Virginia Claw [S] (Pineapple)

Locked
SORTERINGSHATTEN
Husalf
Husalf
Posts: 1325
Joined: 05 Feb 2009, 12:34

Virginia Claw [S] (Pineapple)

Post by SORTERINGSHATTEN »

Virginia Esther Claw
Plémont, Jersey, England

“Vet du vad du ska göra nu då?” Hon spände blicken i sin bror och de identiska djupblåa ögonen mötte varandra. Hennes bleka händer spände tofsen som satt högt upp på huvudet och som hon gjort om flera gånger redan samma dag. Det korpsvarta håret som tillhörde flickan var välborstat och kittlade henne på de bara axlarna när hon rörde på sig.
”Jaja, jag är inte dum heller!” Han himlade med ögonen och flinade åt flickan. I handen höll hon en kladdig flaska med honung i, som hon tagit ur skafferiet när ingen tittade på. Nu räckte hon den till pojken och slickade av de korta fingrarna som blivit kladdiga av honung. ”Men jag ville bara vara säker.” Den mörkhyade pojken flinade åt henne och båda två reste sig upp, pojken vände sig neråt i trappen medan flickan stod kvar med handen på räcket. Hennes ljusblåa klänning har blivit skrynklig av att ha suttit i den helstäckningsmattebeklädda trappan men hon gjorde inget för att rätta till den trots att det var något mamman inte skulle gilla.

Pojken med det korta, men krulliga, håret begav sig in i det lilla vardagsrummet som låg bortom trappuppgången. Från sin plats i trappan såg inte flickan vad hennes äldre bror gjorde, men höga snarkningar avslöjade att deras styvpappa fortfarande sov på soffan. För trots att flickan och pojken inte var särskilt lika - pojken med sin breda näsa, mörka hy och runda ansikte, flickan med sin smala och långa näsa, porslinliknande hy och långsmala ansiktsform var de syskon med endast ett års åldersskillnad. Flickan, som var den yngre av dem, var ändå lika lång som sin bror men betydligt smalare.

Flickan lät ett leende smyga sig fram på det ljusa ansiktet och de röda läpparna fick en form likt ett brett u. Hon tillät sig inte ofta att le, men nu i trappan där hon stod ensam kunde hon tillåta leendet att komma. De hade lyckats, verkade det som. Flickan med att komma på ett spratt att spela sin styvfar och pojken med att genomföra planen. Det var så deras förhållande ofta fungerade, och det var de fullständigt nöjda med. Systern planerade sprattet och såg till att allt som de behövde fanns på plats för att sen stå på behagligt avstånd när brodern utförde det planerade. Kanske skulle man säga att pojken var modig och flickan feg men orden dumdristig och förutseende passade mer in på de båda syskonen.

Men så plötsligt bleknade leendet på flickan med det korpssvarta håret när ytterdörren öppnades. In genom dörren steg en kvinna vid namn Meredith Tremblay och med ett utseende som liknade båda barnens. Hennes kortare hår var samma som flickans och hennes hudfärg var lite som pojkens men ljust chokladfärgad istället för mörk. Kvinnan hängde upp sin kappa på en krok i vägen och försvann snart utom synhåll för flickan. Hon skyndade så tyst hon kunde upp för trappan, så att hennes mamma inte skulle se henne, och gav inte sin bror en tanke när hon rusade upp för trappan för att rädda sig själv. Flickan var ganska listig, och det var anledningen till att det var hon som alltid kom på planerna. Men att utföra planerna, det överlät hon till sin bror. Om han utförde dem var det större chans att det skulle lyckas och flickan ville gärna lyckas när hon gjorde något.

”Vee? Va gö du?” hördes en svag stämma och flickan stannade mitt i nästa del av trappan. Där satt en liten pojke på bara några år och sträckte ut handen för stoppa flickan från att fortsätta uppåt. Med den breda näsan och mörka hyn såg han ut precis som sin äldre bror i miniatyr. Han var familjens lilla ögonsten, och båda de äldre syskonen älskade honom mer än de brukade erkänna.
”Billy, tyst!” fräste flickan, Vee, och satte en kall hand på sin lillebrors breda mun. ”Mamma får inte höra att jag är här, så snälla Wilton, kan jag få komma förbi?” hon rufsade om hans korta hår men pojken hann inte mer än resa sig upp förrän flickan hörde sin mammas gälla röst skrika broderns namn.
”Conway Farley-Claw, vad håller du på med? Lägg ner den där genast!”
Det blev snabbt fart på fickan men Vee hann inte ta mer än två steg upp för trappan förrän hon hörde sitt eget namn ropas nerifrån. Merlin.
”Virginia Esther Claw, jag vet att du står där uppe, nu kommer du ner!”
Vee, eller Virginia, suckade och vände sig om i trappan. När hon gick med försiktiga steg ner för trappan såg hon Wilton flina, med precis samma ansiktsuttryck som Conway brukade ha. ”Oj då..” han fnittrade till lite och klappade henne svagt på axeln med sin lilla hand. ”Lytta till!” Den lilla pojken var van vid att se sina syskon göra bus, men ännu mer van var han kanske med att se dem bli utskällda. Wilton lunkade tillbaka till rummet han delade med Conny med ett flin på läpparna och en gammal och sliten bil i handen.

