Fabiola Rivero-Hernandez [S] (Rebecca)

Locked
SORTERINGSHATTEN
Husalf
Husalf
Posts: 1325
Joined: 05 Feb 2009, 12:34

Fabiola Rivero-Hernandez [S] (Rebecca)

Post by SORTERINGSHATTEN »

Fabiola Magdalena Rivero-Hernandez; Ryde, Isle of Wight

Triggervarning: Självmord

Egentligen är det ingen panik än, men om det är något Fabiola Magdalena Rivero-Hernandez inte tycker om så är det att behöva göra saker i sista minuten. Därför sitter hon här nu, en vecka innan det är dags för henne att åka tillbaka till Hogwarts, på den vita heltäckningsmattan med kofferten framför sig. Sjätte gången. Sjätte och näst sista.

Första gången hon packade kofferten innehöll den mycket fler böcker och en violin, sådant elvaåriga Lola hade tid med som inte sextonåriga Lola hinner.. När hon kom till skolan placerade sorteringshatten Lola i Slytherin med orden Lättlärd, driftig och noggrann, med siktet inställd på stjärnorna. Hmm. Jag tror att Slytherin är elevhemmet för dig. Tyvärr var hennes första tid på skolan ganska jobbig. Hon längtade hem och tyckte att det var jobbigt att konstant behöva prata engelska. Som uppvuxen i ett spansktalande hem var hon bara van vid att göra det ett par timmar per dag, när farmor, som tog hand om barnens skolgång, hade engelsklektioner med dem medan mamma och pappa var på sina respektive arbeten på trolldomsministeriet. Att då konstant behöva uttrycka sig på engelska var utmattande, att till exempel inte kunna fråga pappa om det var ett svårt ord, så som hon alltid gjort när hon fick lära sig engelska hemma. Han växte ju faktiskt upp i Storbritannien, även om han precis som mamma föddes i Chile och hade spanska som modersmål. Eftersom han också gick på Hogwarts hade han säkert vetat alla de svåra ord som lärarna använde ibland, som inte hon alltid visste vad de innebar.

Kanske hade det första året kunnat fortsätta vara lite jobbigt och svårt, om det inte varit för Jacqueline Van Der Zee. De hade pratat innan, ganska mycket till och med, men så en lördagseftermiddag i slutet av september tog de en promenad som råkade bli ganska lång. Sedan dess har det varit de två. Fem år i höst.

Hon tänker tillbaka lite på förra året, på hur stressad hon var innan hon ens kom till Hogwarts. GET-året och så hade Lola nyligen insett att det hon verkligen ville göra var att bli jurist. Inte den sorten som satt i någon liten kammare och dömde om underårig magiutövning och grannfejder. Det som lockade henne var stora, internationella rättegångar. Länder som låtit sina medborgare straffas utan rättegångar, internationella konflikter, situationer där ett land behandlat en hel folkgrupp fel. Saker som var så stora att Lola trodde att majoriteten av hennes klasskamrater kanske inte ens tänkt på att det hände, men där Lola ville in och lösa problemet. Det är bara det att för att kunna komma upp på den nivån behövs bra betyg och Lola tänkte inte låta drömmen glida iväg bara för att hon inte pluggat ordentligt. Att misslyckas skulle inte få finnas i hennes värld, hon tänkte att hon skulle ta sig till toppen, oavsett vad som krävdes.

Så tog året slut. De gjorde proven och åkte hem och några veckor senare kom resultatet. Lola kan inte låta bli att le när hon tänker på den morgonen. Ugglan som kom med brevet adresserat till henne och hur hon nästan inte andats medan hon försiktigt öppnat kuvertet, samtidigt som hjärtat slog dubbelslag. Så, ett prydligt skrivet pergament. Hon hade ögnat igenom det, samtidigt som hjärtat stod still. Så började det slå igen. Hårt. Ö bredvid Astronomi, Trolldryckslära, Örtlära, Latin och Förvandlingskonst. U vid resten av ämnena. Trots att Mytologin hade känts så jobbig hela året, trots att hon hade börjat gråta vid ett tillfälle på en lektion i Försvar mot svartkonster för att det kändes som att det gick så dåligt och trots att hon mer än en gång velat skrika åt filosoferna som hade kommit på alla teorier de läste om att vara lite mer konkreta så hade hon fått U i de ämnena. Trots ett fruktansvärt stressigt år hade hon lyckats prestera otroligt bra.

