Jude Laugharne [S] (Yayo)

Locked
SORTERINGSHATTEN
Husalf
Husalf
Posts: 1325
Joined: 05 Feb 2009, 12:34

Jude Laugharne [S] (Yayo)

Post by SORTERINGSHATTEN »

Jude Laugharne – En bit utanför Llandudno i Conwy, Wales

Solens första strålar smeker bergstopparna borta i horisonten och letar sig in genom 1800-talsvillans fönster. Ljuset räcker nätt och jämnt till för att urskilja en liten figur som ligger på mage på det dragiga trägolvet. Klockan är strax efter sju på morgonen och det kan tyckas märkligt att en elvaåring är uppe den här tiden. Klockan sju på morgonen som grädden på moset liksom. Om det hade gällt en annan jämnårig kamrat så hade Jude med högsta sannolikhet kliat sig själv i bakhuvudet och tittat en aning snett på personen i fråga. Men den pojken hade inte varit Jude Laugharne. Och Jude – han har ett svar på allt.

Det finns nämligen en extremt legitim orsak till att han är uppe den här tiden, tja, du kan till och med ta det steget längre och kalla det en plan. En sjukt genomtänkt plan det vill säga – in i minsta detalj. Pojkens lillebror Isaiahs väckarklocka ringer nämligen klockan 08:05 varje morgon. Därefter brukar han ligga och dra sig i åtminstone en sisådär 20 minuter till. Då är klockan 08:25. Lägg där till uppskattningsvis fem minuter extra till tandborstning så är klockan halv nio. Vilket leder till att Jude har med en felmarginal på cirka två minuter en och en halv timme på sig innan brodern kommer inrusande. Vilket – tro det eller ej – är den exakta tiden som Jude behöver till ensamtid.

Nu kanske ni kliar er själva i bakhuvudet och undrar vad in i Merlins skägg det är som pojken behöver den här ensamtiden till – och Jude klandrar er inte. Alla är helt enkelt inte skapta med en lika perfekt hjärna som han och är således inte i närheten av lika kvicktänkta och smarta.

Jude hade nämligen en gång i tiden en farmor vid namn Ani Laugharne. Ja – ni läste hade och nej – han berättar verkligen inte det här för att folk ska tycka synd om honom. Han ser väl inte ut som en fjantig liten blåmes? Nej, det är helt enkelt en essentiell del av historien. På sin åttonde födelsedag fick han ett par stickade strumpor av sin farmor. Om nu någon undrar vad som är speciellt med ett par stickade strumpor så får personen i fråga vara förberedd på att få ett par vassa blickar med den elvaåriga pojken som avsändaradress. Att kalla det ”ett par strumpor” är en skymf. De var så mycket mer än så. De var liksom århundradets strumpor. Tänk er ett par strumpor stickade av gudarna. Så sköna var de.

Var de ja. En morgon var de borta. Borta. Och trots att anklagelserna haglade och huset blev genomsökt från topp till tå så gick de inte att återfinna. Det var lönlöst. Och vid det här laget hade hans farmor redan gått bort. Så han hade inget annat val än att smyga upp på vinden, rota fram Anis gamla garn och stickor för att sedan med dörren låst börja sticka ett par strumpor. Vad som skulle bli ett par strumpor slutade till slut upp i tre stycken halsdukar, två par vantar och fyra par strumpor. Han var beroende. Det gick helt enkelt inte att sluta.

Det är alltså därför pojken ligger med halva överkroppen under sängen. Han håller nämligen på att rota fram sina stickor och sina garnnystan för morgonens session. Dagen till ära får det bli ett lövgrönt garn gjort av angoraull. Han har nämligen efter sisådär ett års erfarenhet insett att angoraull är det självklara valet när det kommer till strumpstickning. Jude är just i färd med att lägga upp sina maskor när dörrhandtaget vrids om. Han tittar panikslaget upp och känner kallsvetten komma krypande. Jude hade väl kommit ihåg att låsa dörren? Det måste han ha gjort. Inte kan väl han, Jude Laugharne, killen med den perfektaste av hjärnor, ha gjort ett nybörjarmisstag? Han kastar en snabb blick upp mot väggklockan. 07:15. Isaiah ska inte vara uppe den här tiden. Judes plan är ju vattentät. Den kan ju inte gå fel. Men likväl så glider dörren upp centimeter för centimeter.

