Page 1 of 1

Felix Lowe [S] (friday)

Posted: 13 Feb 2013, 21:19
by SORTERINGSHATTEN
Felix Gwaine Lowe
Worcester


Maj:

En pojke kommer rusandes ner för den höga, släta kullen med solen i nacken. Hans halvlånga, smutsblonda och smått lockiga hår flyger åt alla håll, av farten och av vinden som träffar hans högra kind. Han har på sig ett par gråa, tunna byxor som är avklippta precis under knäna och en urtvättad mörkgrön t-shirt, men inga skor. På hans armar och ben kan en första svag solbränna synas. Det gulgröna gräset är torrt och strävt och inte det skönaste att springa på, men det går så fort att Felix Lowe inte hinner reflektera över det. Hade hans pappa sett honom nu hade han antagligen sagt åt Felix att sakta ner. Det kanske var bäst trots allt, tänker den snart 11-åriga pojken och saktar ner när sluttningen slätas ut något. Han ville ju inte ramla och slå sig eller något sådant, det hade ju bara varit klumpigt. Hans pappa hade nog ganska rätt i att man aldrig skulle göra saker innan man tänkt igenom dem ordentligt, fortsätter Felix sina funderingar när landskapet runt honom sakta förändras medan han går. Att inte tänka efter först var bara korkat. Inte för att hans pappa sagt något sådant den senaste tiden, men Felix kommer ihåg när han brukade göra det.

Trots den kan tyckas befriande och spontana språngmarschen alldeles nyss är den något korta pojkens blick mörk och misstänksam. Felix håller sina ljust blågråa ögon stadigt fästa på bebyggelsen längre fram, där det öppna landskapet tar slut. I dem kan också hittas ogillande och något av en fördömande glans. Vid den sista lilla träddungen innan husen stannar han till, letar rätt på sina sneakers i en av buskarna och tar på sig dem. Han vänder sig om, lutar sig mot en trädstam och blickar ut över vidderna och kullarna han precis lämnat. Vinden rör om i det ankelhöga gräset och han måste kisa mot solen för att kunna se fåglarna i skyn. Sedan vänder han sig något buttert, men ändå resolut, om igen och går den sista biten till husen. Inom tio minuter kliver han genom dörren in i ett smalt sjuttiotalsradhus i utkanten av en liten by utanför Worcester. Så fort dörren glider igen bakom honom hörs ett rop från vardagsrummet. Felix tar av sig sina skor och promenerar barfota in dit.

”Mr Lowe! Var har du varit?!” upprepar kvinnan, ms Baltimore, som sitter i den slitna fåtöljen i ena hörnet, när Felix uppenbarar sig i valvöppningen in till rummet, och stirrar stint på honom med sina ljust grönblåa ögon. Tre andra par ögon betraktar också Felix. De klargröna tillhörandes den där knubbiga pojken vars namn han aldrig kunde komma ihåg, Josephines fina chokladbruna och Philips irriterande blå.

”Pappa skickade en uggla och bad mig att så fort som möjligt ta med ett meddelande till mr James, det var brådskande”, ljuger Felix lätt och ledigt och ogenerat medan han lättvindigt tar plats på den sista stolen som står utställd vid det ovanligt höga vardagsrumsbordet. Han ville inte hamna i trubbel, vilket han skulle göra om han berättade sanningen, och han ville inte lägga ännu en börda på sina föräldrars axlar. Så det var bättre att dra till med en vit lögn. Att tänka efter före han handlade var precis vad han gjorde nu. Det gällde att vara listig! Högen med pergament, fjäderpennan och det halvfyllda bläckhornet som han greppat åt sig i förbifarten ute i hallen ställer han ner på bordet framför sig. ”Vad ska vi arbeta med idag?”

”Välskrivning”, snäser Ms Baltimore och ger honom en ogillande, misstänksam blick, innan hon sätter sina elever i arbete.

