Isaac Addington [S] (Garzion)

Post Reply
SORTERINGSHATTEN
Husalf
Husalf
Posts: 1325
Joined: 05 Feb 2009, 12:34

Isaac Addington [S] (Garzion)

Post by SORTERINGSHATTEN »

Isaac Ian Addington; Birmingham, Storbritannien
Det är sommar och solen skiner över Birmingham från en klarblå himmel. I en trädgård, framför en stor tegelvilla en bit utanför själva staden dukar en ung kvinna ett utomhusbord. Det är snart middagstid och i villans kök står köttet och steker sig självt på spisen, bredvid en kastrull med sås, samtidigt som en form med potatisklyftor bakas till lätt gyllene perfektion i ugnen. Trots att eftermiddagen börjar gå mot kväll så är temperaturen fortfarande behaglig nog för att kvinnan skall kunna gå i bara en mörkblå klänning. Hon sätter ner den sista tallriken på bordet lagom när Mrs Addington kommer ut i trädgården. Hon arbetar ofta långa dagar, precis som sin make. De är båda ekonomer som hjälper stora företag i magivärlden.
”Det doftar ljuvlig”, säger hon och ler mot barnflickan samtidigt som hon tar av sig sin kavaj och hänger över en av stolarna. I nacken finns det E.A, Ella Addington, broderat. Barnflickan tackar och undrar om Mr Addington är på väg hemåt, om hon skulle ställa ut maten på bordet. Ella hinner inte svara då Mr Addington dyker upp i dörröppningen bara någon sekund efter. Hon går fram för att krama sin man men han fångar in henne i ett danssteg för att snurra runt ett varv och avsluta med att ge henne en puss. De båda skrattar.
Addingtons verkar ofta väldigt strama och svala utåt, men då familjen är viktig och väldigt privat är de därför betydligt mer naturliga. Sitt enda barn, elvaårige Isaac, sätter föräldrarna också mycket högt. Att pojken blir curlad och kanske lite väl bortskämd ibland är inget som bekommer dem, dels för att ingen orkar ta striden med Isaac om han inte får som han vill, dels för att deras pojke förtjänar det bästa och dels för att nyckeln till framgång är befintliga framgångar. De måste ju visa att de faktiskt KAN köpa vad Isaac vill ha.
”Du kan slå dig ner, jag kommer med Isaac”, säger Ella och försvinner sedan in under tiden som hennes make slår sig ner vid bordet.

