Deborah Fernhill [S] (Sippi)

Post Reply
SORTERINGSHATTEN
Husalf
Husalf
Posts: 1325
Joined: 05 Feb 2009, 12:34

Deborah Fernhill [S] (Sippi)

Post by SORTERINGSHATTEN »

Deborah Jane Daphne Fernhill
Skogarna väster om staden Carlisle, nära den skotska gränsen
England, Storbritannien
 
Kära Daphne.
 
Du skulle vara så stolt om du såg vår dotter nu. Deborah Jane Daphne Fernhill, elva år och redan en liten drottning som styr över sitt rike. Jag är mycket stolt över att vara hennes far och jag är övertygad om att du som mor också skulle vara oerhört stolt.
 
 Hon är lik dig på många vist, både till sättet, personligheten och utseendet. Debbie har fortfarande kvar det blonda håret, som hon ärvt av dig, även om den vitblonda nyansen som hon hade när du var i livet, har övergått till en mer blondare färg, nästan precis som din. Formen på vår dotters frisyr ändras ofta, men mestadels är det lite småvågigt. Dock blir det lätt lockigare när det är fuktigt i luften och plattare då och då. Ansiktsdragen är detsamma som för sju år sedan, då du såg henne sist, även om de har mognat. Ansiktet är välformat och fortfarande ser flickans ögon ut som mina, grå. Jag vet att du helst skulle vilja att Debbie delade ögonfärg med dig, även fast det inte blev så, men jag kan försäkra dig om att du skulle älska dem. Precis lika mycket som jag vet att du älskade och fortfarande älskar Deborah.
 
Vi bor fortfarande kvar i den gröna villan i skogarna väster om Carlisle, hon har samma rum som innan, även om jag tvingades anlita folk för att göra om det till ett ”mindre barnsligt rum”, som hon uttryckte det. För sin ålder har hon ett väldigt fint språk, måste jag säga. Åtminstone mot mig.
Istället för de ljusrosa väggarna med trollstavar på, har rummet blivit målat i vitt och längs den ena långsidan löper en fondvägg, täckt i silver, med ett ålderdomligt, elegant mönster på. Hon fastnade direkt för dess elegans, för stil må jag då säga att den elvaåriga tösen har. Sängen är utbytt mot en större variant, men den står på samma ställe som du ställde den när vi inredde hennes barnrum. Jag minns så tydligt hur bestämd du var på att vår dotter bara skulle ha det bästa, en princip som jag har hållit fast vid. Annars ser det ut som ett vanligt rum här i huset, hon har en garderob, ett skrivbord med tillhörande stol. Så mycket mer finns nog inte att säga. Eller jo, jag måste nog nämna att vi flyttat in din gamla helfigursspegel i silver på Debbies rum, där den verkligen passar in. Dessutom vet jag att hon är väldigt stolt över att få ha en spegel, som tillhört dig som ung. Många gånger har jag funnit henne stående framför spegeln, studerande sig själv, med ett oftast rätt nöjt uttryck. 
 Men, en stor förändring har skett här i huset: vi är fyra som lever här nu. För ja, jag gifte om mig, några år efter din död, med en kvinna vid namn Laura Wilson. Självklart heter hon ju Fernhill nu. Jag är fullt medveten om att Laura kommer från en lågstatussläkt, att hon inte står lika högt som vi och att hon var lite av ett ”nerbyte” från dig, som var en Eisenhower innan vi gifte oss, men jag ser förbi det tack vare det faktum att jag älskar henne och jag tror att du skulle ha velat att jag fick känna kärlek igen, från någon annan än Debbie. Tillsammans med Laura har jag fått en till dotter, som vi gav namnet Sue.
Det är med sorg i hjärtat jag måste medge att Debbie inte alls har accepterat sin nya familj så bra som jag hade hoppats. Hon anser sig finare än dem, hälften mellanstatus och hälften högstatus, och… Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det, men hon tycker inte om Laura och Sue. Accepterar knappt faktumet att hon har en halvsyster och en styvmamma nu, även om de har levt under samma tak ett antal år. Debbie är fast besluten om att få de att känna sig så oviktiga och ovälkomna hit som möjligt. Speciellt tydligt visar hon att Laura aldrig kommer att bli hennes mamma, aldrig kommer att ersätta dig. Sue däremot bryr hon sig knappt om, förnekar släktskapet och klagar högt och ljudligt på vilken skam det kommer bli när Sue börjar på Hogwarts, troligtvis i Hufflepuff eller Gryffindor, för de kommer att tillbringa några år på skolan tillsammans, men i olika årskurser och elevhem. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med henne, för stunden låter jag tiden ha sin gång och hoppas på det bästa. Kanske Debbie en dag inser att hon för evigt inte kan hålla på såhär och mognar ännu mer.
 
