Caledon Deen [S] (Embli)

Post Reply
SORTERINGSHATTEN
Husalf
Husalf
Posts: 1325
Joined: 05 Feb 2009, 12:34

Caledon Deen [S] (Embli)

Post by SORTERINGSHATTEN »

Caledon Deen,
Brighton

Det skymmer men ljuset från huset syns bort till strandkanten och lyser upp där Caledon Deen går. Han har skorna på sig och det är ena anledningen till att han hoppar undan varje gång en våg kommer lite för nära fötterna. Den andra är att det redan är november och han inte har minsta lust att ta reda på hur kallt vattnet är.

Bortsett från skorna har Cal pyjamas på sig, inte för att det är så förskräckligt sent utan för att han är sjuk. Inget allvarligt, bara en släng av influensa som höll honom irriterande sängbunden. Och kanske hade det inte varit helt utan anledning, för promenaden har gjort honom trött nog att det han helst vill är att lägga sig ner på marken och sova. Varje kroppsdel gör ont och han tycker riktigt synd om sig själv. Fadern hade erbjudit honom en dryck som skulle få honom att må bättre men han hade envisats med att det inte behövdes. Han kände sig mycket bättre redan, hade han sagt. Den verkliga anledningen var att såna där drycker smakade förskräckligt. Ett tag hade han trott att fadern skulle insistera, sedan hade han bara ryckt på axlarna, sagt att Cal fick skylla sig själv och skickat honom i säng.

Om han visste att Cal ett par timmar senare smitit ut till vattnet – utan att ens ta på sig ordentliga kläder först! – skulle han inte bli nöjd. Men han skulle aldrig få reda på det. Cal var inte dum. Eller ja, inte dummare än den här utflykten nog ändå varit. Han skulle inte gå så uppenbart emot faderns regler om det fanns någon risk för att åka fast. Nu gjorde det inte det, eftersom något hade hänt – Cal hade varit lite för febrig för att riktigt lyssna när han fått det förklarat för sig – och fadern hade gett sig av någonstans. Han skulle inte vara tillbaka förrän imorgonbitti.

Övergiven i sin nöds stund! Sånt här skulle aldrig ha hänt om han haft en mor som kunde ta hand om honom, tänker Cal bittert. Inte nödvändigtvis sin egen mamma, som stuckit iväg från familjen. Lillasyster hade hon tagit med sig men Cal och storebror Bill hade inte varit bra nog. Inte för att han ville försvinna iväg med henne men han undrade ändå – varför hade hon inte tagit dem? Honom, Cal? Kanske hade de varit jobbiga pojkar. Nu brukade väl Cal inte ställa till så där fruktansvärt mycket problem… Inte jättemycket. Faktiskt.

Hon kanske trodde att han skulle växa upp som kusin Tim, som alltid ställde till det för sig. En liten del av Cal tyckte att nu spelade det väl inte så stor roll längre om han blev det. Samtidigt visste han att han måste hålla sig i skinnet. Det var en annan sak när han var vuxen, då kunde han göra sina egna misstag utan att det reflekterade alltför dåligt på familjen. Skulle han göra någonting innan dess, som att smita ut när han borde ligga och sova, fick han göra det utan att ertappas. Och även om Tim var himla cool så var han inte särskilt smart, som åkte dit hela tiden. Nej, om Cal skulle ställa till problem skulle han göra det med en blandning av sina kusiners sätt. Tims coolhet och Alerons intelligens. Kanske var Cals egen bror inte helt dum han heller, även om han inte var lika häftig som någon av hans kusiner.

De var på Hogwarts hela högen. Bill och Tim och Aleron. Farbror Sanford också, som professor. Fast farbror Sanford brukade Cal låta bli att prata om. Det var bäst så.

Hur som haver börjar utflykten bli onödigt tröttande. Han minns inte riktigt varför han ville ut hit, nu känns det bara jobbigt. Alltså styr han stegen hemåt. Cal försöker tänka på Hogwarts, på dagen – om nästan ett helt år – när han själv ska börja… men tankarna vill inte riktigt glida dit han vill. Han fryser och svettas om vart annat och måste snart sätta sig ner och vila. Det mörka håret klibbar sig obehagligt fast i pannan, genomsvettigt. Skorna skaver mot hälarna och det känns som om han ska börja blöda. Varför tog han inte strumpor? Vad skulle han ens ut att göra? Fadern hade rätt, han borde ha stannat hemma. Bill skulle säkert också ha gjort det, som en duktig pojke. Men en duktig pojke, det är inte riktigt Cal. Och även om han ofta ångrar sina dummare idéer efteråt vet han också att han nog kommer att följa nästa idiotiska infall ändå. Jaja, nu gällde det att ta sig hem. Så länge ingen fick veta att han klantat till det gjorde det ju inte så mycket. Att det var jobbigt för honom själv, det kunde han ta. Faktiskt. Han ska bara vila lite till först, innan han kämpar vidare.

Att sitta är inte riktigt vilsamt nog, så han lägger sig ner på marken. Gräset är lite småfuktigt av kvällsdagg men det är bara skönt. Hela han är alldeles för varm. Det är svårt att hålla ögonen öppna, så han stänger dem – bara för en liten stund.