Felix bryr sig inte om hon tror på honom eller inte. Hon skulle inte vara kvar när hans föräldrar kom hem ändå för att kunna skvallra på honom och efter sommaren skulle han slippa henne helt. Varför hans mamma envisades med att fortsätta med hemundervisningen över huvud taget förstår inte Felix, ännu mindre varför de tvunget skulle vara hemma hos dem. Philip ger honom en blick nästan en kopia av den deras lärare nyss gett honom, men Felix rynkar förargat på ögonbrynen och ger honom en skarp blick tillbaka och Philip vänder snabbt på huvudet. Inte hade han några intressanta ”klasskompisar” heller. Philip var sån besserwisser och trodde allt han sa och gjorde var rätt. Men egentligen var han inte det minsta skicklig, inte på samma praktiska och givande sätt som Felix i alla fall. Felix kanske inte fick alla rätt på alla tester Ms Baltimore gav dem, men han kunde i alla fall lura till sig precis de uppgifter han ville ha och var mycket roligare än Philip. Och den där knubbisen, han var bara mesig och tråkig, och gick ju på vad som helst! Felix kunde berätta de mest fantasifulla, påhittade historierna och han satt där oförstående och imponerad med stora ögon. Josephine var väl söt och ganska snäll, visserligen. Hon brukade sitta och titta på Felix och helt ärligt gjorde hennes blick honom lite obekväm och var han mitt uppe i en rövarhistoria, som knubbisen med största intresse sög åt sig av och Philip låtsades att inte lyssna på, så kunde hennes blick få honom att genast sluta prata. Men generellt sätt uppskattade inte Felix hemundervisningen, utan längtade till hösten.


Juni:

Det är kolsvart och dödstyst.

Felix ser inget alls, men det gör inget. Han föredrar mörkret. Det är lättare att fantisera bort till andra platser när han inte ser något fast han tittar. Han sitter i sin säng på övervåningen, i hörnet inne vid väggen, med kuddar uppstaplade bredvid sig och täcket virat runt omkring sig. Han ser inget, men han känner kuddarna mot sig, de är mjuka och lindrande, större än honom så att han sitter gömd, gömd i ett hav av mjuka, vita berg.

Den kalla tystnaden är obehagligare, i sådana fall. Det är svårt att fantisera sig bort när det är såhär tyst. Felix vet att hans föräldrar är någonstans på våningen under honom, men de är helt tysta, de pratar inte ens med varandra. De brukade göra det, förut. Men inte längre. Men Felix sitter och väntar på att han ska höra något från dem i alla fall, det är därför det blir svårt att fantisera sig bort, hans sinnen är liksom fokuserade på annat.

Det känns som om det går år och sekunder innan det hörs något. Efter den tryckande tystnaden känns det som om ljudet av ett glas som går sönder och krossas kommer från precis utanför hans sovrumsdörr, men han förstår att det måste komma från köket. När ekot har slutat surra i hans öron hör han dämpade men häftiga snyftningar, han tror det är från hans mamma men kan lika väl vara från hans pappa. Inget annat hörs.

Bara Sebastian kom hem så skulle allt bli bättre, det är Felix säker på. Så fort Sebastian kom hem så skulle allt bli bra.


Juli:

Äntligen. Äntligen!

Felix sträcker på sig så mycket som möjligt för att se över alla huvuden, men det är många människor på plattformen och han lyckas inte. Smått förargad, eftersom han inte heller lyckas ta sig fram särskilt snabbt på grund av mängden människor, och liksom av uttråkning drar han av vana kvickt och ljudlöst upp den benvita papperslappen ur fickan på kavajen snett framför honom. Ägaren av kavajen, en reslig trollkarl med breda axlar, och inte heller någon annan runt omkring dem märker något, men det hade inte Felix förväntat sig. Han är fingerfärdig och likgiltig nog. Han kastar en blick på lappen medan massan sakta rör sig framåt. Det visar sig bara vara en tågbiljett till Brighton och Felix lägger besviket tillbaka den i kavajfickan, också det utan att någon märker något. Han ser sig omkring, men det finns inga fler fickor i närheten. Det hade ju varit roligare att få tag i en klocka eller trollstav eller så.

Irene och Hamilton Lowe har försvunnit bort någonstans, men Felix saknar inte sina föräldrar. Han vill att Sebastian ska komma ut från det där förbaskade tåget någon gång, gärna idag! Hundratals av andra Hogwartselever kliver ner på perrongen men Felix kan inte få syn på sin bror någonstans. Åh, allt hade varit så mycket enklare om Sebastian bara varit någon månad yngre, då hade de i alla fall gått i samma årskurs! Nu hade Felix fått vänta hemma ett helt år innan han skulle kunna göra sin bror sällskap på magiskolan.