”Isaac”, säger Ella mjukt och knackar på dörren till pojkens rum. Isaac vänder sig mot dörren då han hör sin mammas röst och knackning. Han var inte precis oförberedd på att hon skulle komma. Tvärtemot så han med jämna mellanrum kikat ut genom sitt fönster och iakttagit det som pågått i trädgården, han har därför sett hur modern kommit hem, hälsat på fadern och lämnat trädgården samtidigt som hans far satt sig. Att höra hennes steg i trappen är inte heller någon konst, så när knackningen kommer är han beredd och svarar med ett lagom uttråkat ”mhm?” Dörren öppnas och Ella tittar in. För att tillhöra en elvaårig pojke så är rummet oklanderligt prydligt. Det är sparsamt dekorerat, väggarna är kala och vita, på trägolvet ligger endast en grå matta. Sängen är noggrant bäddad, i bokhyllan står ett par böcker om blandade ämnen från astronomi till quidditch, mestadels födelsedagspresenter, vissa inte ens brydda att öppna ordentligt. Den smale, blonde pojken sitter vid sitt skrivbord och försöker lösa ett sådant där tankepussel som går ut på att flytta en viss träbit från ena sidan av en spelplan till den andra, genom att flytta andra små träbitar och på så sätt bana väg. Han har klarat det flera gånger, logik och intelligens lider han ingen brist på. Om det inte finns någon i närheten som kan ge honom uppmärksamhet i närheten så föredrar Isaac att vara själv. Då finns det inget som kan störa hans ordning. Hans föräldrar och barnflickan är ganska tråkiga, så idag har Isaac valt att spendera dagen inomhus i sitt rum, då och då spanandes på de närvarande i huset. Han måste ju ha koll på vad de hittar på, Isaac hatar att inte ha kontroll.
”Det är middag”, säger hans mamma. Isaac är inte överdrivet hungrig, men känner genast den ljuvliga doften av klyftpotatis och lagom stekt kött. Han nickar och reser på sig, följer med sin mamma ner till köket och vidare ut till bordet. Efter en onödigt överdriven hand i Isaacs hår från sin pappa rättar han till frisyren innan han sätter sig ner. Utan att tveka så tar Isaac för sig, han vet att han får ta först. De kokta ärtorna ignorerar han dock.
”Men Isaac, du måste få lite grönt i dig”, försöker hans mamma, men pojken lägger armarna i kors. ”Jag tycker inte om ärtor”, säger han lugnt och med det är diskussionen över. Ingen orkar försöka tjafsa emot Isaac längre, han är envis, men framförallt slug och vet alltid hur han skall göra för att få sin vilja igenom, oavsett om det handlar om att pressa fram några oäkta tårar eller helt enkelt psyka, få dem att känna sig som dåliga människor. Ibland har han hotat med att rymma för att slippa den tråkiga hemundervisningen som hans barnflicka ger honom.
”Jag borde börja packa inför Hogwarts”, säger Isaac och låter flera år äldre och mognare än han gjorde för bara någon minut sedan.
”Det är en bra idé”, nickar hans pappa uppmuntrande mellan två tuggor. Ingen har så klart tvivlat på att magikerfödda Isaac är en trollkarl, men brevet kom som en extra försäkran i förra veckan, igår var de och inhandlade allt skolmaterial, samt klädnader och trollstav. Trots föräldrarnas försök så vägrade Isaac att välja ut en uggla. Äckliga fjäderfä som bajsar överallt och som han själv måste ha ansvar för? Nej tack. Det räcker med deras jobbiga husuggla Roswell.
Efter att ha fört ett något avslaget, men mycket moget samtal för en elvaåring, samt ätit upp sin middag tittar han sig omkring. Efter att ha spenderat dagen på egen han så känner sig pojken ganska uppmärksamhetssjuk. Hans blanka, gråa ögon, som nyss var vuxet fixerade på föräldrarna då de samtalade om hans stundande Hogwartsresa, skolämnena och elevhemssorteringen, är nu lite ledset barnsliga.
”Varför måste ni jobba hela tiden?” frågar Isaac och slår ner blicken i tallriken, drar med kniven slapps mot porslinet och kniper ihop de smala läpparna. Hans mor lägger ned besticken.
”Men Isaac, vi har viktiga positioner, vi måste se till att saker fungerar så att vi kan försörja familjen”, förklarar hon. Detta är en logik som Isaac självklart förstår, men han har absolut ingen lust att spendera morgondagen med barnflickan och hennes trista hemundervisning. Han vill mycket hellre att hans mamma skall stanna hemma med honom och att de skall ta sig till den där glassbaren i Diagongränden. Inte nödvändigtvis för att han vill umgås med sin mamma, Isaac är en mycket självcentrerad människa. Så länge han är nöjd så spelar det inte så stor roll vad alla andra tänker och vill. Han vill mest slippa barnflickan och dessutom få ha en rolig dag, äta glass och gå till godisaffären. Isaac spelar sitt nästa drag utan problem, låter underläppen darra och släpper kniven rakt ner på tallriken. Han knyter händerna och blundar för en kort sekund. Han har alltid haft lätt för att manipulera andra, föräldrarna inkluderade.
”Men… ni- ni bryr er ju inte om mig”, säger han i sin ledsnaste ton. ”Ni bryr er bara om era jobb och snart åker jag till Hogwarts och ni kommer inte att sakna mig det minsta!” Isaacs ton är falskt gäll, men kanske finns det en aning sanning bakom det han säger. Han skulle aldrig medge det själv, men han känner sig ofta nedprioriterad. Inte för att han är på jakt efter vänner, nej. Att ha någon som pratar om ointressanta saker och vill att han faktiskt ska bry sig är slöseri med tid när han kan få allt själv. Han tycker inte riktigt om andra, på något sätt. Även om Isaac må kunna lura de flesta, så medför också att han ständigt är på sin vakt mot att bli lurad av någon annan. Slugheten och kontrollbehovet har sina baksidor i vaksamheten.
”Jag kanske borde rymma och aldrig komma tillbaka igen!” Hotar pojken och springer upp på sitt rum. Han slår igen dörren med en smäll, för föreställningens skull och slänger sig på sängen. Femtiotre, femtiofyra… det knackar på dörren. Femtiofyra sekunder, inte hans bästa tid, men inte illa. Isaac vet att detta betyder att hans föräldrar har gett med sig och att hans mamma kommer att stanna hemma med honom imorgon. Han kommer att få glass och en hel dag med moderns fulla uppmärksamhet!
”Mm”, mumlar Isaac och lägger snabbt ner huvudet mot kudden då Mrs Addington öppnar dörren. ”Isaac, min lille prins, vi skulle aldrig sätta våra jobb före dig.”
”Men det gör ni ju”, svarar Isaac kvävt mot kudden, samtidigt som han ler mot tyget.
”Vi måste göra det ibland gubben, men imorgon stannar jag hemma med dig, blir det bra, Isaac, älskling?” Isaac nickar, fortfarande med ansiktet mot kudden.
”Kan vi köpa glass då?” Frågar han och njuter av den fulla uppmärksamheten. ”I Diagongränden?” Tillägger pojken och tittar upp på sin mamma, fortfarande med låtsastårar i ögonen och en uppgiven blick.
”Självklart”, svarar Mrs Addington och Isaac kan konstatera att han fått sin vilja igenom åter en gång.
Post Reply