Aloysius Barrett [S] (Nowheregirl)

Post Reply
SORTERINGSHATTEN
Husalf
Husalf
Posts: 1325
Joined: 05 Feb 2009, 12:34

Aloysius Barrett [S] (Nowheregirl)

Post by SORTERINGSHATTEN »

Aloysius Solomon Barrett; Camborne, England
 
Det var den sista dagen i augusti och sommaren tycktes vilja visa upp sig från sin bästa sida nu när den led mot sitt slut. I utkanten av den sydvästengelska staden Camborne låg ett ensamt beläget hus med en stor grönskande trädgård och under en ståtlig ek stod ett litet bord där tre barn satt och drack sitt eftermiddagsthé. Det var ingen tvekan om att de tre barnen var syskon för de hade alla mörkt – nästan svart – hår, höga kindben, smala läppar och mer eller mindre brungröna ögon.
     ”Cummings är genial. Det spelar ingen roll att han är mugglare, hans dikter är ändå de bästa”, sade den nästan tolvårige Aloysius Barrett och hällde med flinka händer upp ännu en kopp med rykande hett citronthé åt sig själv.
     ”Jag tycker om Percival Pratts dikter. Mamma läste en av dem för mig”, sade den nioåriga lillasystern Seraphina och tog ett bett av kittelkakan som låg på fatet framför henne. Några solstrålar letade sig in mellan den gamla ekens magnifika trädkrona och Aloysius var tvungen att kisa för att kunna se sina syskon ordentligt.
     ”Jag gillar bäst Sagan om de tre bröderna”, sade lille Philemon, den yngsta av de tre barnen vid bordet medan han rörde ned en sockerbit i sitt thé.
”Men det är ju inte ens poesi, Philly”, fnös Seraphina ilsket och gav sin ett år yngre lillebroder en överlägsen blick trots att det var så sent som förra veckan som hon fått lära sig att det fanns en skillnad mellan poesi och vanliga berättelser.
     ”Sera har egentligen rätt”, avbröt Aloysius de båda yngre barnen då han märkte att det inte var lång tid kvar innan de skulle hamna i ett häftigt gräl med varandra. Han tog en snabb sipp av sitt thé – citronsmaken råkade vara hans favorit.
     ”Men Sagan om de tre bröderna är en så vacker berättelse att den nästan borde anses vara poesi”, lade han därefter till vilket fick hans broder att skina upp igen, men även systern tycktes nöjd då hon hade fått bekräftelsen på att hon faktiskt hade rätt. Aloysius hade alltid haft en viss talang för att få sina syskons bråk att ta slut innan de ens hunnit börja genom att få dem båda att tro att de hade rätt.
     ”I vilket fall som helst så är Cummings ändå den bäste av dem”, sade Aloysius när bråket väl var avvärjt. Han drog snabbt en hand genom den lätt lockiga luggen som hela tiden envisades med att glida ned i hans mandelformade ögon. Han kunde se hur hans syskon nickade lite åt hans ord, för även om ingen av dem visste vidare mycket om deras broders favoritpoet så hade Aloysius alltid haft förmågan att övertyga andra om att han hade rätt. Kanske berodde det på den bestämda övertygelsen som alltid tycktes finnas i hans röst, som om han var så säker på allt han sade att det enbart kunde vara sanningen.
     ”Men en dag ska mina dikter slå hans och då kommer folk sitta och säga att Aloysius Barrett minsann är den bästa och mest geniala poeten i världshistorien”, fortsatte han därefter något tystare. Trots att det kunde låta som en sådan där ouppnåelig dröm som barn ibland drömmer om så fanns det en benhård beslutsamhet i hans röst som talade om att det här minsann skulle bli något mer än en simpel barnslig dröm – för om Aloysius Barrett verkligen ville något så skulle han göra sitt yttersta för att klara av det.
     ”Louis, kom in nu, du måste packa inför imorgon”, hördes plötsligt en ljus kvinnoröst inifrån familjen Barretts rödteglade tvåvåningshus. Rösten råkade tillhöra barnens ryskrumänska moder Luminița, och trots att hon hade bott i England i lite mer än tolv år så hade hon fortfarande en grov brytning då hon talade. Aloysius svepte snabbt i sig det sista av sitt thé innan han gav sina syskon en menande blick.
     ”Måste gå, plikten kallar, så ni får plocka undan idag.” Han suckade lite dramatiskt, men kunde inte riktigt låta bli att le över det faktum att han ännu en gång sluppit undan tråkigt hushållsarbete.
 
