Iris Avery [S] (Ailue)

Post Reply
SORTERINGSHATTEN
Husalf
Husalf
Posts: 1325
Joined: 05 Feb 2009, 12:34

Iris Avery [S] (Ailue)

Post by SORTERINGSHATTEN »

Iris Devon Avery; Iolanthe Isle

Det duggregnar och den lilla ön Iolanthe Isle, för muggare bara en enslig klippa, ligger insvept i ett tjockt täcke av dimma. Från balkongen på övervåningen till ett väderbitet stenhus med utsikt över havet fladdrar en trådsliten, ljusblå flagga med vad som ser ut att vara ett släktemblem. På samma övervåning står femtonåriga Iris Avery framför sin spegel. Hennes blonda hår som på magisk väg blekts från askblont till en ljusare, nästan platinablond nyans, är okammat och det osminkade, bleka ansiktet trött. Den långa, slanka flickan stryker med händerna över sin ljusrosa klänning. Det är hennes mamma som har valt ut den, Iris egna klädstil ses som allt för excentrisk för resan till Hogwarts. Hon avskyr att inte få sin vilja igenom, men är smart nog att inse att det är betydligt lättare att bara byta till något annat så snart hon kommer ombord på tåget än att trotsa modern.

En annan, nästan lika blond individ sticker in sitt huvud i Iris rum.
”Vi skall vara klara om en kvart”, säger hennes ett år yngre bror, Indigo. Iris nickar bara som svar och öppna sin sminkväska. Indigo går, precis som hon och lillasystern Azure, i Slytherin. Även deras föräldrar och äldsta syster, artonåriga Celeste, gick i Slytherin. Det är det absolut vanligaste elevhemmet i den numera nästintill bortglömda släkten Avery och Iris är precis lika ambitiös och slug som sina förfäder, än så länge kan hon dock inte rädda släkten från att dö ut mer än de kan.

Under hela sin uppväxt har Iris och hennes syskon fått höra historier om tiden då släkten Avery var en stark och inflytelserik släkt med hög status i den brittiska magivärlden. På Iolanthe Isle blomstrade trädgårdarna framför de pompösa stenhusen och de blonda Avery-barnen lekte på stranden nedanför släkthövdingens ännu mer pompösa stenhus med utsikt över havet och en stolt, ljusblå släktflagga fladdrade från balkongen på övervåningen. Rikedomar och höga poster inom Wizengamot och trolldomsministeriet, en blank segelbåt av mahogny vid namn Madigan II och en ständigt växande mynthög i Gringotts-valvet. Det var släkten Avery för ungefär hundratrettio år sedan, innan det man inte får tala högt om skedde. Numera är släktens flagga trådsliten av många decenniums stormar och vid den förrädiskt murkna bryggan ligger repiga, kantstötta Madigan II förtöjd. Gringotts-valvet ekar allt mer tomt.

Det är hon som är släktens sista hopp, det vet Iris. Hennes syskon är värdelösa, inte bara i jämförelse med henne utan överlag. Celeste spelar bara harpa, Indigo tänker mest på larviga småsaker som ifall någon är kär i honom eller vem som skall kyssa vem på nästa fest i sällskapsrummet och Azure fick knappt Ö i alla ämnen förra skolåret. De är för distraherade av sina futtiga små liv och problem. Detsamma gäller Iris föräldrar, hur kan de nöja sig med att driva ett litet skrädderi som knappt går runt? Hur kan de så uppenbart välja att inte hedra sin släkts arv?

Iris har aldrig kommit överens med sin familj. Hon orkar inte med deras ofokuserade, oviktiga babbel. Dagen då hon för första gången satte sin fot på Hogwarts var den bästa i hennes liv. Redan elvaåriga Iris var helt säker på att sorteras in i Slytherin och så blev fallet. För första gången fick hon träffa barn som inte var hennes syskon eller kusiner, för första gången fick hon träffa likasinnade och känna att hon hörde till. Trots en viss obekvämhet i sociala situationer lyckades hon ganska snabbt hitta en grupp kamrater med samma intelligensnivå och ambitioner som henne själv. Personer som skrattade åt hennes svarta humor och inte sällan spydiga kommentarer om och till andra klasskamrater. Plötsligt beundrades hon för sin brutala ärlighet och stundtals totala avsaknad av empati. Att knuffa ner den där mugglarfödda, flygrädda pojken från sin kvast under kvastflygningslektionerna eller ”råka” välta ett bläckhorn över en hufflepuffares överdrivet långa och prydligt skrivna uppsats var sådant som fick Iris nya vänner att fascineras och dras till henne, vilket hon snabbt lärde sig och började använda till sin fördel. Offren ägnade hon ytterst sällan en tanke.

