Clyde MacKay [S] (Byron Blue)

Post Reply
SORTERINGSHATTEN
Husalf
Husalf
Posts: 1325
Joined: 05 Feb 2009, 12:34

Clyde MacKay [S] (Byron Blue)

Post by SORTERINGSHATTEN »

Clyde Hamish MacKay
Edinburgh, Skottland

Ett femtiotal elever välde ut från skolbyggnaden. Alla klädda på samma sätt; mörkblå kavaj, svarta shorts, blåa knästrumpor och vit skjorta. Nedanför skolingången stod deras föräldrar och släktingar redo att hämta just sitt barn. En medellång pojke med kortklippt rött hår, ljus fräknig hy och ett brett leende kom ut med sina kompisar. Clyde MacKay tittade sig omkring, de ljusgråa små ögon sökte efter hans äldre bror Duncan som skulle hämtat honom. Duncan var ingenstans att se till men Clyde var inte orolig, han var inte den oroliga typen. Inte ens den gången när skolan börjat brinna var han rädd, han hade tagit det lugnt medan hans klasskompisar sprungit i vild panik.

Branden hade inträffat för ett år sedan i natursalen. Clyde var uttråkad och tittade trött på lärarens experiment. Clyde hade bara velat komma därifrån till varje pris. Plötsligt smällde det och läraren hoppade chockat till. Det väldigt tråkiga experimentet stod nu i lågor och vild panik utbröt. Clyde tittade förvånat lugnt på elden samtidigt som läraren försökte släcka det med brandsläckaren. Vad hade precis hänt? Clyde hade förstått vad som skulle hända sekunder innan det faktiskt hände. Pojken hade suttit fundersam och när så äntligen läraren släckt elden lämnade Clyde lugnt klassrummet.

”Clyde?” det var en man som frågade och pojken hoppade till. Mannen som frågat var äldre och trots att Clyde aldrig sett honom kände han igen honom.
”Ja vem är du?” frågade Clyde oväntat oartigt.
”Bra, kom med här,” sa mannen och Clyde följer med utan en tanke på risker och konsekvenser. Han var sån, tänkte sig inte för innan han gjorde saker. Efter en kort promenad i tystnad sätter de sig på en bänk i parken. Edinburghs innerstad tornar upp sig bortanför träden och slottet med skotska flaggan som vajar i vinden som kronan på toppen.
”Så vem är du egentligen? Sir?” frågade äntligen Clyde.
”Jag heter Leon Devine och är din farfar,” berättade mannen och Clyde tittade chockat på sin farfar. Han hade inte haft någon kontakt med din pappas familj tidigare. Pappan pratade aldrig om sitt förflutna, aldrig om sin familj. Det enda han pratade om var sitt jobb som advokat och om framtiden.
”Var har du varit alla dessa år?” frågade Clyde trumpet, vad hade farfadern för rätt att bara dyka upp helt plötsligt?
”Lite här och där,” svarade farfar lite sådär lagom kryptiskt.
”Jaha, vad vill du nu då?” undrar Clyde inte nöjd med svaret.
”Jag har fått veta att du ska börja på Hogwarts,” svarar farfar Devine kort, ”så tänkte det var dags att vi ses nu. Din pappa kan inte hålla dig borta från oss för alltid.” Clyde var förvirrad. Hogwarts, visste han inte vad det var och att han hade blivit antagen var också något nytt. Vinden blåste i pojkens röda hår och han drog kavajen tätare omkring sig för att inte frysa.

***

Clyde tryckte nervöst på ringklockan till sitt hem. Familjen MacKay bodde på Saxe Coburg Place, två våningar högt byggt på 1800-talet med stora fönster och en grå fasad. Clyde trivdes här, det var inte lika fint som Ramsays hus men ändå helt acceptabelt. Clyde var ofta avundsjuk på vad andra hade. Han ville också ha ett fyravåningars hus i Morningside, han ville också vara bäst i rugbylaget, han ville också ha A i alla ämnen. Men han hade inget av det vilket grämde honom. Han ville han så mycket mer, ville vara bäst och rikast. Ville sticka ut och vara lite förmer. Pojken hade dock tidigt förstått att denna excellens han sökte inte låg i den akademiska världen. Hans betyg var inget att skryta med. Istället hade han försökt få upprättelse genom rugbyn, tränade nästan varje dag med antingen Duncan eller Damien för att bli bäst.

Clyde var nervös där han stod utanför dörren och hörde steg närma sig. Tiden hade bara flugit iväg när farfar hade berättat allt om Hogwarts. Det var en fantastisk plats! Clyde kände sig både arg, glad och lättad. Han var arg på sin pappa som undanhållit denna fantastiska plats för honom. Glad för att han nu fick vara med i ett mer spännande sammanhang och lättad för att Clyde äntligen förstod varför han inte riktigt var som alla andra barnen.