     ”Åh, tänk att min lille drăguţ redan har gått och blivit så stor att han ska börja skolan”, sade hans mor och kysste honom på pannan innan hon lade ned en välvikt skjorta i den stora kofferten som stod placerad mitt på golvet i Aloysius rum. Sonen – som egentligen borde vara den som packade – satt uppkrupen på sin välbäddade säng med en bok i sin famn. I hans knä låg en egyptisk mau-katt som han hade fått när han fyllde tio och givit namnet Nefirtiti – katten hade nämligen redan från början betett sig som om hon vore kunglig. Medan Aloysius läste i boken så klappade han lugnt sin katt och hon spann förnöjt från sin plats i hans knä. Mammans lilla gest av tillgivenhet grimaserade han bara kort åt innan han återgick till att läsa i Grundhandboken i förtrollningar. Han strävade efter höga betyg och då gällde det att ligga ett steg före. Emellertid han hann inte läsa vidare långt innan hans mor återigen tog till orda.
     ”Durmstrang skulle dock ha kunnat ge dig en mycket bättre utbildning”, suckade hon nämligen fram för säkert hundrafemtionde gången medan hon granskade en hög med skolböcker som hon en efter en omsorgsfullt lade ned i kofferten. Aloysius tittade upp på sin mamma och han kunde inte låta bli att himla med ögonen när hon inte såg eftersom han visste vad som skulle komma härnäst.
     ”Dessutom är flickorna bättre lämpade som fruar. På Durmstrang skulle du kunna ha hittat en…”
     ”… ’fin flicka från en förnäm familj att gifta dig med’”, fyllde Aloysius i. Han hade hört meningen många gånger förut då hans mamma nämligen verkade vara fast övertygad om att hennes gamla skola inhyste flickor av betydligt ädlare rang än vad Hogwarts gjorde.
     ”Jag tror faktiskt att det existerar några såna på Hogwarts också mamma”, fortsatte han och återigen himlade han med ögonen. Egentligen var Aloysius inte alls vidare intresserad av någon förnäm flicka vare sig hon var rysk eller britt. Skulle sanningen fram så trodde han sig inte vara vidare intresserad av flickor överhuvudtaget, men det behövde inte direkt hans konservativa mamma få reda på.
     ”Försöker du tutta i honom att Hogwarts inte är något att ha igen?” Ignatius Barrett hade uppenbarat sig i dörröppningen till sin äldste sons rum och det gick att höra en viss irritation i hans röst. Han hade precis kommit hem från jobbet – det skvallrade portföljen i hans hand om – och han hade på sig en tämligen bedrövlig men dyr tweedmönstrad kostym trots att det var mitt i sommaren. En gång i tiden så hade den gamla Hufflepuff-eleven Ignatius arbetat med att studera drakar i Östeuropa, men nu reste han mycket sällan eftersom han hade fått sig ett mer stillsamt arbete på ett stort drakmuseum hemma i England.
     ”Jag försöker inte tutta i honom något, jag säger bara sanningen”, snäste Luminița ilsket och Aloysius sneglade bort mot sin pappa. Det var inte alltid lätt att se att Ignatius var fader till Aloysius och hans två yngre syskon – de bråddes uppenbarligen mest på sin moder – då han tillskillnad från sina barn hade rödblont hår, blågröna ögon, en betydligt ljusare hy än sina mer kaffe latte-färgade barn och dessutom tämligen intetsägande ansiktsdrag. Däremot så delade Aloysius sin faders gängliga kroppsbyggnad och även om han nu inte var vidare mycket längre än de flesta andra pojkar i hans ålder så hade han potentialen att i framtiden dela hans faders ståtliga längd. Förutom det så hade både far och son några lockar i sina kalufser något som modern med sitt spikraka hår helt saknade.
     ”Hogwarts är en mycket respektab…” Deras bråk skulle säkert hålla på länge så Aloysius lät sin blick glida tillbaka på boken som han höll på att läsa medan han försökte stänga ute grälet som han hade hört så många gånger förut.
 