Framför sina professorer var Iris dock noga med att inte visa sin allra kallaste sida. Poängavdrag var inget hon ville råka ut för, speciellt inte efter att hon under sitt andra år blev ertappad med att fälla en klasskamrat i trapporna. Hon förstod att det inte lönade sig att försöka slingra sig eller bortförklara sitt beteende utan att det enda alternativet var att helt enkelt inte bli upptäckt. Iris och hennes kamrater övergick från att hitta på elaka hyss till att systematiskt mobba en förstaårsflicka i det egna elevhemmet samt en Ravenclawpojke i den egna årskursen. Iris förstod ganska snabbt att hon kunde använda ord för att såra. De spydiga kommentarerna utvecklades till iskalla hot och träffande, okänsliga förolämpningar. Kanske var det en försvarsmekanism och ett desperat försök att äntligen få respekt och passa in, kanske bara ren brist på förståelse för andras känslor. Ibland kunde hon få dåligt samvete, speciellt när hon låg i sin säng på nätterna och stirrade upp på den Slyterhingröna sänghimmeln ovanför sig. Dagen efter var känslan oftast borta, speciellt efter att hon ätit frukost och skrattat med sina kompisar igen.

Tredje året medförde mer skolarbete än tidigare, vilket var en av de större orsakerna till att Iris allt mer koncentrerade sig på läxor, prov och lektioner istället för på att hävda sig och vinna respekt i sitt kompisgäng. Gänget bestod dock, de andra växte också ifrån sina tidigare mobbarroller och började ägna sig mer åt skolarbetet. Konkurrensen i gänget var ofta stenhård och snart var varenda inlämning och prov en extremt elitistisk tävling. Vem kunde få alla rätt på alla veckans förhör? Iris var i sitt esse. Kanske var hon den som tog tävlingen på allra störst allvar då hon ofta satt vaken sent inpå natten för att vara helt säker på att få alla rätt, lämna in den bästa uppsatsen och kunna svaret på så många frågor som möjligt. Hennes mål var att få U i alla ämnen och besvikelsen var stor då betyget innehöll två Ö, ett i förvandlingskonst och ett i trollformellära. Hon mådde i alla fall lite bättre av att hon fått bäst betyg av sina kompisar.

Som liten sa hon att hon skulle bli trolldomsminister men då Iris började fyran övergav hon den karriärdrömmen. Den kändes plötsligt barnslig och dum. Istället riktade fjortonåringen sitt fokus mot Wizengamot. Att få bestämma andra människors öde på det viset lockade henne. Makt överlag hade i och för sig alltid lockat Iris. Likaså lockade en så statusmässigt högt ansedd position. Hon bestämde sig även för att göra sitt yttersta för att bli huvudkandidat till en av femteårselevernas prefektposter. Kompisgänget som hon hållit ihop med sedan första året började långsamt splittras. Några tappade fokus och blev kära eller distraherade av något annat löjlig och de andra två blev Iris nya huvudkonkurrenter i kampen om att bli prefekt under nästkommande skolår. Iris valde att isolera sig allt mer från sociala situationer och upptäckte att hon genast fick ännu mer tid till att plugga. Hennes Ö i förvandlingskonst blev till ett U samtidigt som hennes före detta bästis spenderade större delen av året genom att hångla med sin nya pojkvän.

Sommarlovet har alltid varit något som Iris verkligen inte ser fram emot. Att spendera nästan två månader med bara sin familj och släkt på Iolanthe Isle gör henne enormt uttråkad. Det enda som kan hålla uppe Iris humör när hon inte kan lägga merparten av sin tid på att plugga är att syssla med sådant som kräver precision. Sömnad är ett intresse som kan få henne att sjunka in i en så djup koncentration att hon inte märker att hon suttit i samma position i timmar. Hennes mamma har mer än en gång föreslagit att hon skall börja arbeta i föräldrarnas skrädderi, vilket Iris bara fnyser åt. Att bli skräddare är ingen ambition, det är bara ett sätt att tjäna ihop tillräckligt för att överleva och hon vill betydligt mer än så.

För Iris handlar sömnaden om att kunna skapa excentriska, annorlunda kläder som får henne att synas och sticka ut. Hon älskar att klä upp sig och sminka sig, inte nödvändigtvis på ett konventionellt sätt utan för att framhäva sig själv snarare än sitt utseende. Det är lite som att ta på sig en rustning, en krigsmålning. När hon ser ut som hon vill känner hon sig självsäker.

Iris stänger sminkväskan och möter på nytt sin ljusblåa blick i spegeln. De ljusa ögonfransarna är nu svarta av mascara, eyelinern ligger i perfekt symmetriska, kolsvarta vingar. Ljus, lite kallt rosa rouge framhäver de redan vassa kindbenen och läpparna är målade med matt, ljusrosa läppstift. Snabbt flätar hon håret i två flätor och fäster dem kring huvudet. Åter en gång är Iris Avery redo att ta över Hogwarts, följt av världen.
Post Reply