Låten som spelats på grammofonen tar slut och nästa börjar. En gitarrballad börjar spelas och Lola känner nästan smärtan fysiskt. Hon reser sig från högen med kläder som ska vikas och går bort för att flytta pickupen försiktigt och byta låt. Hon klarar inte av denna, inte än. Den påminner för mycket om honom. Han med de stora, ljusgråa ögonen, med mörkbrunt skäggstubb som stack lite mot hennes ansikte när han kysste henne, han som spelade gitarr med breda, knotiga fingrar och bad henne sjunga med.

Det var inte första gången. Hon hade upplevt det här tidigare, ungefär i alla fall. Varit kär i killarna i klassen över och blivit kysst bakom växthusen, även om det alltid bara varit ett experiment för antingen hans eller hennes sida och aldrig lett någonstans. Trots det var det som att allt var annorlunda med Adam.

Han var äldre, nyligen fyllda tjugo, så hon svarade “Sjutton” när han frågade efter hennes ålder på festen. Det var ju i alla fall nästan sant. Kanske var det åldern som gjorde allting annorlunda. Kanske inte. Kanske var det bara att just hans skäggstubbsriviga kyssar fick känslorna att flyga högre, att hans fingertoppar mot hennes hud brände mer och att Lola inte kunde låta bli att fantisera ihop vildare dagdrömmar om de två.

Sedan tog det slut. Tvärslut. Innan det ens hann bli de två officiellt bestämde Adam att det inte gick när hon var så ung och sa hejdå. Lola trodde att hon bokstavligen skulle gå sönder inuti, så det slutade med att hon åkte hem till Jack. Grät sig igenom dagarna, innan Jack nämnde en fest de kunde gå på och såg till att Lola drack och fyllehånglade ur sig lite sorg.

Hon sätter sig på golvet igen och försöker att inte tänka på Adam. Såret är för färskt och det gör för ont. På det sättet ska det bli väldigt skönt att komma tillbaka till Hogwarts, långt ifrån att kyssas till indiemusik på köksgolv.

Hon reser sig igen, går fram till den vitmålade bokhyllan och försöker komma fram till vilka böcker hon ska ha med sig. Som liten läste Lola massor, men någon gång under sitt tredje år, när skolan började ta allt mer och mer tid, började hon få trappa ner på det. Det var också då hon slutade sjunga i kören och inte ens tog med sig violinen till skolan. Att ha tid till att plugga blev viktigare, nästan för viktigt. Lola är för visso ambitiös, men har också nästan för svårt att slappna av. Gör hon inte framsteg i snabb takt blir hon stressad och tänker att hon måste jobba mer, även om det inte alltid är fallet.

Tack och lov började hon under sitt fjärde år titta ut under högen av skolarbete och se att även om hon behövde plugga mycket så fanns det annat att bry sig om också. Klänningar med spetsdetaljer, plisserade kjolar och blusar med rund krage på bild i modemagasin att drömma om. Killar i årskursen över att kyssa på fester efter quidditchmatcher eller bakom växthuset. Rödvin stulet ur någons förälders barskåp att dricka i sovsalen då ingen av de som skulle skvallra till elevhemsföreståndaren var där. Snart femtonåriga Lola hade blivit alldeles kolossalt vuxen, tyckte hon själv i alla fall. Jack fick hjärtat krossat för första gången och Lola fanns självklart där och stöttade, samtidigt som hon inte kunde låta bli att vara avundsjuk på Jack för att hon hade haft en pojkvän och Lola inte hade det. Avundsjukan la sig lite när Lola var den som fick hångla med den snygga sjundeårsprefekten bakom växthuset och hans händer smög sig in under hennes bh. Det var nästan något hon kunde stoltsera med när de pratade om killar, äve om det är klart att en faktiskt pojkvän hade varit bättre.

Efter att ha funderat lite plockar Lola ut fem böcker som verkar bra och som hon ännu inte har hunnit läsa och lägger ner i kofferten. Det kommer definitivt att räcka till jul. Hon fortsätter bort till spegeln och det lilla bordet där hon förvarar smycken och smink. Det är inget som kommer att packas ner riktigt än, men hon kan börja organisera sminknedpackningen. Hennes blick fastnar på hennes egen spegelbild. En osminkad sextonåring med svart, lockigt hår i en knut mitt på huvudet tittar tillbaka. Hon konstaterar som så många gånger förr hur annorlunda hon ser ut utan smink. Den raka näsan ser större ut, de bruna ögonen mindre och ansiktet som hon annars brukar ge lite avsmalnande konturer ser rundare och barnsligare ut.

