Caligula Strange [S] (Angfiel)

Post Reply
SORTERINGSHATTEN
Husalf
Husalf
Posts: 1325
Joined: 05 Feb 2009, 12:34

Caligula Strange [S] (Angfiel)

Post by SORTERINGSHATTEN »

Caligula Strange
Douglas, Isle of Man

Det är morgonen som de ska åka till Diagongränden och köpa allt han behöver. Hans mamma kan inte följa med och mormodern klagar hela tiden på sin rygg och att hon inte gärna kan lämna huset när hon är så sjuk som hon är. Caligula vet att hon inte är ett dyft sjuk och att hon minsann kan ta i med käppen om hon anser att han eller någon av hans bröder borde straffas för något de gjort fel, men han säger inget. Istället ser han på när Octavius står framför honom och förklarar att han kan följa med Caligula till Diagongränden. ”Jag är femton år mormor, jag kan gå till Diagongränden på egen hand så Cal kan följa med.”

Hans mormors ord doftar unket, dött, som att katten, om de nu hade haft en, hade släpat in något och låtit den ligga där i flera månader. Caligula måste anstränga sig för att inte grimasera när han pratar med henne, när hon böjer sig fram och deras näsor nästan rör vid varandra för att hon verkligen ska få fram sin poäng. Det är inte det att hennes andedräkt egentligen är illaluktande. Det är att Caligula känner dofter och ser färger när folk pratar eller när ljud sprider sig kring honom. Ingen i familjen vet om det förutom han och hans mamma. Hans mamma var inte i någon slags position att tala om det för någon heller och Caligula tänker inte ge den ammunitionen till någon att använda emot honom. För det mesta är det en rätt trevlig gåva och han har svårt att ens tänka sig hur någon skulle överleva utan att se färger överallt eller att känna dofterna av att någon pratar. Trevliga människor har ljusa färger och behagliga dofter, otrevliga tvärtom. Caligula är medveten om att det är bara en projicering av sina egna tankar om människorna, men det hindrar honom inte från att ibland döma lite för tidigt utifrån de färger han ser eller de dofter han luktar sig till kring människor.

Mormoderns ord är en blandning mellan brun och grå, en gyttja. Han kan knappt vänta tills han får följa med bröderna till Hogwarts så att han slipper sin mormor. Det gör mer ont i honom att lämna sin mamma ensam, men hon var bara sorg och förtvivlan, så i hemlighet ville han inte vara kvar där heller. Cailgula vet varför hon är ledsen. Lucifer visste inte att han brukade ta sig in i mammas rum och bara sitta, låta hennes andetag lugna ner honom. Eftersom Lucifer inte hade vetat om det hade han ogenerat gått in och börjat utpressa kvinnan. Efter att den äldre brodern lämnat rummet hade deras mamma suttit halva eftermiddagen och upprepat samma ord om och om igen. Samma ord om vad som hade hänt för ett par år sedan när hon hade sett till att hennes man inte skulle leva längre. Caligula hade haft aningar innan, men nu vet han. Han hade sett hur hans mamma skakade, grät och bekände allt till ingen innan han smugit ut ur rummet och låst in sig för att tänka på vad som hänt. Det var ett år sedan nu. I ett år har han vetat, men han vet fortfarande inte vad han ska göra med den informationen. Han är osäker på om det finns något att faktiskt göra. Dock tänker han inte låta möjligheten till bra utpressningsmaterial glida honom ur fingrarna.

Han är lite för ung för att minnas sin pappa så bra, men han minns känslan av att vara i den familjen jämfört med den familj han lever med nu. Om han inte visste bättre skulle han tro att han blivit bortadopterad till en familj där alla såg likadana ut men som var helt annorlunda. Det är så det känns. Octavius hade skrattat hela tiden och lekt ute. Nu ler han aldrig när han är hemma. Caligula hoppas att han ler mer på Hogwarts, att han trivs bättre där. Octavius röst brukade vara gul och ljus, nu är den bara mörk och tung. Ibland skiner ljuset igenom, ibland kan Caligula se den äldsta brodern som han var för flera år sedan men sen försvinner det och det mörka kommer tillbaka. Luicfer, mellanbrodern, var mörkgrön för Cailgula, väldigt mörkgrön, aldrig den som skrattade eller levde om, men det fanns ett lugn kring honom som försvann när familjen flyttade. Caligula vet att Lucifer saknar rosorna och strukturen. Caligula vet mycket väl vem Lucifer är och vad han kan göra. Lucifer tror som alltid att alla andra är idioter, att ingen kan förstå honom, och även om Caligula kanske inte förstår allt så vet han om såren, han vet om djuren i skogen och han vet om varför Lucifer börjat jobba i Lev Tsibliyevs affär.

