Phyllis Briscoe [S] (Skye)

Post Reply
SORTERINGSHATTEN
Husalf
Husalf
Posts: 1325
Joined: 05 Feb 2009, 12:34

Phyllis Briscoe [S] (Skye)

Post by SORTERINGSHATTEN »

Phyllis Briscoe, Minsterley

”Mamma, kan jag få lite pengar?” 11-åriga Phyllis Briscoe tittade på sin mamma, Bonnie, och försökte se så oskyldig och snäll ut hon bara kunde. Hon hade en föraning om att hennes mamma skulle säga nej, men det var värt ett försök. ”Nej, vet du vad! Vart har din veckopeng tagit vägen då?” blev svaret, som förväntat. Phyllis svarade bara med ett surt hummade ljud och lämnade köket. Dock så hade hon en plan B – som egentligen borde vara hennes plan A med tanke på att den antagligen skulle ge henne större framgång i det här fallet. I slutet av hallen fortsatte hon genom vardagsrummet – den här hennes tre yngre systrar Esther, Frances och Lydia nu lekte – och sedan i arbetsrummet. Det var litet och det var lågt i tak – dessutom fick bjälkarna i taket och utmed väggarna rummet att kännas ännu mindre. Hennes pappa hade fått kämpa för att få in ett skrivbord och en bokhylla där men det var hans favoritrum och det var oftast där Phyllis hittade honom. Hon knackade på dörrkammen för att rikta sin pappas uppmärksamhet från modellskeppsbygget till henne. ”Ja?” frågade han men tittade inte upp från sitt pilliga arbete. ”Mamma sa att jag kunde få lite pengar av dig. Hon glömde ge mig veckopeng i lördags.” Två lögner, men det var inget som skulle slå hennes far. Emerson Briscoe var mycket stolt över sitt forna elevhem Hufflepuff och han var en ärlighetens man. Han hade uppfostrat sina barn enligt detta ideal men tyvärr hade det inte bitit på Phyllis, som gärna använde en liten lögn eller två för att göra livet lättare. Dock hade hennes far inte insett detta och ifrågasatte aldrig det Phyllis sa – att hans döttrar skulle ljuga för honom var inte en möjlighet! ”Det finns lite mugglarpengar i burken där.” Han viftade med trollstaven han höll i handen åt en blommig plåtburk i hörnet på skrivbordet – detta fick limflaskan som svävade i luften att vingla oroväckande. Phyllis plockade åt sig en papperslapp med en femma på – ungefär dubbel av vad hon brukade få i veckopeng – tackade och lämnade rummet. Mission complete.

Phyllis uppväxt i lilla Minsterley nära Walesiska gränsen hade varit lugn. Familjen hade bott här enda sedan hon föddes och det var en trevlig by. Den var inte särskilt stor men det viktigaste fanns där – bland annat en mugglarskola där hon hade gått sedan hon var fyra år gammal. Phyllis föräldrar, som båda kom från magikerfamiljer – hennes mammas namn som ogift hade varit Honeycutt –, tyckte inte om prat om blodsstatus och att mugglarfödda inte var lika mycket värda. Phyllis hade alltid fått lära sig att alla var lika mycket värda, och det var inget hon hade ifrågasatt under sin barndom. Däremot tyckte inte om Phyllis det som avvek från det normala – udda personer, vare sig de var magiker eller mugglare, störde hon sig på och ville helst inte ha någonting att göra med. Dessutom dömde Phyllis ofta personer på förhand – första intrycket var i allmänhet rätt intryck.

”Josie, Josie!” Phyllis joggade efter en rödhårig flicka på grusvägen hem från skolan. Hon och Josie bodde åt samma håll och de hade varit vänner ända sedan de hade börjat skolan. Josie påminde Phyllis om hennes pappa på något sätt – hon var snäll och ärlig, och inte för att vara elak, men hon gick ju på allt…! Hon kom ifatt den andra flickan som gick så fort hon kunde. Phyllis visste att Josie var sur på henne. Väldigt sur. Phyllis drog tag i en rem på den andra flickans väska och Josie svängde runt. Hon grät. Ett slag av dåligt samvete slog Phyllis, men det släppte snabbt. Det hade varit lika mycket Josies fel! ”Förlåt…” Phyllis hann inte så långt innan Josie tog ton. ”Det RÄCKER inte! Jag HATAR dig! Fattar du inte hur arga mina föräldrar kommer att bli? Miss Higgins ska ringa hem till mamma idag! Jag har ALDRIG fått kvarsittning eller något och…” Phyllis lyssnade vidare. Jaja. Men nu var det så att hon hade varit tvungen att rädda sig själv. Hon hade helt glömt bort sin historieläxa i går kväll och hade därför kopierat Josies – utan att denna visste – när hon hade vaktat hennes väska medan hon var inne och köpte ett äpple på väg till skolan. Josie var duktig i skolan, precis som Phyllis. Tyvärr hade det blivit så att Phyllis hade varit den som blev utfrågad först så hon hade sagt att det var Josie som hade kopierat henne – något som läraren hade trott på efter Phyllis stora gråtscen i klassrummet när de andra eleverna hade rast. Phyllis skulle aldrig erkänna fusk – hon ville inte få kvarsittning, eller något sådant. Hon hade sitt rykte att tänka på. Att hon istället fick offra Josies var såklart inte alls bra, men det kunde inte hjälpas.

