går in i köket smyger sig Joshua sig snabbt därifrån. 1-0 till mig, tänker han när han trippar upp för trappan. När han är i tryggt förvar på sitt låsta rum lägger han sig med en duns på sängen. Kinden smärtar något fruktansvärt och han är så trött, det tar på ens krafter att leva med ett par kompletta idioter.

”Ethan, du ska inte komma här och smutsa ner vår fina renblodiga släkt” härmar Joshua tyst sin pappa som precis har kommit hem från jobbet och som skriker åt Ethan. Joshua rynkar på pannan och funderar på hur han ska vara mot smutsskallar när han börjar på Hogwarts. Vad förväntas av honom? Förmodligen vill de att han ska behandla dem som skit men Joshua känner att inte riktigt förstår varför. De mugglarfödda kan ju inte hjälpa att de föddes hos mugglare, eller hur? De har i alla fall mer tur än vad mugglarna har, de mugglarfödda har ju i alla fall magiska krafter. Innan han hinner tänka så mycket mer om det så somnar han och blir inte längre medveten om bråket som utspelar sig på nedervåningen mellan hans bror, mamma och pappa. Det ända han är medveten om är hans drömmar, som mest handlar om skolan han ska börja på, Hogwarts alltså. Det ända han hör är applåderna från de fyra borden när sorteringshatten ropar ut elevhemmet Joshua Turner har hamnat i.

’SLYTHERIN!’
Post Reply