Virginia klev in i vardagsrummet utan att möta varken sin mamma eller styvpappas blick. Kevin satt kvar i soffan med en neutral blick, han såg varken glad eller arg ut. Besviken kanske, och lite ledsen. Conway stod stilla en bit bort från soffan med blicken nersänkt som sedan lyftes lite då hans syster ställde sig bredvid honom.
”F’låt,” muttrade han och hon tog hans hand som svar. Det hon menade var att det inte gjorde något, att det var otur att deras mamma kommit just som deras spratt på sin pappa Kevin skulle gå av stapeln. Även hon betraktade sen det heltäckningsmattebeklädda golvet under några få sekunder, innan hennes mammas starka röst gjorde att hon höjde blicken en aning igen.

”Vi har ju pratat om det här,” deras mamma suckade. Det var tredje gången på bara en knapp vecka som hon hade fått ha samma samtal med dem och det var inte för inte att hon började tröttna på det. ”Vee, du måste sluta lura Conny att göra sådana saker” Hennes djupblåa ögon borrade sig in i dottern och Virginia sänkte än en gång blicken, skamsen över vad de försökt göra. ”och Conny, du måste sluta göra allt hon säger.” Mamman vände sig till sonen och gav honom samma blick. Hon gillade inte att skälla på sina barn, men de måste faktiskt lära sig. Under de jobbiga år när barnen var små hade hon tappat mycket tid med dem och det försökte hon återgälda nu.

Med en uppväxt med två äldre bröder och älskande föräldrar hade Meredith ofta fått sin vilja igenom, den ganska mycket yngre syster som hon var. Att sen bli placerad i Slytherin och fortsätta med samma attityd, när hon dessutom hade en mugglarfödd mamma, var inte särskilt populärt och skoltiden var inte det lättaste för Meredith. Hon gick ut skolan med helt okej betyg, men hon var skadad inuti. När hon sedan ett antal år efter examen träffade Bobby Farley kände hon sig lycklig igen, lika lycklig som hon varit under de tio första åren i livet. Att förhållandet sen tog slut var ingenting emot det faktum att hon bara några veckor senare fick beskedet att hon var gravid.

Det var september när det lilla gossebarnet föddes och de första månaderna var jobbiga. Hon lämnade pojken hos grannar eller släkt oftare och oftare för att kunna gå ut och koppla bort allt som hon inte ville tänka på ju längre tid som gick. Kvällarna spenderade med ett fåtal olika män som hon aldrig träffat innan, och nog aldrig skulle komma och träffa igen. Ett par månader efter att pojken födds kom en chock som var nästan ännu värre än den hon fått bara ett halvår tidigare. Hon var gravid. Igen.

Den nyfödda flickan som föds i slutet av augusti och dennas knappt ett år äldre bror uppfostrade sig så gått som själva. Överlämnade till ett mugglardagis när pengarna räckte och till grannfrun när ekonomin var skör. Meredith jobbade mest hela tiden, när hon inte var ute för att göra saker som hon senare skulle komma att ångra. Det tog i alla fall hand om varandra, Conway och Virginia, på sitt egna lilla vis. De båda kunde inte annat än känna ett styng av avund när de träffade på sina morbröder med familjer som båda två verkade ha det perfekta familjelivet. Mamma, pappa och tre välmående barn.
Det var inte förrän sommaren innan Virginia fyllde sex och Conway sju, som något riktigt bra faktiskt hände. Med sig hem en dag hade deras mamma en fransman vid namn Kevin och ett besked om att de, alla fyra, skulle flytta tillsammans från staden i södra England till en av städerna på den brittiska ön beläggen i den engelska kanalen nära Frankrikes kust.

Strax efter det att den lilla familjen flyttat var Meredith gravid igen, men den här gången var det något hon faktiskt ville. Kevin var en familjefar som gjorde allt som han kunde för att vara lika mycket pappa för Conny och Vee som han var för Wilton. Det var bara det att Merediths alla pojkvänner som kom och gick hade påverkat det nästan-tvillingparet. Pseudotvillingparet, så hette det tydligen. Den glada känslan mot Kevin var någon som Virginia begravde djupt och de fortsatte att göra hyss mot Kevin med anledningen att han kommit och försökt ta över. Han hade ingen rätt att bestämma över dem! Hyssen resulterade ofta i mindre bestraffningar, vilket förekom ganska ofta.