När hon ändå står där kan hon inte låta bli att vrida på sig och dra upp t-shirten för att titta på tatueringen som sedan i förmiddags sitter på höger överarm. Det hade varit lite svårt att övertala föräldrarna, hon hade tjatat länge och tatueraren sa att även om hon kunde tatuera Lola i och med att hon ändå nästan är 17 år så ville hon i så fall att en förälder skulle följa med och godkänna. Så berättade hon för mamma och pappa om motivet och efter att ha diskuterat det med varandra verkade de tycka att det var en bra idé då. Nu sitter den där. Ett par balettskor med snören som slingrar sig upp i ett hjärta. I ena skon, så litet att det knappt syns står det Emilia. Emilia efter Emilia Rivero-Hernandez.

De två syskonen Rivero-Hernandez har en gång i tiden varit tre. Lola och hennes lillebror Mateo hade en storasyster, tills en dag i juli för fyra år sedan. Lola och Millie hade nyligen påbörjat sitt sommarlov, Lolas första. Det var en helt vanlig sommarmorgon. Allt var som vanligt, de andra åt frukost medan Millie tog lång tid på sig i badrummet. För lång tid. Hon svarade inte ens när de knackade och till sist blev de alldeles för oroliga. Lola kan fortfarande höra mammas skrik när hon till sist fått fatt på trollstaven och låst upp dörren för att hitta Millie där inne. I badkaret. Död.

Tiden som följde var så konstig. Lola minns bara ett grådassigt töcken. Som om hon alltid hade ont i bröstet, knappt kunde andas för att gråten och sorgen hela tiden fanns där och klämde åt. Samtidigt kunde hon ibland vara så arg på Millie. Hur tänkte hon? Förstod hon inte att något sådant här skulle slå allt i spillror och att ingen av dem skulle kunna se ett par balettskor ens utan att det skulle hugga i bröstet? Förstod hon inte att Lola aldrig mer skulle kunna låta bli att vara avundsjuk på alla som har en syster kvar, en levande syster som skrattar, pratar och retas med en? Samtidigt kunde hon knappt förstå att det faktiskt hade hänt. Hon hade vetat om att Millie hade mått dåligt länge, men det är klart att hon aldrig skulle ha tagit livet av sig.
Egentligen hade hon inte det. Det här var bara som en mardröm, att förr eller senare skulle den ta slut och då skulle Millie fortfarande leva.

Mamma och pappa försvann bort, höll på att drunkna i sin egen sorg. Efter någon vecka hemma började de gå tillbaka till jobben på ministeriet som zombies och kom sedan hem och grät. Hon och Mateo hade bara varandra. Hon och Mateo tog hand om varandra, grät tillsammans, samtidigt som Lola försökte skydda honom från det allra värsta. Försökte skydda honom från smärta och sorg och världen överlag, för skulle han dö skulle hon också göra det. Samtidigt som hon tänktr så mycket på Millie så var hon så rädd för det också. Att hon kanske inte bara skulle förlora ett syskon, utan två. I flera månaders tid hade hon mardrömmar nästan varenda natt, där hon antingen hörde mammas panikslagna skrik eller där hon hittade Mateo under vattenytan i ett badkar. Varje gång vaknade hon med hjärtklappning och även om hon försökte andas så var det som att det inte gick, utan hon bara kippade efter luft medan allting bara snurrade. De mardrömmarna blev värre när hösten kom och Lola åkte tillbaka till Hogwarts. På dagarna kunde hon ofta hålla sig samman och inte visa en enda känsla utåt, medan hon om nätterna fta bröt ihop totalt i sorg och oro och sedan inte fick sova i fred på grund av alla mardrömmar.

När hon kom tillbaka till skolan var det också som om alla var lite snällare mot henne, både professorer och elever, samtidigt som de pratade om vad som hänt när hon inte var där. Lola tyckte det var jobbigt och orkade inte med att vara “hon vars storasyster begick självmord”. Därför begravde hon sig extra djupt i skolarbetet, så att det i alla fall inte skulle synas där. Så länge hon fortfarande fick bra betyg i alla ämnen så skulle ingen fråga henne om de mörka ringarna under hennes ögon.

Den sommaren hade hon inte följt med till graven. Efter begravningen vägrade hon sätta sin fot på kyrkogården. Det är inte meningen att en gravsten ska ha ens sextonåriga storasysters namn på sig. Lola såg till att vara upptagen så fort det blev tal om att gå dit med familjen. Sa att hon skulle gå dit själv någon gång, eftersom kyrkogården ändå inte låg så långt hemifrån, men höll sig i själva verket så långt ifrån den hon bara kunde.