”JUUUDE, Jude, titta vad jag har hitta....” Den lilla pojken stannar upp mitt i rörelsen och tappar en bok i golvet. Det är Judes favoritbok – hans utgåva av boken ”Quidditch genom tiderna” - som åker i golvet. I vanliga fall hade Jude redan varit mitt i en utskällning över broderns klumpighet, men den äldre pojken tycks för första gången någonsin ha tappat talförmågan. Nej. Nej, det här händer inte. Det här måste vara en dröm. Hans plan får inte gå fel. Kan inte gå fel. Han skulle ju ALDRIG bli upptäckt. Och hans planer är ju alltid vattentäta.

”Öhm ja.. jag kan förklara!” Jude drar i panik en hand genom håret och möter Isaiahs blick. ”Jag... jag måste ha gått i sömnen, du måste väl förstå att jag aldrig ens skulle röra sånt här skräp!” Han slänger stickningen tvärs över rummet som för att markera det han just sagt och skrattar nervöst. Jude tittar återigen åt Isaiahs håll och känner paniken växa när pojkens gapande mun snart ersätts av ett spjuveraktigt flin.
”Jag undrar vad de andra killarna skulle säga om de fick reda på att du.... stickar.” Isaiah spottar ut det sista ordet och nio åringens leende bara växer och växer.
”Jag varnar dig Isaiah!” Jude hötter med fingret mot sin bror. ”Sluta nu, annars...”
”Annars vad? ” Isaiah börjar teatraliskt vanka av och an för att sedan fortsätta. ”Jag kan inte bärga mig efter att få se Liams min när han får reda på det här!” Pojken skrattar febrilt för att sedan stanna rakt framför boken som fortfarande råkar ligga på golvet. ”Om inte..”
”Om inte vad?!” Jude kan inte låta bli utan ger orden en irriterad underton. Vad är det med honom idag? Han brukar ju aldrig tappa kontrollen såhär!
”Nu spekulerar jag bara, men tänk om jag hade råkat haft just den där utgåvan av ”Quidditch genom tiderna” i min ägo?” Nioåringen pekar mot boken och möter sin storebrors blick. ”Då hade jag nog inte haft tid för annat än att sitta och läsa paragraf efter paragraf – vilket i slutändan hade slutat upp i att jag aldrig hade satt min fot på ditt rum den här torsdagsmorgonen.”

Jude känner öronen hetta. Han inser först nu vad som är på väg att inträffa. Jude Laugharne – kungen av alla manipulativa kungar – håller på att bli slagen i sitt eget spel. Han kan inte under några omständigheter låta någon få reda på det här. Han är ju Jude. Han är ju coolast i stan. Och att sticka passar liksom inte direkt ihop med hans image. Men att låta Isaiah få hans utgåva ”Quidditch genom tiderna” är ju inget alternativ. Han älskar ju den boken. Boken. BOK. Där har han det!

”Ja.. jag spekulerar ju i och för sig jag också, men hade det inte varit tråkigt om en liten fågel hade råkat kvittra i mammas öra om den där gången du använde hennes signerade exemplar av Jules Vernes ”Från jorden till månen”, för att byta till dig den där högen av chokladgrodekort som ligger och samlar damm uppe på vinden?” Jude känner njutningen gå som en syndaflod genom kroppen när han ser lillebroderns minspel gå från triumf till nederlag inom loppet av sekunder. Den elvaåriga pojken kan nog inte minnas att han någonsin förut känt en så söt variant av seger som för tillfället dansar tango på hans smaklökar.

Resten av dagen går Jude som på moln. Han mår aldrig så bra som när han har kört över sin lillebror i boxningsringen. Det finns ingen bättre känsla. Just idag är han helt enkelt smartast, bäst, coolast och snyggast. Hans valnötsbruna hår ligger perfekt och för att inte tala om hans på gränsen till svarta ögon som får alla tjejer att gå som i trans efter honom. Att hans lillebror med några få undantag är en exakt kopia av sin äldre broder är något han väljer att ignorera. Judes kindben är faktiskt enligt honom själv snäppet vassare och hans lillebror ÄR faktiskt ganska småväxt. Med det sagt är alltså humöret på topp när han kommer dansande nerför trappan. Han roffar åt sig en bit nybakt franska och smetar på ett lager sylt för att sedan inse att franskan är misstänksamt lik en klonk och att hans mun faktiskt råkar ha formen av en målring.

