Happy Jones [S] (Foxears)

Post Reply
SORTERINGSHATTEN
Husalf
Husalf
Posts: 1325
Joined: 05 Feb 2009, 12:34

Happy Jones [S] (Foxears)

Post by SORTERINGSHATTEN »

Happy Ian Jones, Stepaside, Wales

Det var tidig morgon den sista juli när en liten pojke satte sig upp i sin säng. Han gnuggade sömnen ur ögonen och klättrade tyst ner från våningssängen för att inte väcka sin lillasyster. De bara fötterna nuddade det kalla golvet, men pojken tänkte inte på det utan fortsatte ut ur rummet, ner emot köket. Köksklockan visade halv sex och pojken vände blicken mot fönstret. Idag väntade elvaåriga Happy Jones på ett brev från den skola och värld som hans far ganska nyligen hade introducerat honom till.
Det lilla radhuset i Stepaside rymde med nöd och näppe Lara Jones och hennes fyra barn. Hon var inte den ideala modern, det visste hon, men hon värderade sina barn högst av allt. Något som också kom högt på listan av saker som Lara gillade var fester och karlar. Hennes första två barn, Faith och Lucky, var resultatet av ett ganska seriöst förhållande med en advokat, men det hade tagit slut precis innan Lara fött tvillingarna. Efter det hade inga förhållanden sträck sig mer än några månader. I småbarnsstressen under tvillingarnas första år hade hon mött Ian O’Kelly och de hade förälskat sig, men Lara hade lärt sig att hon inte var någonting för långvariga förhållanden och lämnat honom redan innan hon visste att hon var gravid med hans barn, Happy. Sista barnet fick hon två år senare, efter en period med många olika män mötta på många olika ställen, dottern Love. Två år efter den här incidenten hade Lara valt att sterilisera sig, för hon visste att hon aldrig skulle klara sig utan männen. Denna sommarmorgon var även Lara tidigt uppe. Hon hade en tidig dag på jobbet, semester hade hon inte råd med.
”Hej älsklig”, sa hon lugnt och klappade sin son på huvudet. ”Vad gör du?”
”Väntar på ugglan”, svarade Happy. ”Pappa sa att den skulle komma idag!”
Lara log uppgivet. Hon hade försökt förklara för Happy att det hans pappa hade sagt var en saga och att det inte alls skulle komma en uggla med ett brev från en magisk skola till honom, men Happy ville inte höra på. Hon var arg på Happys pappa för hon visste att det var hon som skulle behöva trösta sin besvikna son när det inte kom någon uggla. Lara var halvvägs igenom sin kopp kaffe när Happy började hoppa upp och ner på stolen och ropa:
”Titta mamma, titta där!”
Lara satte nästan morgonteet i halsen när hon såg en brunspräcklig uggla komma flygandes emot deras fönster. Hon bara stirrade på den när den slog sig ner på fönsterbläcket. Happy skyndade fram till fönstret för att släppa in den, men då var det något vett som återgick i Lara Jones kropp.
”Släpp inte in det där odjuret, Happy!” sa hon barskt.
”Men mamma”, klagade Happy besviket. ”Den kommer ju med mitt brev, titta!”
Lara reste sig långsamt upp och gick runt bordet samtidigt som hon stirrade på ugglans ben där, mycket riktigt, ett kuvert satt fast.
”Du får gå ut och hämta brevet”, sa hon nervöst. ”Och Happy –” hon lade en hand på sin sons axel för att stoppa honom från att springa iväg direkt, ”var försiktig.”
Inte visste hon att hon inom en månad skulle säga exakt samma sak, men då till en son som hon visste att hon inte skulle få se förens till jul.

”Så det är sant?” frågar Love upphetsat. ”Du är en trollkarl?”
Happy nickar stolt och visar upp brevet för sina syskon. Faith har redan läst igenom det två-tre gånger och mumlat saker för sig själv. Hon brukade göra så. Av syskonen var hon den mest tystlåtna och inåtvända. Hon hade också ett brinnande intresse för att plugga och läsa tråkiga böcker. Hennes tvillingbror, Lucky, ryckte brevet ur händerna på henne och skannade snabbt igenom det.
”Fan asså”, sa han och nickade medgivande.
Lucky var cool. Han hade massor med coola vänner, och tyckte om att styra och ställa. De yngre syskonen brukade följa honom ganska blint, bara Faith sa ifrån. Lucky och Faith var ett och ett halvt år äldre än Happy, men ibland kände han det som att det var mycket mer.
”Tror ni jag kommer få åka dit också?” sa Love och hennes ögon glittrade av upphetsning.
”Din pappa är väl ingen trollkarl”, sa Lucky med ett flin. ”Happy har fått det här från sin pappa.”
Syskonen brukade sällan diskutera sina pappor, även om de delade ganska mycket med varandra. Den enda som brukade prata om sin pappa var Love, vilket egentligen var sorgligt eftersom hon inte visste vem hennes pappa var.
”Det vet väl inte ni”, sa hon och korsade armarna. ”Min pappa var säkert en sån där... drakjägare!”
”Förra veckan var han ju en popsångare”, påpekade Lucky, men sa ingenting mer än det.
”Vi får se”, log Faith och klappade Love på axeln.
Alla visste att pappor var ett känsligt ämne för Love, även om hon pratade mycket om sin fantasipappa. Lucky vände sin uppmärksamhet till Happy igen för att fråga honom om vad man spelade för sport i magivärlden. Happy började glatt berätta om någon sport med kvastar och typ fyra bollar samtidigt som han älskade uppmärksamheten. Att stå i centrum är något som gör honom väldigt glad och självsäker. Happy hade ingen större koll på Quidditch egentligen, han hade bara gått förbi någon sportaffär när hans pappa visade honom Diagongränden och berättade att det var där de skulle köpa alla hans nya prylar. Inte för att det skulle bli så mycket nytt egentligen. Varken hans pappa eller mamma hade speciellt mycket pengar. Därför hade han provat sin pappas första skolklädnad och den var lagom, så den skulle han få.

