Aleron Acton [S] (Rilex)

Post Reply
SORTERINGSHATTEN
Husalf
Husalf
Posts: 1325
Joined: 05 Feb 2009, 12:34

Aleron Acton [S] (Rilex)

Post by SORTERINGSHATTEN »

Aleron Edric Acton
Barnstaple, England

En stor mörk skugga närmar sig långsamt med tunga andetag. I den ena handen har den ett fast grepp om en trollstav som stadigt pekar mot Aleron som försöker fly - men det finns ingenstans att ta vägen, han är fast i ett hörn. Vems identitet som döljer sig i Skuggan kan han inte se i mörkret som omger dem, det enda han ser är ett en ensam ljuskägla som tycks reflekteras i dennes glasögonlinser när den sakta men säkert närmar sig honom.

Allt är tyst förutom de tunga andetagen och Alerons hjärta som bultar så hårt att det känns som om bröstet ska sprängas av det stora trycket. Han är förlamad av skräck, ger inget motstånd när Skuggan till slut har nått fram till honom och börjar trycka sin trollstavspets hårt mot Alerons kind. Kan inte ens stamma något till sitt försvar när Skuggan plötsligt tar ett extra djupt andetag, som om han ska till att säga något, och drar tillbaka trollstaven något.

Och så vitt.


Aleron sätter sig spikrakt upp i sängen, genomsvettig och med alldeles för många kalla kårar längs med ryggraden. ”Det var bara en dröm, bara en dum, fånig, fjantig mardröm.” mumlar han tyst till sig själv samtidigt som han tar några djupa andetag för att lugna pulsen. Det lyckades dock inte så bra, för även om Aleron Edric Acton minsann tyckte den där drömmen var dum, fånig och fjantig så gjorde den honom livrädd – så livrädd att han faktiskt nästan funderade på att springa in till mamma som han gjort när han var mindre.

Men sånt kunde man ju inte göra när man var elva år och snart skulle börja på Hogwarts, det gick ju liksom inte. Hon skulle inte finnas där om han behövde henne, han skulle få börja klara sig på sin egen hand från och med då. För Septimus, hans äldre odåga till storebror, kunde han ju knappast förlita sig på. Visserligen hade brodern betett sig någorlunda hövligt sedan den där händelsen i julas, sen varningen ifrån ministeriet hade kommit. Inte för att han hade varit juste mot Aleron direkt, Aleron undrade om han ens kunde vara det på riktigt, men han hade inte bråkat med honom heller – vilket var ytterst ovanligt med tanke på Septimus humör.

Det humöret hade Aleron själv inte ärvt av fadern som tur var, nej han var snarare väldigt lugn av sig – förutom när det kom till att handla om brodern. Septimus Acton hade den speciella gåvan (eller förbannelsen snarare) att han utan problem kunde få de hemskaste sakerna att hoppa ut ur sin yngre brors mun, till Alerons eviga förtrytelse. Turligt nog hade dock även Aleron en speciell gåva, han var ytterst duktig på att prata. Han kunde oftast vända vilken situation han än ville till sin egen fördel genom att smöra, bre på, prata runt och ljuga – allt för att få sig själv att framstå i bättre dager. Detta fungerade speciellt bra på fadern i huset, den värdige Philemon Acton, som allt som oftast inte hade mycket till övers för den bråkiga äldre brodern.

Modern däremot brukade kunna se igenom Alerons invecklade nät av halvlögner, i alla fall när Deborah var på bra humör. Då brukade hon dra fingrarna genom hans alltid så välkammade kopparbruna hår och titta in i hans mörkblå ögon med ett sorgset litet leende på läpparna, och Aleron som älskade sin mamma över allt annat på jorden, brukade genast berätta hela sanningen för henne. Dock så hade hans mor blivit allt sämre på sista tiden vilket oroade honom mycket även om han sällan, om ens alls, lät någon se det på honom. Nej istället för att prata om problemet med sin inkompetenta bror eller sin något oberäkneliga fader brukade Aleron dra sig in i ett skal, ett skal täckt av sylvassa taggar som inte lät någon komma för nära den sköra kärnan.