Din död tog hårt på Debbie, som då bara var fyra år gammal. Just då insåg hon inte allt fullt ut, även om hon såg dig bli tunnare och tunnare, sämre och sämre för var dag när du låg på St. Mungos sjukhus. Hon förstod inte riktigt hur illa det var förrän du var borta. Det var en hemsk tid för oss båda. Jag tvingade mig att vara stark inför henne även om det var svårt och när ögonblicket kom, då hon frågade varför du inte skulle komma hem igen… Det är sådant som ingen ska behöva uppleva. För det var då, i den sekunden, som hon insåg det, att du var död. Att du inte skulle komma tillbaka, och det tog hårt på henne.
Men det var inte bara de första åren som var jobbiga för Debbie. Jag vet, även om hon inget säger, att saknaden efter dig finns där. Hon saknar dig var dag, men härdar ut och visar det inte ofta nu för tiden. Bredvid sig på nattduksbordet har hon en bild på dig och jag ser henne varje kväll titta på dig och minnas, hon försöker fiska fram minne efter minne. Deborah var ju så liten när du levde, bara fyra år, och det är inte mycket hon minns. Men det som finns där, det är jag säker på att hon kommer att bevara och älska. Minnas tillbaka på dig som den underbara mamma du var.
 
Debbies och min relation är och har alltid varit väldigt bra, om något ännu bättre sen du dog. Vi har inte haft någon mor och dotter relation precis, för den platsen skulle jag aldrig kunna fylla, men det känns verkligen som om hon litar på mig.
Inte på det sättet att hon berättar om sina tankar, känslor och hemligheter, som hon skulle ha gjort för dig, men hon… hon känns trygg med mig och jag gör allt för att hon ska ha ett så bra liv som möjligt.
Platsen som du lämnade efter dig kommer nog aldrig att fyllas, av varken mig eller någon annan. Det tror jag att hon har insett, att saknaden efter en mamma kommer att förfölja henne hela livet och att hon får helt enkelt leva med den.
 
Nu är inte jag någon expert på det, men som far till henne skulle jag nog säga att hon delvis redan här lärt sig att leva med det. Byggt upp en vardag, där hon klarar av att hantera sorgen.
 Hon har genom åren skaffat sig ett väldigt behov av kontroll i sitt liv.. Inte på det viset som ganska många kan ha, att hon behöver ha exakt koll på vad och när saker behöver göras, utan tvärt om kan hon vara ganska frisläppt när det gäller en del sådana saker som hon inte tycker något större om.
 Nej, kontrollbehovet som jag syftar på gäller framför allt henne själv, och den sociala delen. Det är nästan lite som en fasad man ser att hon tar på när hon är tillsammans med folk som inte är henne allra närmast. Hon blir mer, mer… känslolös. Eller nej, det är helt fel ord att beskriva henne med, Debbie är absolut inte känslolös. Men hon blir mer… mindre hjärtlig, om jag kan beskriva det så, även om hon självklart är helt fantastisk. 
 
En som hon däremot absolut kan vara sig själv med, utan någon fasad, är Camelia Haven. De var ju redan vänner som små och du vet hur söta de två var, båda blonda och från mellanstatussläkter, med sina lekar och tankar. Ja, som vi skojade om, de är nästan födda till att vara bästa vänner.
Vi hoppades att vänskapen skulle hålla länge, minns du det? Jag kan försäkra dig om att den har gjort det. De två umgås så ofta de kan och det är ett under att de inte tröttnat på varandra, tycker jag nästan. Men det är verkligen underbart att Debbie har Camelia, eller Mel som hon kallas. För det är de två, Debbie och Mel, i alla lägen. Faktiskt befinner hon sig hos sin bästa vän just nu, och där tillbringar hon mycket tid numera.
 
Nu till hösten ska hon ju börja på Hogwarts, det är helt otroligt att vår lilla flicka har vuxit sig så stor. Hennes första (och enda) val till elevhem är såklart Slytherin. Placerar hatten henne inte där vet jag inte vad hon kan ta sig till, för när Debbie väl har bestämt sig för något blir det ofta så tillslut. Hon är precis som våra släktingar, drar sig inte för något för att få sin önskan att bli verklighet, och det gör mig mycket stolt.
Deborah kommer att klara sin skolgång med bravur, det är jag helt säker på. Klipskheten har hon nämligen ärvt från oss båda, speciellt från dig, och hon är smart och ambitiös, så länge det gynnar henne själv och leder till något positiv, vilket jag hoppas att hon ser betygen som. Trots allt är det väldigt viktigt.  
Hoppas bara att Hogwarts har bättrat på sin lärarkår sen vi gick där… Ännu ett plus är att Debbie är väldigt lättlärd, så studierna blir nog inga problem, bara hon tar sig tid med dem.
 
Jag minns det som igår, dagen då hon föddes, vårt första barn och min äldsta dotter. Hur du så kärleksfullt såg på den lilla bebisen och stoltheten vi kände över henne, vår Deborah Jane Daphne Fernhill. Jag minns hur du berättade att du visste att hon skulle växa upp till en bestämd, vacker och väldigt älskad ung kvinna och du anar inte hur rätt du hade Daphne. Varje gång jag ser henne ser jag även dig, för visst är hon som en kopia av sin mor.
 
Vi saknar dig här nere, men det kommer att gå bra, hon hittar ljuset, och om något så lovar jag att hjälpa henne med det, de stunder då det kan tyckas mörkt.
 
Högaktningsfullt,
Frank Fernhill
Post Reply