”Felix!”

Den 11-åriga pojken snurrar runt. Bakom honom, en ganska bra bit bort, säkert två tågvagnar, uppenbarar sig Sebastian. Han ler stort mot Felix och lyfter handen i en hälsning innan han hoppar ner på perrongen och sedan lyfter ner sin koffert från tåget. Felix höjer inte handen och bara en min som nog är tänkt föreställa ett leende dyker upp i hans ansikte. Men lättnaden som blommar upp i full kraft inom den lilla pojken tar honom som på bar gärning och hans reaktion blir istället att skynda på stegen mot sin bror. Händerna som varit gömda i fickorna på de utslitna blågråa jeansen glider upp och utan att han är medveten om det börjar han springa. Sebastian hinner precis ställa undan kofferten så den inte står i vägen för de sista som lämnar tåget innan Felix slänger sina armar om hans hals och kramar sin bror hårt.


Augusti:

Det var två år sen och Sebastian hade precis fyllt tio år. Damien hade fått jobbet på Avdelningen för Magiska Olyckor och Katastrofer bara ett halvår tidigare. Varje helg kom han hem på söndagslunch – Felix och Sebastians favorittid på veckan – och berättade om hemska skador och olyckor och fascinerade och äcklade sina två småbröder tills de inte visste om de ville höra mer eller mådde för illa för att höra mer. Men så mitt i augusti slutade Damien komma hem på söndagarna. Han kom faktiskt inte hem alls längre. Och ingen ville berätta för Sebastian och Felix varför. Över en natt förändrades deras föräldrar drastiskt. Deras mamma Irene slöt sig inom sig själv och tillbringade de flesta dagar inne på sitt rum. I deras pappa Hamiltons ansikte växte ett bittert och förtvivlat drag fram. När Felix eller Sebastian försökta prata med honom muttrade han eller röt bara åt dem. De två bröderna lämnades plötsligt för sig själva, utan en förklaring. Från att ha varit en kärleksfull familj blev stämningen i huset helt oväntat frånstötande och kall.

Tillslut hade de vuxna blivit tvungna att förklara, när Felix och Sebastian började fråga efter sin storebror till första bästa släkting som kom förbi huset. Hamilton hade tagit Sebastian åt sidan och berättat för honom enskilt, vilket gjort Felix väldigt förbannad. Han var faktiskt bara 11 månader yngre än Seb! När Sebastian väl kommit ut från sin pappas arbetsrum igen, där Felix hade stått och väntat, så hade han totalt ignorerat Felix och gått förbi honom, in på sitt och Felix gemensamma sovrum. Felix hade först blivit ännu argare och klampat efter Sebastian, börjat skrika på honom och undra vad deras pappa hade sagt och varför Sebastian ignorerade honom. Men när han också kom in på sovrummet hade han fått syn på sin storebror sittandes på sin säng med en min av förskräckelse, oförstående och chock. Felix hade aldrig sett sin storebror se sådan ut och det skrämde honom mer än något annat någonsin gjort tidigare. Han stannade häftigt på dörrtröskeln och tystnade tvärt. När Sebastian tittade upp och mötte hans blick kunde Felix se en djup avgrund i de ljust gråblåa ögonen så lika hans egna.

”Damien är död.”

De orden hade förändrat nioåriga Felix för all framtid. Han hade inte trott på det först. Han hade dumt frågat Sebastian vad han sagt och Sebastian hade upprepat sina ord med en plågad min, och Felix hade vänt och gått därifrån. Men Hamilton var inte längre i sitt arbetsrum och Felix kunde inte fråga honom varför de hade bestämt sig för att skämta med honom om något så korkat. Helt lugnt hade han då tagit trappan ner till undervåningen för att leta rätt på sin mamma. Han hade inte hittat henne heller. Så han hade gått upp till sitt och Sebastians rum igen, placerat sig på sin säng och dragit fram sin bok om kända kriminella magiker genom tiderna som han hade fått av Damien på sin födelsedag två månader tidigare. Efter ett tag hade han dock inte kunnat ignorera sin andra brors blick längre. Han vände på huvudet och såg hur Sebastian satt och tittade på honom med en ofattbar min. Det verkade som om brodern inte visste vad han borde göra, borde säga, och den där avgrunden i hans ögon var kvar.