Jude befinner sig tvärt uppe i luften på sin kvast under finalen i quidditch-VM och den världsberömda jagaren håller klonken i handen, lyfter armen och skickar iväg klonken i en perfekt bana vilken inte bara kommer att ge hans lag ledningen, utan kommer också att sluta upp som historiens snyggaste mål. Människor kommer i generationer att prata om Jude Laugharne – mannen med den gyllene kastarmen. Den gudabegåvade jagaren.

SPLASH!

Den perfekta banan verkar ha varit en aning missbedömd. Det som skulle bli historiens snyggaste mål slutar nämligen upp i att klonken landar rätt mellan ögonen på Jude. Med ens går han från att vara den gudabegåvade jagaren till att bli killen som fick sylt i ögat, kraschlandade i hejaklacken och råkade tutta eld på arenan.

”Raring! Men lilla gubben hur gick det?” Nicola Laugharne är snabbt uppe med en våtservett och torkar av sin sons ansikte. ”Du hade ju kunnat dö!”
”Jag fick bara sylt i ögat!” Jude suckar och försöker lönlöst hålla undan sin mamma.
”BARA!?” Nicola backar ett par steg och stirrar på Jude. ”Jag kan tala om för dig att en procent av alla elvaåringar som leker quidditch med maten någon gång kommer att sätta något i halsen!” Hon börjar andas allt häftigare och drar en hand igenom håret. ”Fattar du inte hur farligt det är!” Nu är hon på gränsen till att börja hyperventilera. Som tur är vet Jude exakt vilka strängar han ska spela på.
”Titta där!” Han pekar ut genom fönstret och hans mors blick följer snabbt efter fingret. Hon är som en kobra när hon är på det här humöret.”Isaiah är på väg till dammen för att bada!”
”VA!?” Nicola flyger upp ur stolen och verkar för ett ögonblick helt ha glömt bort Jude. ”Han har ju just ätit! Han vet mycket väl om att var tusende nioårig pojke får kramp av att simma efter frukosten!”

Pojkarnas mamma är inom loppet av sekunder halvvägs ut genom dörren och när Nicola har hunnit springa ett par meter på sin väg ner mot dammen så ser Jude kusten som klar. Han går fram till kylskåpet och snappar åt sig ett glas pumpajuice. Han dricker alltså pumpajuice på en vardag. Trots hans mammas skräckhistorier om barn som får hål i tänderna och tandvärk. Nicola hade svimmat på plats om hon fick reda på att allt – från leken med maten till den badande lille brodern (nåja, förutom den lilla detaljen att han faktiskt siktade på munnen) – var en plan för att få fira sin triumf i boxningsringen med ett glas pumpajuice.

Jude tycker nog att något av det bästa med att börja på Hogwarts kommer bli att slippa sin mamma. Ja, det låter hemskt och han vet att hon egentligen vill sina söners bästa, men att behöva vara med om hennes nervösa sammanbrott i stort sett varje dag är till och med mer än vad Jude klarar av. I och med att hans pappa Phil jobbar som psykolog så drar han in tillräckligt med pengar för att låta sin fru stanna hemma och ta hand om sina söner om dagarna. Alltså har Nicola på tok för mycket fritid. Allt hon gör är i princip att läsa skvallertidningar, skvallra med sina väninnor, läsa lite fler skvallertidningar och återigen skallra med sina väninnor. De få timmar på dygnet då hon inte skvallrar läser hon på om potentiella dödsfällor för små pojkar, bara för att sedan delge informationen till sina väninnor som i sin tur själva också har lite saftig statistik att dela med sig av.

Ibland kan Jude sitta och fundera över hur hans pappa – en gammal quidditchspelande Slytherinelev – kunde sluta upp som en psykolog och gifta sig med en misslyckad, mugglarfödd Hufflare . Hur de tillsammans kunde få ett så briljant barn som Jude är faktiskt en ännu större tankenöt. En sak är då säker, när Jude är i sin pappas ålder så ska han inte bara ha blivit utsedd till världens genom tidernas bästa quidditchspelare. Nej – han ska också vara rik, äga en godisbutik och lyckas göra det hippt att som en elvaårig kille sticka sina egna strumpor. Han är ju trots allt coolast i stan.

Locked