Bree Cowen [S] (Juno)

Locked
SORTERINGSHATTEN
Husalf
Husalf
Posts: 1325
Joined: 05 Feb 2009, 12:34

Bree Cowen [S] (Juno)

Post by SORTERINGSHATTEN »

Bree Cowen, Burnley,
Lancashire, England, Storbritannien

Instängd på sitt rum sitter snart elvaåriga Bree Cowen. Hon är liten till växten och har smutsblont rakt hår som når henne till revbenen. Håret har växt något förfärligt under sommaren och ska klippas inför skolstarten, för såhär långt hår orkar hon inte ha. Ansiktet är runt och med mjuka drag och små bleka fräknar pryder hennes kinder och näsrygg. Hon brukar alltid få sommarfräknar som bleknar bort framåt hösten. Näsan är sådär krokig som man kan få av att ha glasögon, men det har Bree aldrig haft, utan den ser ut så naturligt. Munnen är rätt liten och de ljusrosa läpparna är tunna. Om hon ser bra ut eller inte är svårt att säga, alla tycker ju olika, men näsan är för stor och läpparna för tunna för att hon ska klassas som en naturlig skönhet. Och de stora mörka ögonen - som inte passar så bra med det ljusa håret - hjälper inte precis till. Hon ser ut som många andra elvaåriga flickor, är varken spinkig eller tjock, utan rätt normalbyggd.

Plötsligt rycks dörren upp och en flicka med lika smutsblont hår som Bree står i dörröppningen med ett inte så snällt uttryck i ansiktet. Det är hennes lillasyster Bailey.

”Har du fått brevet än?” frågar hon. Det är antagningsbrevet från Hogwarts hon syftar på, och hon vet mycket väl svaret eftersom att hon har frågat samma fråga stup i kvarten i flera dagar.
”Stick iväg!” svarar Bree utan att se på henne.
”I morgon är sista dagen du kan få det, annars har du inte kommit in”, fortsätter Bailey, som om inte Bree vet det. Som om hon inte har räknat dagarna och spenderat flera timmar ute i trädgården varje dag i hopp om att få syn på en uggla komma flygandes.
”Det vet jag väl!” fräser Bree. ”Och jag kommer få det imorgon!” Hon låter mycket säkrare än hon känner sig. Sanningen är att hon är rädd för att inte få något brev alls, att hon kanske inte är tillräckligt magisk för att komma in, men hon avskyr Baileys överlägsna attityd alldeles för mycket för att säga något annat. Den yngre flickan försvinner från dörröppningen och Bree är än en gång ensam med sin oro. Dock dröjer det inte länge förrän hon återigen störs av en knackning på dörren.

”Jag sa ju åt dig att ge dig iväg!” fräser Bree och reser sig för att gå och rycka upp dörren och ge sig på Bailey, men hon hinner knappt ställa sig upp förrän dörren öppnas en springa och ett ansikte tittar in.
”Inte till mig”, säger Bonnie tyst. ”Till mig sa du ingenting.” Bree sjunker ner på sängen igen.

”Jaha, jag trodde du var Bailey”, säger hon tröttsamt. Hennes yngsta syster svarar inte, utan går fram till henne och slår sig ner på sängen. Bree ger henne ett irriterat ögonkast. Vem hade sagt att hon ville ha sällskap?
”Vet du vad jag har gjort idag?” frågar Bonnie.
”Bryr jag mig?” suckar Bree med hennes vanliga nonchalanta stil. Bonnie är alldeles för van vid den för att ta åt sig.
”Jag råkade falla av gungan när jag hade jättehög fart, och så fick jag det här”, Bonnie pekar på ett sår på ena knäet.
”Jaha”, säger Bree ointresserat. Från henne kan man aldrig vänta sig medlidande eller sympati.
”Vet du varför jag ramlade?” fortsätter hon. Bree känner på sig att det här är början till en lång redogörelse om varenda liten sak Bonnie gjort idag, och att det nog är dags att ingripa.
”Vet du hur jag förstod att jag var en häxa, Bon? Jag gungade jättehögt och ramlade från gungan, precis som du gjorde, men jag skadades inte, för de som är magiska klarar av sådant. Så jag är ledsen, men du måste nog vara en ynk, Bonnie!”
Den lilla flickans ögon tåras och innan Bree vet ordet av störtar hon ut ur rummet och rusar ner för trappan, samtidigt som hon ropar på mamma.

De flesta skulle nog få skuldkänslor av att ha fått sitt syskon att gråta, men Bree ler bara elakt för sig själv och lägger sig ner igen, nöjd med att äntligen få vara i fred.

Bree kan vara väldigt elak och nonchalant, men oftast beror det på vilket sällskap hon är i. Vet man hur man ska handskas med henne och har vunnit hennes förtroende så är hon en bra vän som man aldrig har tråkigt med. Dock har hon kort stubin och kan brusa upp ordentligt när hon argumenterar, just för att hon hatar när folk säger emot henne. På det sättet kan hon vara väldigt barnslig; ”tyck som mig eller tyck inte alls”.

Bree älskar att lata sig, särskilt när andra jobbar. Att själv arbeta är inget hon tycker om, och skolan går därför inte bra för henne. Inte för att hon är dum på något vis, hon tycker bara det är tråkigt. Hon vill kunna använda magi, inte sitta och skriva eller läsa!

Hon avskyr både att skriva och läsa, och hon är inte heller det minsta artistiskt lagd, utan hon dras mer åt det sportsliga hållet. Särskilt gymnastik har hon alltid varit duktig på, och hon utmanar ofta sina systrar på gymnastiska tävlingar som hon vet att hon kommer vinna. Hon är en riktig tävlingsmänniska, och kan vara en skrytmåns när hon känner för det. Bree är väldigt målmedveten och hennes högsta dröm är att bli drakolog som hennes far. Nog kan det låta konstigt att ha sådana drömmar när man hatar att arbeta, men när hon väl bestämt sig för något så är det svårt att hindra henne.

Bree kommer från ett släkte bestående av enbart magiker, och det har påverkat henne en del under hennes uppväxt. Föräldrarna Catherine och Jay Cowen har gett alla sina döttrar en rätt sträng uppfostran i tron om att renblodiga är bättre än mugglarfödda och halvblod. De har fått henne att förstå att när hon kommer till Hogwarts så ska hon börja med att hamna i Slytherin, och sedan bara beblanda sig med renblodiga och hålla sig undan från dem som inte är det.

”Hur vet jag skillnad på de som är det och de som inte är det då?” frågade hon dem en gång.
”Det märker du”, svarade hennes mor kort. Bree ville gärna fråga mer, men hade vett nog att hålla tyst.

Locked