”Okej, okej. Jag har ju sagt FÖRLÅT.” sa Phyllis surt när Josie äntligen tog en andningspaus. ”Det är väl inte så farligt heller? Och förresten, vem ska du vara med på rasten om du är sur på mig? Geggiga Martin?” Phyllis var ledaren, mer eller mindre självutsedd, för en stor grupp flickor i deras årskurs. Och hon skulle minsann se till att det fortsatte vara så. Phyllis var grupporienterad, men framför så gillade hon att bestämma över en grupp. Då blev allt som hon ville, och då blev det bra. Organiserat. Josie såg sur ut, men hon visste att Phyllis delvis hade rätt. Nästa dag gick de till skolan ihop. Allt glömt för den här gången.

I Phyllis ganska lilla rum finns en säng med ljusblåa kuddar och lakan och med ett vitt spetsöverkast. Det finns en liten klädkammare där Phyllis har sina kläder, ett dockhus och vid fönstret hänger vita spetsgardiner. Ett väldigt flickigt rum, alltså, men det var precis Phyllis stil. Hon gillade sitt rum. Hennes käraste ägodelar fanns dock på den vita hyllan ovanför skrivbordet. Där fanns en rak, prydlig rad med fyrkantiga böcker. De hade mörkblåa läderomslag med gråa och ljusblå blomdekorationer fram. I böckerna fanns Phyllis samling av bokmärken. Gjorde av tunt pergament och handmålade. Små häxor som rörde i kittlar och vevade trollspön, trollkarlar som bar runt på olika magiska föremål, gnomer, och diverse magiska och omagiska djur. Phyllis hade samlat på bokmärken sedan hon var fyra år och nu hade hon fyllt upp många böcker med dem. Det hade tagit tid, och investeringar såklart. Magiska bokmärken fanns ju trots allt bara att hitta i Diagongränden och ibland via postorder och de var oftast inte billiga. Annars så gillade Phyllis mycket av det som hennes mamma gillade: bakning, så länge det inte blev rörigt omkring henne eller fläckar på kläderna; att sköta om de många blomsorterna i deras lilla trädgård och att brodera. Phyllis tyckte även sport var kul – hon flög gärna kvast hemma, men spelade gärna netball med tjejerna i klassen efter skolan. Hon var duktig på det – hon hade bra bollsinne tydligen. Och så gillade hon att springa med. Tyvärr så var alla inte lika tävlingsinriktade som hon – Phyllis gillade inte när hon var tvungen att vara i samma lag som de som inte brydde sig om de vann eller inte.

Phyllis har stålgråa ögon inringade av långa ögonfransar i samma färg som hennes hår – mörkbrunt. Detta är alltid välborstat och uppsatt. Hon ville ha kontroll över håret, och helst över allting annat omkring henne också. Phyllis var ambitiös och disciplinerad och hade hårda krav på sig själv. Ett fel på ett stavningstest var ända ETT fel – även om fröken målade en glad gubbe tillsammans med de uppmuntrande orden i hörnet. Phyllis hade en stark åsikt om hur saker skulle vara – hon är traditionell i sina åsikter och om det var något hon absolut inte gillade var det personer som kom sent. Phyllis var alltid tid, gärna flera minuter tidig med. Hon skulle aldrig lämna sitt rum utan sitt armbandsur.

Hennes självkänsla var det heller inget fel på – hon gick med rak rygg och stolt hållning. Det, i kombination med hennes längd – som var över medel för åldersgruppen – gjorde att hon ofta kände sig ett huvud längre än många av sina klasskamrater – inte för att hon klagade. Phyllis var ganska spinkig och hennes ansiktsdrag, speciellt kindbenen, blev mer och mer markerade med hennes ålder. Hennes läppar var ljusrosa – ljusare än många andras och hon hade en liten men skarp näsa.

Phyllis gillade att ha folk omkring sig och hon gillade att prata – speciellt om hon fick prata och de andra lyssnade. Däremot delade hon aldrig sina känslor. Hon gillade inte att visa känslor och hon hatade att gråta – det var värre än att kräkas, enligt henne. Dessutom är Phyllis en manisk skvallrare – hon kan inte hålla hemligheter och ser det som en uppgift att så många som möjligt fick ta del om information om klasskamraterna.

Bom, bom, bom. Den läderinbundna boken föll än en gång ner för trappen. Men hon lät sig inte slås sig ner. Det var i slutet på juli och hon hade sommarlov. Det hade regnat i flera veckor och många av hennes vänner var bortresta. Det fanns inte mycket att göra, och eftersom hon inte hade lust att leka med sina småsystrar så hade hon fått hitta på egna projekt att jobba med. Phyllis plockade upp boken, skyndade upp för trappen och la boken på huvudet. Hon skulle ta sig hela vägen ner utan att den föll. Efter några dagars regnande hade hon bestämt sig för att lära sig att gå med en bok på huvudet. Det hade bara tagit ett par dagar att lära sig krossa rummet utan att boken trillade av huvudet. Hon hade såklart fått lägga ner många timmar per dag, men det hade gått bra tack vare hennes envishet och disciplinerade sätt. Då hade hon bestämt sig för att göra utmaningen lite svårare. Tyvärr var det inte alls lika lätt att få boken att ligga kvar samtidigt som hon gick upp och ner för trappen. Bom, bom, bom. Boken föll igen. Hon började gå ner för att hämta den när hennes syster Esther kom springande. ”Phyllis, du har fått ett brev idag! Från Hogwarts! Du får börja där!” Hon viftade glatt med kuvertet. Phyllis placerade boken på huvudet igen. ”Jag tittar strax, Esther.” svarade hon sin syster, fast det hon egentligen ville säga ekade i hennes huvud: ’det visste jag väl’.
Post Reply