Frågan om huruvida Ignatius och Luminițas tre barn skulle gå på Hogwarts eller Durmstrang hade nämligen länge varit ett av deras mest omdebatterade ämnen och det var minst sagt ett minerat område för dem. Durmstrang hade förvisso högre disciplin och barnen skulle slippa att beblandas med mugglarfödda, men på Hogwarts så skulle det vara lättare för dem att följa med i lektionerna som skulle vara på deras modersmål istället för det svåra andraspråket och dessutom så skulle deras barn, som trots allt var mer britter än ryssar, kunna skaffa sig viktigare och mer relevanta kontakter på den brittiska magiskolan. Det hade varit jämna debatter mellan de båda föräldrarna, men det som slutligen hade lett till att inga av barnen hade blivit inskrivna på den östeuropeiska skolan var just det faktum att flickorna på Durmstrang skulle göra sig ’bättre’ som fruar. Luminița var trots allt kvinnan i hushållet och medan hennes jobb var att laga maten och ta hand om barnen medan de var små så var det Ignatius jobb att fatta de stora besluten och det var hans ord som i slutändan gällde. Det betydde emellertid inte att Aloysius mamma inte passade på att höja sitt älskade Durmstrang i skyarna när maken inte var i närheten.
Förutom skolfrågan så var dock herr och fru Barrett överens om det allra mesta angående deras barn uppfostran. Utbildning och höga betyg var viktigt och de räknade med att deras barn skulle arbeta hårt för att bli framstående magiker. Dessutom var de båda kreativa och musikaliskt lagda, och att musiken, konsten och poesin skulle vara ständigt närvarande i deras barns liv hade alltid varit en självklarhet för dem båda. Redan i ung ålder hade Aloysius fått lära sig spela piano av sin fader medan modern hade läst poesi för honom som godnattsagor. Sedan dess hade deras äldste son både hunnit utöka sitt poesiintresse till mugglarvärlden och börjat behärska klarinetten som instrument. I grund och botten så var Luminița och Ignatius en enad front när det kom till deras barn, och den kärlek som hade uppstått den där dagen i Rumänien sisådär tio månader innan Aloysius födelse fanns kvar än idag, och de där bråken som de då och då hade om Durmstrag och Hogwarts bleknade bort i havet av den respekt de hyste för varandra och de likheter som de trots allt delade.
 
Drip, drop, drip, drop. De båda föräldrarnas gräl hade sedan länge slutat och kofferten stod färdigpackad – till bredden fylld med böcker – intill väggen. I och med att klockan hade passerat midnatt och augustimånad hade bytts ut mot september så tycktes vädret ha bestämt sig för att det var höst och regnet föll som spön i backen utanför fönstret. Trots att det var flera timmar efter läggdags och det faktum att första september skulle bli en lång dag för den stundande förstaårseleven så var Aloysius fortfarande vaken. Han satt uppkrupen på den breda fönsterbrädan i hans rum, och hans brungröna ögon var fästa på regndropparna som långsamt rann ned över glasrutan. I hans knä låg Nefertiti och den stolta honkatten gned sig mot hans hand i jakt på uppmärksamhet och han kliade henne förstrött bakom örat. Drip, drop, drip, dr…
     ”Aj”, utbrast han då katten plötsligt borrade in sina vassa klor i hans ben, och hans blick slet sig något motvilligt från den nattbeklädda världen på andra sidan fönstret för att istället återvända till verkligheten.
     ”Inte göra så Neffie”, viskade han med lugn röst åt katten samtidigt som han strök henne över huvudet vilket fick henne att ge ifrån sig ett förnöjsamt spinnande. Det var sällan som den mörkhåriga pojken brusade upp och inte ens när han blev riktigt arg tycktes han förlora den lugna tonen i sin röst. Det gick trots allt betydligt lättare att vinna argument och strider om man undvek att visa upp sin motståndare alla sina känslor – och inget tycktes vara mer irriterande än någon som besvarade varje förolämpning med ett lätt ryck på axlarna. Neffie kunde han emellertid inte vara arg på ens om han ville. Katten var hans ögonsten och han älskade henne något enormt.
     ”Imorgon ska vi åka till Hogwarts”, fortsatte han sin tyst sin konversation med katten och han bet sig tankspritt i underläppen medan hans blick ännu en gång gled ut genom fönstret. Imorgon var det dags, och trots att han hela tiden visat upp en självsäker och förväntansfull fasad för sin familj så fanns det en stor oro hos honom. Hans föräldrar hade höga förväntningar på att han skulle klara sig bra och få höga betyg, men det var inget emot de skyhöga kraven som den i grund och botten mycket självkritiske pojken ställde på sig själv.
     ”Tänk om jag inte klarar det…?” Orden var knappt hörbara och en tunn suck av oro slank ut mellan hans läppar. Utanför fönstret föll regnet ned. Drip, drop, drip, drop.
Post Reply