Elizabeth Ní Braonáin [S] (Felice)

Locked
SORTERINGSHATTEN
Husalf
Husalf
Posts: 1325
Joined: 05 Feb 2009, 12:34

Elizabeth Ní Braonáin [S] (Felice)

Post by SORTERINGSHATTEN »

Elizabeth Ní Braonáin. Arklow, Wicklow, Irland.

Elizabeth Madeleine Ní Braonáin är barn till Cabhan Hayes och Aideen Ní Braonáin. Familjens motto lyder Constanter mundare (latin: ständigt ren). Elizabeth växte upp som ensambarn då hennes föräldrar separerade ungefär ett år efter att Elizabeth föddes. Hennes mor är fullblodshäxa och hennes far mugglare. Fadern lämnade modern och Elizabeth när han förstod vilka “missfoster” hans nyblivna familj var, därav tog Elizabeth på sig sin moders efternamn. Hon själv varken minns eller tycker om sin far efter tomrummet av honom från sina tidiga år i livet, och inte heller träffade Elizabeth honom någonting under sin barndom, vilket har gjort henne till en väldigt reserverad person. Elizabeth är som sagt en reserverad person, men stora ambitioner för sitt liv trots sin unga ålder. Hon älskar att lära sig och samlar på böcker som hon försöker lära sig så mycket som möjligt. Elizabeth är normallång, ganska smal. Kastanjebrunt hår som räcker ner till axlarna. Stora, ljusgrå ögon, körsbärsfärgade läppar och lite ljusare hy än vanligt.

Två kvinnor anlände till herrgården framåt eftermiddagen. En moder och hennes elvaåriga dotter. I från det stora huset kunde man höra ett stort antal hundar skälla när de magiska barriärerna runt omkring herrgården varnade om kvinnornas närvaro. Ingen av kvinnorna sade någonting medan dem närmar sig huset, utan gick bredvid varandra i tystnad. Den bastanta trädörren öppnades innan dem ens hunnit fram till dörrklappen.
“Dotter”, sade en stor och välbyggd man, i sina sena 50, lite svalt vid dörren när kvinnorna kom fram.
“Far”, hälsar den äldsta kvinnan, i sina dryga 30, lika svalt och omfamnar mannen i en varm kram. Den yngre flickan, vars långa och mörka kastanjebruna hår lyftes upp från hennes rygg av vinden, såg upp från sin bok lite innan mannen såg fundersamt på henne.
“Du, unga flicka... Har vuxit sedan jag såg dig sist”, sa han innan han slog ut sina armar i en inbjudande gest. Flickan såg på mannen utan någon känsla innan hon små log och ställde sig i famnen på den, i jämförelse med henne, jättelika björn till man som var hennes morfader.
Mannen, vars namn var Antrim, skrockade smått åt flickans kyliga beteende men sa inget om det typiska familjebeteendet som flickan själv hade. Efter någon minuts omfamning drog han flickan ifrån sig med båda sina händer på hennes axlar och granskade henne noga.
“Hur känns det då? Du måste vara rätt spänd inför det hela?” frågade han med ett höjt ögonbryn. Flickan ryckte lite på axlarna som för att inte verka brydd av det.
“Jag har ju sett fram emot det i snart fyra år. Dessutom har jag läst alla böcker du gett mig”, svarade hon lugnt, och återgick till sitt läsande för att slippa alla formaliteter med släkten. Antrim smålog, och klappade henne försiktigt på kinden.
“Så ska det se ut, Elizabeth”, svarade han och ställde sig upp. ”Men nu ska vi inte stå här ute och fördriva tiden, kom in”, sade han allvarligt igen och dem båda kvinnorna följde tyst med mannen in i värmen.