”Förlåt, mamma,” sa de båda syskonen i kör och Vee menade det. I alla fall delvis.
”Jag är ledsen,” började Meredith ”men ni måste faktiskt lära er. Gå upp till era rum – inte varandras – och stanna där. Jag säger till när ni får komma ner.” Virginia och Conway suckade båda två och vände sig sen om och spatserade ut från rummet. Vee letade frenetiskt efter ett kryphål i bestraffningen, men det fanns det inget. Utan att prata med varandra gick de upp för trappan och när de nådde toppen av svängen släppte de varandras händer och Vee log svagt mot honom. Han gick bort till andra sidan av det lilla huset där hans och Wiltons gemensamma sovrum låg medan Vee öppnade dörren närmast trappen där henne lilla rum låg.

Längst in i rummet stod hennes obäddade säng och i fotändan låg hennes sängkläder i en hög. Hon slog sig ner på den och satte på sig koftan som låg mellan kudden och ett par byxor. Från under kudden tog hon fram ett gammalt skissblock och slog upp en tom sida. Att måla och skissa var något som Virginia börjat med när de flyttat till Jersey, då hon faktiskt fick tid till det. Hon hade ingen vidare talang och till en början hade det inte varit så fint alls men hon hade fortsatt öva, och nu när hon satte sig på sängen för att rita ner sina tankar på pappret, var det faktiskt ganska fint.

Under det halvöppna fönstret stod en byrå, med flera lådor öppna för att kläder hindrade henne från att kunna stänga den. I rummet stod också ett staffli, som Virginia fått när hon fyllde tio för nästan ett år sedan. Nu var duken målad ljust blå vilket skulle bli bakgrunden till nästa målning som hon planerat i skissblocket. Efter en lång stund, eller bara några minuter, hördes ett högt ljud på fönstret och Vee vände hastigt huvudet åt det hållet. Hon reste sig från sängen och gick försiktigt fram till det öppna fönstret. Där nere stod Conny och vinkade åt henne att komma ner. Så klart. ”Skynda på, Sue!”

När pseudotvillingarna var små hade de fått se första Narnia-filmen och Conway hade varit snabb att påpeka hur lika Vee och Susan var. Virginia hade inte varit sen med att säga att Conway och Edmund visst var lika de också, minsann! Till en början hade smeknamnen bara används för att retas och det hade också blivit en slags tävling om vem som skulle sluta först. Eftersom båda barnen var envisa hade smeknamnen fortsatt, och i sin tur också fått smeknamn. Ed och Sue. De hade hållit i sig hela uppväxten och var minst lika ofta använda av syskonen som deras riktiga namn.

Vee öppnade fönstret en bit till och satte sig på den vingliga fönsterkarmen och tog tag i stuprännan som satt fast på väggen utanför hennes rum. Med vana rörelser tog hon sig ner för husvägen och började gå sida vid sida med sin bror uppför en liten sig som ledde till trädgårdsskjulet. De skrattade åt att de än en gång kommit ut så lätt från sina rum, och pratade glatt om hur de nästan klarat av att genomföra sprattet den här gången. Det var sällan som syskonen faktiskt stannade på sina rum när de hade rumsarrest. Det blev så långtråkigt med tiden.

När de senare lämnade skjulet hade båda två bytt om till badkläder och bar varsin surfbräda under den andra. Virginias surfbräda hade en svag gul färg och baddräkten hon hade på sig var ljust lila. Surfa hade Virginia också börjat med när de flyttade till Jersey, det hade nämligen Kevin lärt de båda syskonen. Hon var inte särskilt atletisk, men med mycket träning tillsammans med sin bror och ensam, var nu Vee ganska duktig på att surfa. Hon var hyfsat lång för att bara vara snart elva år, så det kanske hjälpte henne också. Hon hade aldrig tävlat, inte ens visat upp sig för någon annan än sin familj. Conway, däremot, han var duktig.

De följde en hemlig stig, som bara de kände till och som ledde ner till en strand som var gömd för turister och som de alltid brukade bada vid. Jersey var en så pass stor turistö, att om man inte ville trängas på en strand full med tursiter, så skulle man veta vart det fanns en sådan liten gömd strand. De surfade en lång stund med solnedgången i ryggen och bara njöt av att vara fria ute på havet istället för att befinna sig på respektive rum. Vee slogs aldrig ens av tanken att hennes mamma kunde vara orolig när hon inte hittade barnen på deras rum, eller att det kunde vara farligt för två elvaåringar att vara ute på havet helt ensamma.
Så tänkte inte Virginia Claw, helt enkelt.

Locked