När han vaknar har han ingen aning om hur lång tid det gått men det är betydligt mörkare än förut. Dessutom skakar han av kyla och behöver desperat gå på toaletten. Muttrande för sig själv använder han sig av den sten han förut suttit på till att klättra upp till stående. Lederna knakar som om han var en gammal gubbe med reumatism. Han hatar sig själv en smula, önskar nästan att fadern ville dyka upp och rädda honom. Det kunde nästan vara värt utskällningen som skulle följa.
Men nej. Cal får klara sig själv och när han är lite klarare i huvudet kommer han att vara tacksam för det.

Färden tillbaka till huset tar oändligt lång tid, även om de sista stegen in till badrummet går fort. När han uträttat sina behov passar han också på att kliva in i duschen. Lika bra att bli av med all äcklig svett så fort som möjligt. Usch och fy. Att bli kladdig av lera eller färg eller så hade han betydligt mindre emot än en duktig liten Mr Deen nog borde men om det var svett eller – tusen gånger värre – spyor som kom så mycket som i närheten av honom ville han bara… Gah! Det var äckligt, ofräscht och fick honom att rysa av obehag. Ute hade det inte varit så farligt ändå, förmodligen för att han varit lite borta men nu återvänder det i full kraft. Varför ska kroppen behöva göra nåt så motbjudande? Han skrubbar noggrant varje del av sina lemmar, skulle gnugga bort minnet om han kunde.

Tillslut kliver han i alla fall ut ur duschen. Han torkar sig men bryr sig inte om att linda någon handduk om sig efteråt – han var ju ändå ensam i huset – och torkar imman från spegeln. Ögonen som stirrar tillbaka på honom verkar blankare och mer intensivt blå än vanligt, säkert ett tecken på febern som dröjer sig kvar, liksom rodnaden på hans vanligen bleka kinder. Han slätar till håret och ritar impulsivt ett par glasögon i den snabbt återvändande imman. Egentligen är Cal ganska lik sin far till utseendet, minus ålderskillnaden såklart. Han ser det inte särskilt bra själv men får ofta höra det av släktingar. Enligt dem ser han precis ut som Willford gjorde i den åldern, blir mer och mer lik varje år, kommer säkert att växa upp till en exakt kopia… Utseendemässigt. De överdriver säkert, som släktingar är kända för att göra. Enligt hans mening var det Bill som såg ut som fadern, inte han själv.

Oavsett vilket är Cal övertygad om att ingen någonsin kommer att missta deras personligheter för varandra. Fadern var ändå chef för avdelningen för magiska olyckor och katastrofer, Mr Sträng och Ordentlig. Den som gjorde allt perfekt och förväntade sig samma sak av sina barn. Cal var bara Cal. En liten skitunge som smet ut när han var sjuk. Som jämt fantiserade om att besöka exotiska länder, kanske bo där och vara någon annan, någon berömd och rik som kunde slösa pengar på lyxkvastar och slappa i en pool hela dagarna. Som var dödligt uttråkad på privatlektionerna och som säkert skulle växa upp till en medelmåtta. För det gjorde folk som var för lata och odrivna, det hade han minsann fått höra. Och en medelmåtta ville Cal verkligen inte bli – han ville lyckas han också, bli något stort men visste inte hur eller inom vilket område. Inte inom ministeriet, han ville vara känd som något annat än sin fars son och för övrigt var de bara en massa torrbollar på det stället. Quidditch hade varit roligt men han tvivlade på att han hade tillräckligt med talang. Dessutom – Cal må göra dumma saker men han skulle inte riskera livet för att nå framgång. Elitflygning och draktämjning och allt sånt där lämnades bäst till folk utan självbevarelsedrift.

Med en trött suck torkar han av spegeln ännu en gång, räddar upp sina saker från golvet – det dög inte att lämna bevis efter sig – och återvände till sitt sovrum. Han är fortfarande trött men känner inte längre för att sova. Det är den frustrerande sortens trötthet, där han är för utmattad för att göra något men inte vill eller orkar somna. Han är bekant med känslan, den hemsöker honom ett par gånger i veckan. Folk som bara kan lägga huvudet på kudden och somna på en gång kommer han aldrig att förstå.

Istället drar han fram en bronsnyckel från under kudden – där han inbillar sig att den är mycket väl gömd – och låser upp nedersta lådan i nattduksbordet. Där har han småsaker han samlat på sig som han inte vill att någon ska se. Fina stenar och pinnar utifrån som fadern säkert inte skulle tillåta att han tog in. Misslyckade dikter som påminner honom om varför det är Bill som har författartalangen, inte han. Foton av familjen som den brukade se ut – med mamma och lillasyster. Han favoritbild är en av bara honom själv och en nyfödd Cynthia. De sitter tillsammans i en fåtölj, Cynthia i hans knä. Han kommer ihåg det så väl, hur stolt han hade varit över att få hålla i bebisen. Visst fick han en massa förmaningar och föräldrarna hade funnits precis där intill och visst hade Bill fått hålla henne först – men ändå. De hade litat på honom, Cal. På att han skulle vara en duktig och ansvarsfull storebror som inte tappade bebisar i golvet. Det var ingen som litade på honom längre. Och storebror – tja, Cynthia fanns ju fortfarande där ute någonstans men kunde man verkligen vara storasyskon när ens syster försvunnit långt bort och säkert aldrig kommer tillbaka?

Ilsket lägger han tillbaka fotografiet i under sina hittesaker, låser igen. Vissa saker gjorde sig bättre i låsta lådor.
Post Reply