Det var först den vintern hon vågade sig dit. Jack sov över och den kvällen började de prata, på det sättet som i alla fall Lola aldrig riktigt gör på dagen, utan bara gör på nattetid. Sådär ärligt och om saker hon annars hade lagt band på sig för att säga.
“Men vill du inte gå dit?” hade Jack frågat. Och det ville hon ju. Egentligen. Så dagen därpå, en ovanligt regnig tisdag några dagar innan jul, hade de tagit Lolas rosa paraply och tillsammans gått under det bort till kyrkogården.

I regnet såg det precis ut som kyrkogårdarna beskrivs i böcker. Någonting mellan skräck och sorg. En plats som egentligen skulle vara till för skumma möten eller att sörja en gammal farmor. Inte en plats för Millie. Millie som kladdat tuggummi i hennes hår en gång när de var små och lekte frisör så att det behövde klippas på riktigt. Millie som brukade göra piruetter på köksgolvet och nästan slå ner saker i farten. Millie som alltid snarkade så högt att hon störde Lola när de fick dela rum hos mormor i Chile om somrarna. Det här är inte en plats för sådana som henne.

De fick gå raderna upp och ner där i regnet ett par varv för att hitta, men så plötsligt stod den där. En ganska ny, ljust grå gravsten med röda och vita blommor framför. Ett par balettskor ristade högst upp. Sedan: Emilia Rivero Hernandez. Datumet i april, då det nästan alltid var påsklov och de därför nästan alltid fått fira hennes födelsedag allihopa hemma. Den hemska morgonen i juli, den efter kvällen då hon fått en så lång och hård god nattkram. I efterhand minns Lola knappt hur det gick till, utan bara en tryckande gråt som plötsligt ville ut. Att Jack la armarna om henne och att hon grät mot hennes axel och att det aldrig kändes som att det skulle ta slut.

Det gjorde den till sist. Nu gråter Lola bara ibland. Hon tänker fortfarande på systern varje dag, men hon har kommit förbi stadiet då det kändes som att allt skulle rasa så fort något påminde om henne. Nu kan hon istället minnas vaniljdoftande kramar, hur vackert hon kunde dansa och alla gånger de satt vid köksbordet hemma och åt chokladkexen och pratade och känna sig glad över de fina minnena. Familjen klarar sig och även om det inte är samma sak som innan Millie dog så kan de vara en fullt funktionell familj på egen hand. Nu kan Lola ha ett par balettskor tatuerade på armen utan att det känns otroligt jobbigt för någon.

“Lola?” En tre år yngre pojke, eller om Lola faktiskt borde kalla honom kille vid det här laget, sticker in huvudet genom dörren. “Vad gör du?”
“Packar”, svarar Lola, samtidigt som hon släpper ner t-shirtärmen och vänder sig om för att slippa stå och se så konstig ut. Mateo har dock redan sett vad hon har gjort och tar ett steg in i rummet.,
“Just det, får jag se tatueringen?” frågar han och Lola nickar och drar upp ärmen igen. Han rör försiktigt vid ena skon, stryker över den lilla texten.
“Den blev verkligen jättefin.” ‘
“Tack”, svarar hon och ler lite mot lillebror, även om tacket kanske snarare borde riktas till tjejen med näspiercingen som gjorde den och inte mot Lola själv.

De flesta utomstående skulle inte säga att Lola och Mateo är speciellt lika varandra, utan snarare att de är varandras motsatser. Trots det har de lite gemensamt och det är dels på hur otroligt dåliga de båda två kan vara på att prata om svåra saker, men också att Lola inte känner någon annan som förlorat ett syskon på det här sättet. Tack vare honom är hon inte lämnad ensam kvar, utan att det finns någon som förstår henne precis, för han var med om samma sak. Någon annan som fanns där när det var som att deras föräldrar höll på att gå under i sorg. Den enda andra person Lola känner som vet hur det är att förlora en storasyster alldeles för tidigt och att det har varit systerns eget val. Lola förstår egentligen inte ens själv hur viktig han varit för henne, samtidigt som deras relation har ändrats mer än bara så efter Millie. Även om både hon och Millie var överbeskyddande mot Mateo redan innan är det som att Lola blev dubbelt så överbeskyddande efter Emilia för att kompensera upp för de båda. Hon håller alltid ett litet öga på honom, att han inte råkar illa ut och att andra är snälla mot honom. Nu reder sig Mateo oftast bra på egen hand, men bara ifall att..


“Du, mamma ville att vi skulle hjälpas åt att duka till middagen”, säger Mateo när han har tittat färdigt på hennes tatuering.
“Okej”, svarar Lola. “Är den klar snart?”
“Jag tror det, ”, svarar han. “Kommer du ner och hjälper till?”
“Jadå”, säger Lola och tillsammans lämnar de båda syskonen rummet. Packa klart får de göra senare.

Locked