Senare framåt kvällen då middagen nyligen avslutats satt alla samlade runt matbordet efter att allt städats undan efter middagen.
“Så, Elizabeth, snart är det dags. Vilket elevhem hoppas du att du hamnar i?” frågade Antrims fru, Nuala, som drack ur sitt glas hon låtit lämnas kvar och fyllas på efter middagen. Elizabeth satt tyst i några minuter innan hon tänkte svara mormodern, då Antrim slog näven i bordet lite hårdare än väntat.
“Självklart kommer hon hamna i Slytherin!” sa han självsäkert. ”Alla i denna familj har alltid hamnat där. Elizabeth kommer inte bli något undantag, det kan jag lova er alla!”
Nuala såg på sin make med en menande blick.
“Alltid lika övertygad om att alla ska hamna i det elevhemmet. Kommer du ihåg din kusin? Han som hamnade i Ravenclaw?”
Antrim skakade på huvudet när Nuala nämnde släktingen.
“Påminn mig inte om honom!” svarade han snabbt och harklade sig innan han såg på Elizabeth. “Men nu ska vi inte hamna på fel spår. Det är varken min eller någon annans tur än Elizabeths att börja på Hogwarts”, sa han och log mot sitt barnbarn. Elizabeth såg på dem alla och suckade lite.
“Jag hoppas på att få hamna i Slytherin, dels för att alla andra hamnat där och för att jag vill lära mig så mycket som möjlig om allt”, svarade hon som om samtalet precis innan inte hade ägt rum. Efter någon stund av samtalande önskade Nuala alla en god natt, hon hade börjat bli trött och lämnade alla för kvällen.
“Ni får ursäkta Nuala, hon har blivit allt mer och mer trött i kroppen på sistone”, sa Antrim lugnt. Elizabeth satt tyst med sin haka lutandes mot sina händer i en fundersam gest medan Aideen och Antrim satt och samtalade lugnt om oväsentliga saker. Hon ville bara upp på sitt rum och läsa sina böcker.
“Aideen, skulle jag kunna få fortsätta prata med dig inne i biblioteket?” frågade Antrim efter en stund och såg lite på Elizabeth.
“Självklart far, är det någonting viktigt som du vill diskutera?” frågade Aideen och Antrim svarade enbart med en nickning. Elizabeth sneglade på sin familj och med en suck ställde hon sig upp och önskade sin mor och morfader en god natt hon med. Elizabeth visste mycket väl vad de två vuxna personerna skulle prata om, och hon var inte på det humöret för att höra om det heller.

Många trodde nog att Elizabeth inte visste så mycket på grund av hennes unga ålder, men hon förstod mer än vad de flesta kunde tro. Nog allt visste hon att när hennes morfader bad modern om att få prata ostört med henne, ville han prata med henne om Elizabeths far. ”Varför är han så viktig? Han har inte funnits för oss sedan jag föddes”, tänkte hon för sig själv medan hon gick in i sitt rum och bytte om till sin pyjamaströja och bäddade ner sig i sin säng.

Hade hon fått välja hade hon velat att hennes mor satt med henne, läste en saga för henne och kysste henne god natt på pannan. Men det var något som hon hade vuxit upp med, att mamma aldrig hade den tiden för sin dotter. Visst hände det ibland att Aideen kom in till henne innan hon skulle sova och bäddade om henne, men stunder som dem var väldigt sällsynta. Det konstigaste med det, var att trots denna kyliga attityd mellan mor och dotter så hade de ändå en sådan stark relation mellan varandra. Vad det berodde på visste inte Elizabeth, men hon kunde anta att det hade med faderns val att lämna dem.

Hon mindes för något år eller så sedan. Hon hade varit med sin mor hos någon av hennes förfärligt klädda och otrevliga vänner på något firande. Det enda hon gjorde var att läsa sina böcker i en av fåtöljerna, hon ville inte så mycket annat. Ett av de andra barnen hade kommit fram till henne och frågat om hon ville vara med och leka. Elizabeth hade tittat på det andra barnet, en liten flicka i ungefär samma ålder som henne, med ett leende.
"Visst, men kan inte du hämta ett glas mjölk till mig först?" hade hon frågat i ett försök till att få barnet att göra som hon ville. Flickan hade tvekat men sedan skyndat sig i väg till köket och kommit tillbaka med ett glas mjölk.
"Kan du leka med oss nu?” hade flickan frågat med hopp i rösten. Elizabeth hade druckit upp glaset och sedan skakat på huvudet.
"Jag glömde säga att jag ville ha en kaka till mjölken”, sade hon efter och flickan hade gått tillbaka till köket med en suck.
Elizabeth hade tagit emot kakan med ett slugt leende.
"Tackar”, hade hon sagt vänligt och ätit upp. Flickan hade börjat skuttat upp och ner i extas när kakan var borta.
"Kan du leka med oss nu då?” frågade flickan med ännu större iver. Elizabeth bara skakade på huvudet igen.
"Nej."
Flickan damp ner på marken mitt i sitt skuttande och blev förvirrad av svaret.
"Varför inte? Du sa ju att du skulle leka med oss!" sa flickan och blev lite besviken.
"Varför ska jag leka med er?” hade hon frågat med ironi i rösten. Flickan hade blivit förvånad och börjat stamma.
"F-för a-a-att du sitter här helt e-e-ensam. J-jag ville b-bara vara s-s-snäll”, hade barnet svarat och i stort sett börjat gråta.
Elizabeth såg oberoende på barnet och skakade på huvudet.
"Varför då? Du är inte min vän. Varför ska jag leka med någon som inte jag vill vara med?” hade Elizabeth enda svar varit. "Dessutom har jag redan fått vad jag ville ha, tack så mycket”, hade hon sagt, tagit sin bok och gått därifrån.
Det hade varit en rätt okej dag enligt henne förutom att alla kommit och stört henne i sina böcker. Särskilt den flickan.

Mitt i sina tankar och minnen sov Elizabeth snart i sin säng och famlade i sina drömmar.

Locked