Att fly ifrån verkligheten var aldrig något Aleron hade haft några problem med, han kunde alltid sticka näsan i en bok (för att kunna imponera på någon av faderns vänner vid ett senare tillfälle), försvinna in i musiken medan han spelade på sin fiol eller låta fantasin flöda över medan han försökte sig på att skriva poesi. På det sättet var han och Septimus väldigt olika, Aleron gillade att tänka att det var han som hade fått hjärnan och Septimus som hade fått kroppen. För brodern var helt klart mer muskulös än Aleron även om han inte direkt var svag, han var bara kortare och mer spinkig. Deras ansiktsform var dock i stort sett den samma och även om Aleron kanske inte såg ut som det så kunde han vara minst lika beräknande som sin bror.

Något som också band samman dem fast de i annat var så olika var deras värderingar om mugglare och mugglarfödda, vilket förstås kom ifrån deras fader. Aleron gillade inte riktigt de skumma affärerna som hans fader höll på med eller sättet han behandlade Septimus på ibland (han hatade faktiskt inte sin broder så mycket att han ville se honom få stryk) men när det gällde mugglare och varför de aldrig skulle kunna nå samma klass som trollkarlar var de av samma åsikt.

Själv hade Aleron knappt mött några mugglarfödda alls men han var säker på att detta gällde även dem, de kunde ju omöjligtvis bli lika bra trollkarlar som hel eller halvblod liksom. De saknade ju själva grunden på alltihopa, fick ju inte veta något förrän de upptäckte sin magiska förmåga. Hans egna magiska förmåga hade han upptäckt samma år som han fyllde åtta, den 9:e juni, dagen efter hans födelsedag.

Det hade varit en varm sommardag och Aleron, som inte var speciellt förtjust i att vara utomhus överhuvudtaget, hade suttit skuggan av huset och beundrat den stora trave med paket som låg där framför honom. Runt omkring honom hade hans inbjudna kamrater tjoat och skojat men Aleron hade bara haft ögon för de glänsande inslagningspappren medan han funderat över vems present han skulle öppna först, vem han helst ville få bäst inflytande hos. Dock så hade han inte kommit speciellt långt i sina funderingar förrän han hade blivit avbruten i sitt tänkande av någon klumpig drummel som hade bestämt sig för att testa en annan av hans födelsedagspresenter, en urfånig trollstav som sprutade vatten i olika färger beroende på vilken formel man uttalade, på hans presenter!

Som i slowmotion hade Aleron sett den gröna strålen komma flygande mot hans dyrbara hög och utan att tänka hade han ropat stopp, vilket konstigt nog var precis vad som hade hänt också – vattnet hade fryst mitt i luften och hängt där i någon sekund innan det splaschade ner på någon oskyldig stackare som befunnit sig därunder. Han kunde fortfarande minnas häpnaden som spridit sig över klumpedunsens ansikte och hur stolt han hade varit över sig själv, han hade äntligen visat att minsann han också kunde!

För kompisarna hade då oftast inte riktigt verkat ta honom på allvar, kanske på grund av att han alltid såg så oskyldig ut. Efter det så hade de dock fått upp ögonen för honom lite och Aleron längtade nu som bara den till Hogwarts, där skulle han verkligen få visa att alla med efternamnet Acton minsann inte var såna rötägg som hans bror. Ugglan hade anlänt för någon vecka sen och väskan stod redan färdigpackad vid foten på hans säng, allt var redo för resan som han visste skulle förändra hans liv för alltid.

Aleron suckade djupt, och slängde en blick mot klockan som stod på skrivbordet. Halv tre tänkte han tyst för sig själv och funderade på om han skulle göra ett besök till toaletten innan han försökte somna om igen... Men då måste han passera Septimus rum. Som av någon outgrundlig anledning fortfarande inte hade någon dörr sen den incidenten. Det kändes inte speciellt lockande med tanke på att mardrömmens huvudperson befann sig i just det rummet. För visst visste Aleron mycket väl vem Skuggan med glasögonen var, vetskapen gjorde honom dock inte det minsta mindre rädd.

Så istället lade sig Aleron prompt ner och knep ihop ögonen.
”Det var bara en dröm, bara en dum, fånig, fjantig mardröm...”
Post Reply