Några dagar innan Happy ska resa iväg ordnar hans mamma en avskedsfest åt honom. Egentligen är det ingen större skillnad emot deras vanliga fredagsmyskvällar, förutom att hon har köpt en tårta till honom på Sainsburys. Det brukar börja med att de äter någonting som ett av barnen har bestämt och eftersom det är Happys avskedsfest så har han fått bestämma. Så när de har ätit upp sina hemmagjorda hamburgare tar de sig in i vardagsrummet där mamma brukar sätta på en cd-skiva med bra dansmusik, samtidigt som det finns popcorn och läsk till alla som vill ha. Sedan brukar mamma och alla barn dansa runt på golvet tills de blir trötta och inte orkar mer. Det är en härlig familjetradition och Happy är riktigt förtjust i att både dansa och festa tack vare sin mamma. Ibland brukar mamma gå ut senare på kvällen, och då får de ha barnvakt även om det senaste året klarat sig några gånger på egen hand. Det gör ingenting att mamma går ut sen, för barnen fortsätter gärna på egen hand och älskar att kunna spendera åtminstone den tidiga fredagskvällen med sin annars överarbetande mamma.

Happy har inte så många vänner i skolan. Egentligen hade han försökt få det. Det gick inte en dag utan att pojken hittade på någonting för att få klasskamraternas uppmärksamhet. Han älskade att stå i centrum, att vara mittpunkten på en fest och att vara populär. Nu hade han inte riktigt lyckats med det så bra, men han hade helt klart ambitionerna att vända det till sin fördel att börja på en ny skola. De vänner som Happy har finns hemma och är hans halvsyskon. De står varandra väldigt nära och ställer alltid upp för varandra när det behövs. Därför är det med ganska mycket sorg som han säger farväl till dem den första september då hans pappa hämtar honom i radhuset i Stepaside för att ta med honom till tåget. Syskonen verkar alla lika olyckliga, och Happy önskar nästan att han inte hade behövt åka. Han vet egentligen inte alls hur han ska klara sig utan dem på ett stort nytt läskigt ställe, i en stor ny läskig värld.
”Var inte rädd, grabben”, säger Ian och rufsar till sonens mörkbruna hår.
Happy är inte så lik sina syskon till utseendet eftersom han har ärvt mycket av pappans indiska drag. Hans farmor var indier, medan hans farfar en vanlig blek britt. De indiska generna har gett Happy mörkbrunt hår och lite mörkare hy, och han är i allmänhet väldigt lik sin far i de flesta dragen, förutom hans ögon som är blå. Ian och Happy har ett väldigt bra förhållande för att inte träffas mer än några helger i månaden. Ian är, till skillnad från kvinnan som krossade hans hjärta och födde det bästa som någonsin hänt honom, en väldigt lugn person. Happy har också en tendens att kunna vara väldigt lugn när han känner att det behövs, snarare för egen del än för att någon tycker att han ska vara lugn. I de här lugna stunderna brukar han be om styrka för att kunna ta sig an de mål som han vill uppnå, och han ber till en gud han är övertygad om finns, men inte har en aning om vem det är.

Under tågresan till magiskolan behåller Happy det här lugnet, och nu är bön någonting som verkligen behövs. Att vara lugn för länge är dock ingenting som Happy gillar speciellt mycket, han behöver synas och vara i allas blickfång. Han hamnar i en kupé med några äldre elever som verkar gå i Slytherin. De tycker att Slytherin är bäst och talar om för Happy varför det är det. Happy blir jättefascinerad av dem. Slytherin verkar sjukt coolt, och han måste verkligen hamna där. Happy pratar med killarna, och får dem faktiskt att skratta några gånger. Han känner sig jättebra till mods. Därför, några timmar senare, när en alldeles för stor hatt sjunker ner framför ögonen på Happy Jones viskar han frenetiskt:
”Slytherin, Slytherin, snälla, snälla, Slytherin.”
Post Reply