”MEN SLUTA SKÄMTA, DET ÄR INTE KUL!” hade Felix rutit innan han hade kunnat hejda sig själv.

Då hade Sebastian börjat gråta. Och Felix hade förstått att Sebastian inte hade skämtat, och han hade häftigt dragit efter andan, bitit ihop hårt och rusat fram till Sebastian. Han förstod fortfarande inte vad det var som hänt, det hade i alla fall definitivt inte sjunkit in än, och Sebastians sorg hade i den stunden varit mycket värre för Felix än något annat. Tårarna vällde upp i hans ögon också när han såg dem rinna ner för sin storebrors kinder.

Deras pappa hade slutit sig inom sig själv sen hans äldsta son dog. Han hade blivit butter och misstänksam och han sade och Felix och Sebastian förstod att de var på grund av mordet. Hamilton Lowe hade alltid ogillat mugglarvärlden, men nu var det som om han blivit allergisk mot den. Han ville inte tala om den, han ville inte ha med den att göra. Han förebrådde Damien för att ha valt ett så mugglarinriktat yrke och han förebrådde sig själv för att ha låtit sonen välja det. Han sa att han borde ha anat att det skulle sluta på det här sättet. Hans två yngsta söner lyssnade på honom och trodde på honom, och apade efter sin fars beteende. Felix mest, han hade alltid stått sin pappa nära och när Hamilton slöt sig inom sig själv var det Felix sätt att försöka vinna tillbaka honom.

Pojkarnas mamma hade förvandlats från en ordningssam och någorlunda trevlig och öppen kvinna till en kylig människa som spenderade mest tid för sig själv. Hon hade skjutit sina två andra söner ifrån sig och bevärdigade sig inte längre med deras sällskap. Det hade gått några månader efter mordet på Damien innan Sebastian och Felix förstod att Irene Lowe inte längre älskade dem som hon en gång gjort. Och de två syskonen hade fortsatt lämnats åt sig själva.


September:

Han hade en brinnande hetta inom sig, en molande värk som sa honom vart han skulle gå, vilken väg han skulle välja. Den hade inte funnits inom honom innan Damien dog, men nu för tiden lutande han sig mot den, förlitade sig på den här passionen i stunder av yra och rädsla. Och han och Sebastian hade bestämt att de skulle bli journalister tillsammans, inrikesnyhetsjournalister, som jobbade som detektiver vid sidan om, hemligt. Att bli auror var också okej. De hade lovat varandra det, på heder och samvete och för Damien.

Hans påhittighet och idérikedom tillsammans med den här målinriktade beslutsamheten gjorde Felix Lowe till en skicklig och listig liten krabat, om han så ville bara. Han hade lätt för att få vad han ville ha och komma dit han ville. Han brydde sig inte överdrivet mycket om andra, hade mest lärt sig att inte lita på någon från sin pappas beteende, och intog överlag en misstänksam och ifrågasättande inställning om någon kom honom för nära. Han umgicks nästan bara med sin storebror och deras karaktärsdrag sammanslagna hade gjort dem till ett tajt, tillsynes obrytbart team. De klarade sig bra, trots frånvaron av vuxna förebilder. Sebastian var diplomaten, Felix den manipulativa. De hade lärt sig att vara självständiga och nu trivdes de bäst så.

Felix var givetvis lite orolig för vilka nya vänner Sebastian hade fått på Hogwarts. Brevväxlingen mellan pojkarna det gångna året hade inte verkat allt för olycksbådande, ansåg Felix, de hade mest beskrivit slottet och området omkring och berättat om de olika ämnena. Men Felix betraktar ändå noggrant Sebastian, som går framför honom genom den smala gången på Hogwartsexpressen. Det verkar allt som om Sebastian letar efter någon med blicken. Felix drar upp första bästa dörr in till en kupé som är tom och säger åt Sebastian att komma tillbaka. När storebrodern har gått in före honom så stänger han dörren, slår sig ned och börjar sedan fråga ut Sebastian om Försvar mot Svartkonster. Elever går förbi deras kupé men ingen öppnar och kommer in och lilla Felix andas för stunden ut.