Caligula skulle utan problem kunna tänka sig att göra sig av med både mormodern och Lev om han hade chansen. ”När jag blir äldre, då kan jag göra nått åt det.” brukar han viska till sig själv på nätterna. Man måste bara bli äldre först för som knappt elva år hade man inte mycket att komma med här i världen. Han kunde ingen magi och ägde inte ens en trollstav. Vem skulle ens tro på honom? Vem skulle lyssna på honom? Bättre att vänta och bida sin tid.

Hogwartsbrevet hade kommit som en välsignelse. Han hade aldrig tvivlat, men att få det bekräftat hade varit en av de bästa dagarna i hans liv. Han skulle få åka iväg i nästan ett helt år och få vara med andra i hans egen ålder. Han skulle få leka, skratta, springa omkring, gå på lektion, lära sig magi och flyga. Flyga kunde han göra hemma också och gjorde det en del med Octavius, men det var svårt att göra så mycket med bara två personer. Nu skulle han få flyga med flera personer, faktiskt testa på att spela Quidditch också. Bara tanken får det att bubbla glatt i magen på honom. Han vill lära känna precis alla på skolan, han vill gå på alla ämnen och han vill bara få vara med om allt han kan. Äventyr, smyga upp mitt i natten fast man inte får, hålla hand med flickor, skicka lappar på lektionerna, få bra betyg på prov och allt annat som han tycker hör till att gå i skolan.

Först måste han dock ha sina böcker och sin trollstav, därför står han kvar när bråket mellan den äldre brodern och mormodern fortsätter. Octavius står som en sköld framför Caligula. Båda hans äldre bröder har skyddat honom, alltid skyddat honom, från allt de kan. Inget hemskt får någonsin hända Caligula för då kommer bröderna till undsättning. De vet sällan om att Cailgula skyddar dem mer än vad de skyddar honom, egentligen. Det är han som är favoriten. Det gyllene barnet. Den som skulle bli vacker en dag med sina ljusa drag, sitt klassiskt vackra ansikte och sina glittrande ögon. Han har ett sådant ansikte som får de flesta far- och morföräldrar att utbrista i hemska läten när de träffar honom och drar i hans kinder. Runda kinder som med åren har blivit mer och mer utmejslade, stora blå ögon och smala ljusa ögonbryn pryder hans drag och på det har han vågigt, nästan lockigt blont hår. En riktig svärmorsdröm. Det är inget Caligula hade valt själv eller ens något han bryr sig om men han har märkt att andra gör det så han har lärt sig att spela på det när han behöver det. Han har lätt för att prata med andra, är trevlig, vänlig, skakar hand och gör alla de där sakerna man ska göra. Oftast gör han för att han vill, för att personen han pratar med är trevlig och då vill han vara trevlig tillbaka, men ibland gör han det för att han måste och ibland för att skydda sina bröder.

Octavius lyckas övertala mormodern att de ska ta sig till Diagongränden på egen hand och snart har de farit genom flampulvernätverket och står där framför alla butiker som känns som ett himmelrike för Caligula. Octavius har dessutom med sig en rejäl penningpung för att ha råd med allt.
“Vi går till Quidditchbutiken! Och sen vill jag kolla på böcker, åh jag kan köpa en ny bok om bergsklättring och en om…” Caligula rabblar upp ett flertal saker han är intresserad av där det ingår exotiska växter från Afrika, hippogriffsskötsel och en massa annat då pojken har så spridda intressen att han själv knappt håller reda på alla.
“Visst, vi kan äta glass sen också ett ta nått att fika. Men först! En trollstav!” svarar Octavius och det är en av de gångerna han är ljus och färgglad för Caligula vilket får honom att lysa upp och svara glatt att det låter helt perfekt att gå och köpa en trollstav. Hans första trollstav. Det är med pirr i magen han närmar sig trollstavsbutiken och när han hör klockan ovanför dörren plinga slår det honom för första gången: Detta är på riktigt. Han ska få åka till Hogwarts och lära sig magi! I den stunden känner han sig som den lyckligaste pojken i världen.
Post Reply