Page 1 of 1

Deorwynn Willot [S] (Vaniljtea)

Posted: 19 Nov 2012, 20:47
by SORTERINGSHATTEN
Deorwynn Willot, Windermere

Det var inte första gången hon använde flampulver, men Deorwynn var ändå inte van vid upplevelsen. Hon snubblade lite på väg ur den stora eldstaden, och blinkade med ögonen. Det var en vanlig torsdag i mars, ungefär halv elva på förmiddagen, och en del av Läckande Kittelns gäster spenderade sin tid i rummet hon nu kommit till. Det var inte många som tittade upp, eller ens noterade den unga flickan. Naturligtvis var de alla magiker, och vana vid flampulver. Vid ett litet runt bord satt en grupp medelålders häxor som slog frenetiskt i böcker (med titlar som Sanningen i Dina Drömmar, Tecken i ditt Undermedvetna och Ett Drömorakels Dagbok). I ett hörn satt två ålderdomliga trollkarlar som verkade djupt koncentrerade på sitt tystlåtna samtal. Vid ett annat bord satt en grupp unga magiker som högljutt diskuterade den nuvarande ställningen i den engelska ligan, och huruvida Tutshill Tornados skulle slå Melrose Magpies i nästa match. En trollkarl, som uttråkad tittade upp från en (som han fann ytterst ointressant) artikel om det Nationella Magiska Biblioteket i The Daily Prophet, fick syn på Deorwynn just som hon borstade av sig lite sot från sin klädnad. I brist på mer spännande läsning betraktade han flickan. Hon såg ut att vara ungefär tio, elva år, med stora, mörkt kopparröda lockar. Ingen direkt frisyr, lockarna föll fritt nedför ryggen, och trollkarlen tänkte att kanske var flickan inte intresserad av de senaste trenderna. Eller också var hon för ung för att ha uppfattat modehysterin. Han noterade att hennes mörkblå klädnad var något fnasig runt ärmarna, men klänningen hon bar under verkade däremot vara ny. Den var brun med ett snirkligt rosa mönster, och så vitt han kunde se var den av gammalmodig modell, med lång och veckad fåll. Under tiden han iakttog henne dök ytterligare en flicka upp, som inte kunde vara någon annan än hennes syster. De hade liknande anletsdrag, och flickan hade en klänning i precis samma gammalmodiga stil. Trollkarlen tyckte sig se en lättnad i den äldre flickans ansikte, de bruna ögonen lyste upp och de mörkrosa läpparna formades till ett leende. ”Fowfow, du har sot på näsan!” fnittrade hon, och hennes lillasyster skulle precis torka bort det när de gröna lågorna flammade till på nytt. Tre personer till! Trollkarlen undrade i sitt stilla sinne om det var en stor släktträff på gång, och om han i sådana fall borde bege sig till sitt rum, för lite lugn och ro. Men än så länge satt han kvar, och lyssnade till den milda tillrättaviselse flickan med sotet just fick.
”Farrow, använd inte kläderna till det där, de blir ju smutsiga… Har du inte din näsduk? Kläderna ska vi vara rädda om. Här ska vi se…” flickornas mamma viftade snabbt med sitt trollspö, och sotet försvann från dem allihop. Trollkarlen undrade om alla flickorna var hennes döttrar: förutom de två första hade hon ytterligare två med sig. De var yngre, kanske tre och fem, gissade han.