”Clyde Hamish MacKay du måste ha en väldigt bra---” mamman, Margot, tystnade när hon såg den underliga mannen som stod några steg bakom hennes son. Hennes blick fästes snabbt på Clyde igen.
”Älskade lilla pojke är du okej?” Margot höll om Clyde som rodnande, skämdes så för sin mamma inför superhäftiga farfar. ”Ezra kom!” ropade hon sedan högt och Clydes pappa skyndade ut i hallen.
”Hej igen Ezra min son,” sa farfar och Ezra såg mäkta förvånad ut.
”Är den där slusken din pappa!?” skrek Clydes mamma hysteriskt.
”Det är tyvärr så,” svarade Ezra lugnt nästan sorgset.
”Du trodde väl ändå inte att du kunde undanhålla din son från oss Ezra? Underskattade du oss så grovt?” sa farfar med en lugn röst.
”Jag vill inte att han ska förstöras av er, ni är bara banditer och tjuvar ändå!” svarade Ezra.
”Du kan inte frånta honom allt, bytt efternamn till och med. Men vet du vad Ezra min pojk, Clyde hör hemma hos oss. Jag märkte det direkt. Han är lik dig till utseendet må hända men till sättet är han så mycket mer, så mycket bättre.” Clyde tittade med stora ögon på sina föräldrar och sin farfar. Han ville helst bara springa därifrån med pojkens mamma höll fortfarande ett fast grepp om honom.
”Vi vill inte ha med er att göra mer! Förstår du det?” Ezra skrek och farfar Leon log lugnt.
”Det är trots allt inte upp till dig, pojken hör till oss och inte till er och det här samhället,” farfars röst var lugn och han fäste sin blick på Clyde, ”vi ses igen, pojk; det här är bara början.”

***

Clyde låg i sin säng. Han var förvirrad. Allt hade verkat så bra men plötsligt hade allt blivit sämre. Hans mamma och pappa hade skrikit på varandra och till slut hade de tröttat ut varandra till den graden att de båda lämnat huset för att ta en drink.

Clyde stirrade upp i taket. Duncan var arg som bara den, han hade inte hittat Clyde vid skolan och oroligt hade han letat i över en timme innan han till slut gav upp och gick hem. Damien var hemma hos sin flickvän och Clyde kände sig ensam. Han ville men ville ändå inte. Som han hade förstått det från sin pappas och mammas argumentation som hördes över hela huset var pappans familj inte helt legal. De sysslade med underliga saker och därför hade Ezra lämnat dem.

Ezra jobbade som advokat inne i stan och Margot var domare. Så långt ifrån skumraskaffärer man kunde komma. De var perfekta, lyckade karriärer och tre fina barn. Duncan och Damien var visserligen bara Clydes halvbröder men de hade alltid varit med i Clydes liv så han såg dem som bröder. Nu hade denna perfektion förstörts, Clyde hörde inte dit. Han var en trollkarl.

Det var helt fantastiskt. Han hade sedan ung ålder drömt om att få gå på internat, bo utan föräldrar och såg framför sig hur han blev skolans rugbykapten. Clyde såg fram emot att spela rugby på Hogwarts, det skulle bli riktigt roligt i alla fall. Clyde gillade att föreställa sig äventyr och hur han själv modigt bemästrade alla motgångar men sanningen var att Clyde var rätt feg. Han var rädd med mörker sov fortfarande med nattlampa. Hans trygghet när han var rädd var teddybjörnen Sebastian som han fått i fyraårspresent.

***

Väskan var packad. Tanken på att han faktiskt var en trollkarl hade äntligen sjunkit in. Det hade tagit flera månander. Under den tiden hade Clyde besökt farfar Leon några gånger och träffat resten av släkten. Nu var de samlade på plattform nio och tre kvart. Clyde stod bredvid sin pappa med väskorna vid fötterna. Det viktigaste var med, hans älskade rugbyboll och nallen Sebastian som han haft sedan han var liten. Clyde hade sagt hejdå till sin mamma och bröder i Edinburgh och bara han och pappan hade tagit tåget till London.

”Hej,” sa farbror Nathaneal och log halvt mot Clyde. Clyde gillade honom, han var snäll och cool. Däremot gillade inte Clyde farbror Raphael, han var till och med läskigare än Clydes väldigt strikta rugbytränare. Ezra kramade om Nathaneal men tittade inte ens på Raphael. Spänningen kändes i luften. Raphaels son Daemon var bra mycket trevligare än sin pappa. De skulle båda börja Hogwarts i år, men Clyde tyckte Daemon kändes mycket äldre.

Efter nervösa handskakningar gick de två pojkarna på tåget och satte sig i en kupé tillsammans. Clyde tittade ut genom fönstret för att se sin pappa. Ezra hade ställt sig en bit från resten av sin familj. Clyde vinkade frenetiskt mot pappan som vinkade tillbaka. Tåget började sakta rulla mot nya äventyr, Clyde torkade fort bort en tår som formats i hans öga. Han var inte ledsen, bara väldigt medveten om att inget skulle bli som det varit.
Post Reply