Gregory Fernhill [S] (Sippi)

Post Reply
SORTERINGSHATTEN
Husalf
Husalf
Posts: 1325
Joined: 05 Feb 2009, 12:34

Gregory Fernhill [S] (Sippi)

Post by SORTERINGSHATTEN »

Gregory Anthony Fernhill
Carlisle, England
Storbritannien
 
“Gregory Anthony Fernhill”, den drygt 35 åriga kvinnan spänner bestämt ögonen i sin äldsta son. ”Det här är sista gången jag frågar, var det du som kletade fast det tuggade tuggummit i Lucys hår igår? För hon säger att det var du och…”
”Men lägg av!” Gregory himlar med ögonen och lutar uttråkat huvudet bakåt så att den grågröna blicken fästs i taket.   ”Det var inte jag, varför skulle jag göra något sånt?”
”Jag vet inte, kanske för att…” Hon slår uppgivet ut med händerna. ”Hon säger att det var du och du köpte ett paket tuggummi igår på affären.”
”Tror du verkligen att jag skulles lösa dem på hennes hår?” Kommentaren slipper ur Greg innan han hinner stoppa den. Att säga något sådant samtidigt som han försöker övertyga hans mamma om att han är oskyldig kanske inte är ett genidrag direkt och för att kompensera sitt misstag rätar Gregory upp huvudet och ser sin mamma i ögonen. ”Det var inte jag, jag lovar.” Hon suckar tungt, innan ett svagt leende syns i hennes ansikte och i samma ögonblick vet elvaåringen att slaget är vunnet för hans del. Nu kommer hon i sin tur övertyga både Lucys föräldrar och resten av grannskapet i utkanten av staden Carlisle om hans oskuld i det hela och inte ens ett litet ”Ursäkta” kommer behöva lämna hans läppar. Greg kan inte låta bli att flina stort när hans mamma lämnar rummet efter att ha påmint honom om kvällens middag hos en släkting. Han är så bäst! I ren segeryra knyter Greg nävarna och mimar övertydligt ett ”Yes” på samma manliga och coola sätt han sett sin far Ramon göra när en pegasus han satsat på vann ett lopp. Ännu en väl genomförd lögn som hans mamma svalt med hull och hår att lägga till listan, som börjar bli rätt lång vid det här laget. Så länge Gregory kan minnas har han varit bra på att handskas med människor, eller åtminstone på att få dem att tro, säga eller göra som han vill. Allt från när han som fyraåring lärde sig knepet att lägger han sig i soffan och skriker och gråter så länge han kan brukar det oftast sluta med att hans mamma, som i pojkens ögon alltid varit den svagare av föräldrarna, viker sig i frågan om den alldeles för dyra quidditchfiguren som egentligen är avsedd för betydligt äldre barn och som han bara skulle ta sönder eller tappa bort (det första alternativet var också vad som hände efter en vecka när han insåg att den faktiskt inte fungerade så bra som insektsdödare) och övertalade fadern som dagen därpå åkte iväg med Greg för att inhandla sonens nyaste leksak, till när han som åttaåring bemästrade konsten att hota grannbarnen med att ta stampa sönder deras gatukritor  om de skvallrade för någon vuxen, till nu när han som elvaåring med lätthet använder ordet ”lovar” för att förstärka en lögn han utan besvär kastar upp i ansiktet på kvinnan som bar honom i nio månader.
 
Elvaåringen reser sig från skrivbordsstolen och kan inte låta bli att hastigt öppna en av skrivbordslådorna. Han slänger en snabb blick på kuvertet som ligger överst i lådan innan han stänger igen lådan . Efter två veckor med brevet i sin ägo överväldigas han fortfarande av glädjen över det varje gång han ser det, för det bekräftar ju att han är en fett bäst trollkarl som den 1 september ska få börja på Hogwarts.
Därefter beger han sig till den stora byrån som står bredvid dörren och rotar fram ett skärp, ett riktigt ballt ett med ett stort spänne föreställande en drake som sprutar eld. Medan han drar skärpet genom hällorna på byxorna spanar Greg in sig själv i spegeln för att se att inget av det korta, mörka håret som han dagen till ära har vattenkammat bakåt ligger fel, vilket det heller inte gör. Det små spetsiga ansiktet, den ganska stora näsan och de markerade ögonbrynen ser ut som de ska. Han är normalviktig och är bara några centimeter kortare än genomsnittet på längden. 
Greg lägger på sig ett stöddigt leende, planen för resten av dagen innan familjen ska bort på middag är att hänga med grabbarna, för visst har pojken ett stort kompisgäng. Tillsammans gör de i princip allting, strosar omkring på stan, snackar skit om mugglare, planerar sin tid på Hogwarts, sticker och badar, diskuterar tjejer, spelar något spel – knallkort är en storfavorit – eller övar på quidditch i skogen. Han bara måste berätta för dem om hur han av ren uttråkning kletade in sitt nytuggade tuggummi i grannflickans hår, som enligt Greg förövrigt är jättefult i en kissgul färg som gjort att han sedan några år tillbaka alltid kallar henne ”Urinoraren”. Redan nu kan Gregory se deras imponerade miner framför sig och kan inte bärga sig tills han får fullända berättelsen med hur lättövertygad hans mamma var och hur lätt hon svalde lögnen.
 
”Ja, jag är hemma till halv sex!” ropar han några minuter senare och smäller igen ytterdörren. Med händerna i jackfickorna börjar han gå mot skogsdungen där kompisarna alltid hänger. Efter en kvarts promenad har han tagit sig igenom skogen och hittat polarnas ställe, där de andra redan befinner sig. Greg hälsar glatt på dem innan han inlevelsefullt direkt börjar berätta om det senaste dygnets händelser.
Post Reply