Oscar Haven [S] (krunkan)

Locked
SORTERINGSHATTEN
Husalf
Husalf
Posts: 1325
Joined: 05 Feb 2009, 12:34

Oscar Haven [S] (krunkan)

Post by SORTERINGSHATTEN »

Oscar Allan Haven
Seaford, England

Högt ovanför de högsta trädtopparna i utkanten av Seaford var den mörka natthimlen molnfri. Vinden låg stilla som om den visste att det var hög sensommar och att gryningen som följde skulle vara höstens första. Ljusa stjärnor lyste klart på himlen och vakade över den sovande staden i sällskap av fullmånen, som ju förvisso var en symbol för varulven. Natten var ljuv, en sådan som var synd att missa.

Men det var inte i första hand för att se på stjärnorna och fullmånen som Oscar Haven satt ensam i sitt rum mitt i natten tryckt mot fönstret i sin nya blårutiga pyjamas, utan för att pojken hade problem med att somna om. Till och från ända sedan han gått och lagt sig kvällen före hade Oscar vaknat upp och legat svettig under det bara påslakanet som nu var slängt över sängkanten ner på golvet, stirrat upp i taken och tänkt att Nu måste jag sova, det är en stor dag imorgon. Men det var just det som oroade honom och gjorde honom så fruktansvärt nervös. Det var nämligen dagen till ära den 1 september och för Oscars del innebar det att han som så många andra unga trollkarlar och häxor skulle infinna sig på King's Cross station kommande förmiddag, för att sedan ta Hogwartsexpressen och inte komma tillbaka förrän till julen.

Men det faktum att han skulle åka iväg var inte det enda som oroade Oscar, han var medveten om att hans far ställde vissa krav på honom inför skolstarten. Om Oscar inte blev sorterad i rätt elevhem och inte presterade tillräckligt skulle han oförklarligt nog som enda barnet svika sin fars alla förväntningar. Oscar var klok nog att förstå det, och Oscar önskade för allt i världen att han skulle kunna göra sina föräldrar stolta. Oscar var klipsk och talför, duktig att lära. Kreativ och beslutsam, sådant som tydde på goda förutsättningar. Men räckte det?

Oscar ville göra sina föräldrar ännu mer stolta än vad de redan blivit när han vid köksbordet en morgon hade öppnat det brev som ändå var förhållandevis väntat, det som avgjorde hans framtid. Oscar mindes att han läst igenom brevet ord för ord medan kroppen pirrade av glädje. Sedan hade han skrikit till av glädje och förmedlat till sina föräldrar det de redan visste – de hade ju själva en gång i tiden fått ett likadant brev hemlevererat.

Han gick återigen igenom i huvudet sannolikheterna att han imorgon vid ceremonin skulle hamna rätt precis som han visste skulle betyda mycket för inte bara sin familj utan också hans närmaste släktingar. För Oscar var det självklart, och hans familj verkade säker, samtidigt som Oscar fått det klart för sig att ingenting kunde vara klarställt förrän hatten fått säga sitt. Det skulle nog ordna sig, övertalade han sig gång på gång. En ny miljö var trots allt det han behövde, få träffa andra barn. Det var vad han ofta fick höra av sina vuxna och äldre släktingar, de som var forna familjemedlemmar till hans föräldrar.

Oscars föräldrar hade inte låtit honom gå i mugglarskolan med andra barn, utan istället hade morföräldrarna ställt upp för sin enda dotter och svärson i vått och torrt då Oscar behövde lära sig ett och annat. Själva hade Allan och Mildred lagt ner tillräckligt mycket engagemang och ambition i sina respektive yrken som arkitekt och ekonom att de inte skulle komma på tanken att börja en ny livsstil som hemmafru. Oscar klagade inte, han trivdes bra med sin mormor och morfar. Och mugglarna, hade han fått höra, använde annorlunda metoder än vad magikerna gjorde i sina. Allans röst hördes tydligt i Oscars öra medan han tänkte på ett minne.
Det hade varit för fem år sedan, mitt under våren då regnet vräkte ner utanför fönstret några veckor efter Oscars sexårsdag då hans far precis kommit hem från arbetet. De hade stått i vardagsrummet, precis vid den öppna spisen och Allan hade berättat någonting roligt om vilka han kallat ”den andra rasen”.
”Har du sett en?” hade Oscar frågat, angelägen att få ta efter sin far så mycket som möjligt.
”Ja, det är klart”, hade Allan sagt och gett honom ett busigt leende, vilket bara fått Oscars nyfikenhet att växa. ”Det räcker med att du går utanför dörren. Det kryllar av dem, de finns precis överallt.”
Oscar hade gett honom en tvivlande blick, och Allan skrattat. ”Men akta dig, för på utsidan är de väldigt lika oss och dessutom många flera.”
”Är de… är de farliga?”
”Knappast”, Allan hade inte kunnat hindra en tyst fnysning. ”De är så ofarliga att man kan undra hur de lyckas överleva så bra.” Fadern hade gjort en konstpaus, sedan lutat sig fram och viskat i sonens öra som om det var en hemlighet dem emellan: ”De kan inte trolla.”

Oscar var lik sin far, med det tjocka bruna håret och den gängliga kroppen. Han hade en liten uppnäsa som han sett hos flera av sina kusiner på pappans sida. Men de bruna ögonen hade han ärvt av sin mamma, så även det smala ansiktet och de stora framtänderna: ett så kallat ”hästansikte”.

Som ensambarn hade Oscar under tiden blivit ganska självständig och liksom lite lillgammal, för även om han gärna umgicks med andra barn hade han mycket tid för sig själv att tillbringa med sina föräldrar. Det var liksom ingen stor sak, att prata med vuxna. De var inte alls sådär allvarliga och tråkiga som alla trodde, Oscar tyckte att föräldrarnas bekanta alltid verkade glada och med vilja lyssna till vad han hade att säga.

Andra barn kunde ibland uppfatta honom som kylig, men det var bara någonting han ville eftersträva. I själva verket var Oscar ganska tankspridd och känslosam av sig, han tog hårt på saker och ting som inte uppnådde hans förväntningar. Modern brukade säga att det var naturligt att bli ledsen och arg ibland, att han inte behövde skämmas. Men Oscar kunde inte låta bli - han ville ju utmärka sig, inte förena sig bland de andra lipsillarna.

Han oroade sig omåttligt mycket för vilken roll han skulle få när han väl lämnade boet och far ut på egna vingar. Bredvid sängen stod hans koffert packad och färdig att lastas, och kattburen av metall stod med öppen lucka på skrivbordet beredd att omfamna sin fånge. Det fanns ingen återvändo nu, till och med några av hans favoriter bland de skönlitterära barnböckerna från hyllan skulle placeras på ett nytt nattduksbord imorgon kväll. Egentligen fanns det bara ett föremål Oscar skulle sakna, och det var en kvastkäpp. Men med tanke på att Oscar inte ägde någon egen - ännu – hade inte denna önskan varit möjligt genomförbar ens om förbudet för förstaårselever att ta med sig kvast hade upphört. Men som tur var skulle de ha lektioner i kvastflygning hela läsåret, och förhoppningsvis skulle han då få lära sig att flyga på riktigt.

Oscars tankar drog vidare mot Quidditch, vilket lugnade honom tillräckligt mycket för att han skulle sjunka tillbaka ner i sängen igen och så småningom vända sig till sidan och sjunka in i drömmarnas värld. När Oscar vaknade följande morgon var det av hans mamma som just kommit för att säga godmorgon.

Locked