Det skulle nog förvånat trollkarlen om han fått veta att familjen faktiskt bestod av åtta döttrar, förutom de två föräldrarna. Det var dock bara fyra som skulle med idag för en mindre shoppingtur, och det var ingen slump att Deorwynn hade kommit först. Sedan Cristabel börjat på Hogwarts förra året var plötsligt hon äldst i systraskaran, och hon hade fått i uppgift att se efter de andra innan mamma kom dit. Hennes tvillingsyster Eadwynn (som trots allt var sexton minuter yngre) var hemma med Gwendolyn, och tillsammans såg de efter sexåriga Abellana. Att Evie offrat sig att stanna hemma och hjälpa till förvånade inte Deorwynn – hon var realistisk och förståndig. Dessutom var hon snäll. Deorwynn hade verkligen velat besöka Diagongränden, och anmält sig som frivillig direkt. Att Gwen inte var med var ju inte konstigt, eftersom det var till henne de skulle köpa en födelsedagspresent. Släkten Willot var knappast gjorda av pengar, särskilt inte då deras familj, som var så många. Men en helt ny klänning skulle Gwen få, och kanske en bok eller någon slags leksak, det hade de bestämt. De tar sig utan svårigheter till själva gränden, och trots att hon sett det ett antal gånger förut, kan Deorwynn inte låta bli att tycka att det är fantastiskt när tegelstenarna åker undan, och alla de intressanta affärerna träder fram. Verkligen… magiskt.
”Edith, kan du hålla Farrow i handen?” Mamma har, liksom de flesta andra i familjen, börjat använda de smeknamn Deorwynn kommit på. Hon har ett för varje syster: Cristabel = Bell, Eadwynn = Evie, Farrow = Fow, Gwendolyn = Gwen, Abellana = Abbie, Benedicte = Edith, Ceola = Ceo, och hennes eget namn förkortar hon till Dwynn.
”Ni kan gå lite själva, men se till att ni kan se mig hela tiden, och gå inte in i någon affär utan mig!” tillägger hon, och ser både på Farrow och på Deorwynn. Att gå omkring självmant i Diagongränden är nästan en större frihet än Dwynn egentligen förstår. Hon spenderar vanligen all sin tid i Lake District, om inte i deras hus, så hos släktingar. Trots att Cristabel är äldst, så har Deorwynn alltid varit den egentliga ledaren för flocken. Hon är mycket påhittig och social, så att de plötsligt bara är fyra barn får henne nästan att känna sig ensam. Framför allt känns avsaknaden av Evie – som tvillingar har de alltid varit varandras bästa vänner, de delar rum och gör mest allting tillsammans. Trots att det känns underligt så njuter Deorwynn. Det är en fantastisk dag, och hon flanerar förtjust i gränden. Även om man inte går in i affärer finns det så mycket att titta på! Hon beundrar de glänsande bronskittlarna genom skyltfönstret hos kittelmakaren, och går sedan förbi en prylaffär med de mest underliga saker utanför. I en stor vas, bemålad med en stjärnhimmel, står käppar, fast deras handtag var gjorda av olika fågelhuvuden, och de tjattrar upprört med varandra. Hon måste ducka när en stor man plötsligt kommer kånkandes på en stor bur med en get i. Geten bräker och blå gnistor flyger från dess horn. Deorwynn tittar länge efter den, fullkomligt fascinerad. Hon ser till att hålla sig nära Farrow och Benedicte, inte bara för att hennes mamma bett om det (även om hon oftast var en lydig flicka och hade respekt för vuxna), utan för att det är lite obehagligt att gå där själv. Hon är inte rädd, men hon vill inte gå vilse. Det är en vacker vårdag, och många magiker verkar passa på att flanera på sin favoritshoppinggata. Hon ser till och med ett stort gäng västasiatiska häxor, som högljutt diskuterar (vad hon antar) ett tyg de stod och känner på utanför en tygaffär, på ett främmande språk.

När de ska välja klänning till Gwen lyckas Deorwynn övertyga sina systrar om att de borde g henne den himmelsblå, och inte den röda, som de tycker. Gwendolyn är söt på ett vardagligt sätt, men hennes hår är helt och hållet ljusbrunt. Det är vanligt för barn i släkten att ha brunt eller rött hår, och några av de andra (framför allt Ceola) har lite kopparröda nyanser i sitt hår Det har inte Gwendolyn, och Dwynn resonerar så att en röd klänning skulle fått de nyansrena att sticka ut, men annars är det bättre med den blå. Den skulle passa systern bättre, och inte få henne att se lika blek ut.

”Dessutom”, tillägger Deorwynn, ”så gillar Gwendolyn olika kläder, och hon har redan en klänning som liknar den röda, den där gröna, ni vet. En sån här krage har hon aldrig haft innan, så jag tror att hon blir gladare för den. Alltså, låt oss ta den blå”.

Inne på bokaffären hittar mamma en begagnad sagobok om älvor, och när de har gjort sina inköp, traskar de tillbaka till Den Läckande Kitteln för att ta sig hem.

”… och Edith ville jättegärna ha en sån pinne med en sjungande blomma på, som snurrar i vinden!” Deorwynn sänkte rösten. ”Så nu vet vi vad vi kan ge henne när hon fyller år!” Eadwynn fnissade lite. De var hemma, och hjälptes åt att duka fram inför kvällens middag. Så snart de kom hem hade Deorwynn velat berätta om allt hon sett och gjort för sin tvillingsyster, men hon lade band på sig. Hon tänkte att kanske var Evie i alla fall lite avundsjuk, så hon lät henne berätta om sin dag först. De verkade ha haft en väldigt mysig och rolig dag de också, och hade till och med haft en egen liten musiklektion. Musiken var väldigt viktig för familjen, och alla döttrarna som var gamla nog spelade ett instrument. Undantaget var Deorwynn själv, som bara sjöng. Hon hade en vacker röst, och brukade ackompanjeras av Evie på piano. Det var en av hennes favoritsysslor när hon var uttråkad, och det var nästan så att hon avundades deras lilla jam session. Både Evie och Abbie spelade piano, och Gwendolyn harpa, och de sjöng allihop. Men trots det, till och med trots att Evie kanske var lite ledsen att hon inte kunnat följa med, ångrade Dwynn inte det minsta att det var hon som fått shoppa i Diagongränden idag. Det handlade om att veta vad man ville ha, och sedan jobba för att nå det, men ändå se till att de man gick förbi och lämnade bakom sig inte tog det allt för hårt. Det var ingen medveten tanke hos flickan, men handslingssättet fanns där.

De fortsatte sitt såprat under dukningen, och samarbetade sedan med potatisen. Evie skalade den, och Dwynn skar den i skivor. Deras mamma skulle förstås kunnat göra det med magi, men de tyckte om att hjälpa till. Sedan Cristabel börjat skolan hade Deorwynn försökt att hjälpa till mer och mer. Hon funderade på detta mär de satt vid bords en timme senare, och stack tankspritt gaffeln i en kokt morot. Cristabel hade aldrig tagit mycket plats, men sedan hon försvann hade Dwynn känt ett större ansvar. Kanske hade det att göra med att hon var äldst nu, och då måste man också vara mest mogen och ansvarsfull. Eller så var det insikten om att hon snart skulle börja på Hogwarts själv. Nu var det bara ett halvår kvar. Hon kände liksom att hon var inne på sin sista chans nu – hon måste visa att hon både är den som drar igång de roligaste lekarna, men också den som är mogen nog att komma ihåg att städa undan när leken är slut. Hon ville visa hur duktig hon var, så att de skulle komma ihåg hennes bästa sidor när hon var borta sedan.

På många sätt längtade hon till skolan. Det skulle bli spännande att bo någon annanstans, ha flera lärare som fördjupade sig i varje ämne, och framför allt såg hon fram emot att lära känna nya vänner. Men kanske, mer än det, såg hon fram emot att få visa, och själv få veta, vad hon gick för. Hon hade ett ambitiöst sinnelag, och kände sig beredd att sträva efter det hon ville ha. Men hon var nervös också. Att bo utan föräldrarna skulle vara konstigt. Däremot att dela sovsal var hon inte orolig för, hon hade ju delat rum med Evie hela sitt liv. Men det var just det som var kruxet – vad skulle de göra om Eadwynn hamnade i ett annat elevhem? Det tror inte Deorwynn att hon är redo för. Evie har ju alltid funnits där, och de berättar allt för varandra. Bara de få timmarna idag kändes lite fel på något sätt, fast ändå bra, på ett annat. Hon blir förvirrad av att tänka på det . Om det ens är en möjlighet att de hamnar i olika elevhem vet hon inte, men hon vet att det är olika. Dwynn är lite mer framåt, mer fantasifull och har en annan slags ambition än Evie. De ser inte ens lika ut – de är tvåäggstvillingar. I och för sig har de mycket lika anletsdrag, det är tydligt att de är systrar, men Farrow är också väldigt lik dem. De har likadana ögon – stora och bruna, men istället för mörkröda lockar ligger Eadwynns hår i mörkbruna vågor. Dwynn har dessutom börjat få lite mer kvinnliga former än sin syster, och blivit lite mer kurvig. De är ungefär lika smala, något under medel men inte undernärda på något sätt. Det senaste året har Eadwynn även vuxit om henne i längd, inte så mycket, men det är ändå en förändring att plötsligt inte vara lika långa. Å andra sidan håller de med varandra om nästan allt, och hon vet att de tänker och resonerar på samma sätt. Hon antar att det bara är att vänta och se.