Otto Heppenheimer [S] (Quiwi)

Locked
SORTERINGSHATTEN
Husalf
Husalf
Posts: 1325
Joined: 05 Feb 2009, 12:34

Otto Heppenheimer [S] (Quiwi)

Post by SORTERINGSHATTEN »

Otto Heppenheimer,
Oxford

”Hej,

Jag tycker inte om dig. Du är väldans elak, och om du blir trött på en människa bestämmer du dig för att döda den personen. Fort, och kvickt. Inte snällt alls, för många personer som du dödar vill nog inte dö på riktigt. Min pappas förra fru dog på grund av dig, och då var han ledsen. Massor. Det var inte snällt mot honom, tycker jag. Det var elakt gjort. Hon var ganska ung, och du dödade henne utan att ens blinka. Du bryr dig inte om någonting alls. Oschysst. Du skulle säkert kunna döda din syster eller bror, för du är så kallblodig. Du är så hemsk. Jag tycker inte om dig.

Min pappa är i alla fall inte ledsen längre, för han träffade min mamma. Tur för dig, för annars skulle du verkligen vara skyldig honom en jättestor ursäkt. Du borde säga förlåt ändå, men det är inte lika allvarligt nu. Ditt hjärta måste hur som helst vara väldigt kallt, eftersom det är gjort av is. Hela du är antagligen gjord av is. Väldigt kall is som inte någonsin smälter. Fast jag ska få dig att smälta, någon gång. Jag vill hämnas för att du dödade min pappas förra fru, för det var elakt och man ska inte vara elak (fast det är bra att han träffade mamma för annars skulle inte jag ha fötts).

Ja, jag pratar med dig, Döden. Dumma Döden.”


Han lade ner fjäderpennan på skrivbordet med en suck. Han hade hittat en dagbok - uppe på vinden - som hans pappa skrivit i för flera år sedan, innan Otto varit född. I början hade den handlat om kärlek och hur lycklig hans pappa var, men sedan hade den ändrats totalt och började handla om hur hans livs kärlek hade dött och hur han ville följa efter henne. Beskrivningarna var så exakta - och lämpade sig definitivt inte för ett barn - att Otto inte hade kunnat sova på flera nätter, han hade bara legat och tänkt på sin stackars pappa hela tiden. För några dagar sedan hade han kommit fram till att han skulle skriva ett brev till Döden.

Den blekhyade pojken reste sig upp från skrivbordsstolen och lade sig ner i sängen med samma mönster; schackrutor i grönt och rött. Han visste att om man målade alla olika färger som fanns skulle man kunna bilda en sluten cirkel. En oändlig cirkel, precis som evigheten själv. I cirkeln skulle röd och grön hamna mittemot varandra - komplementfärger - men eftersom cirkeln är evig skulle de också vara en och samma färg. En enda, för alla färger hör ihop. Han förstod inte hur två saker som är helt motsatta varandra också kan vara exakt likadana, men han ville förstå, och ofta hände det att han gjorde vad som helst för att förstå någonting. Om det behövdes kunde han till och med ljuga, trots att han avskydde det.

Människor är som färger, för om man ställer allihop i en cirkel skulle cirkeln bli sluten. Den skulle bli oändlig. Man kan placera in människorna i cirkeln efter till exempel deras hudfärg, hårfärg, hur gula deras tänder är eller deras personlighet. I det sistnämnda är elak och snäll varandras komplementpersonligheter, och de skulle alltså vara mittemot varandra i cirkeln. Precis som röd och grön.

Han vill absolut inte peka ut någon i cirkeln, han vill bara förstå. Allt som kan formas till en cirkel är evigt, och därför har han också insett att livet inte är evigt, för man kan inte forma liv till en cirkel. Döden är alltför grym för att acceptera något sådant, men om man däremot skulle ställa upp alla personer som någonsin funnits skulle man bilda en cirkel, en evighet, för antingen är man levande, död eller något däremellan: olika nyanser i en sluten cirkel. Uppenbarligen är en cirkel det mest perfekta man kan uppnå, och det har Otto förstått.

Han stirrade in i spegeln. En gråögd pojke med brun kalufs stirrade tillbaka med samma intensiva blick. Bakom honom stod en bokhylla, merparten av böckerna i den handlade om historia och hur saker som en gång varit har förändrats. Självklart förstod han långt ifrån alls, för så mycket kunde man inte förvänta sig av en elvaåring, men han försökte åtminstone så gott han kunde. Visserligen var han inte överdrivet intresserad, men kunskap är viktigt för att det ger livserfarenhet, och om det hjälpte honom att briljera på en lektion i skolan hade han inget emot det. Det viktigaste var att han själv förstod, för alla hade olika förutsättningar och bli bedömd i hur bra man förstod var om att bedöma en mås efter hur högt den kunde skrika. Orättvist, för alla hade olika förutsättningar.

Han visste att när han väl kom till skolan, till Hogwarts, skulle han inte få de bästa betygen. Det var inte det han oroade sig för, betyg i sig var egentligen inte värda någonting. En simpel bokstav, som enligt så många andra kunde avgöra ens öde. Han brydde sig inte särdeles mycket även om han inte skulle strunta i skolan. Han var engagerad, och att lära sig nya saker var en fröjd, men var inte heller överdrivet lättlärd. Han hade svårt att förstå med en gång, han behövde en stund för att lyckas förstå vad allt innebär, men ihärdig som han var gick det allt som oftast bra i slutändan.

”Jag tror att det blir en femma och en trea”, sade Ofelia, hans syster.
”Njae, det är nog snarare en etta och en två!” kontrade Otto tillbaka. Han älskade att spela kort- och tärningsspel där man fick satsa fina stenar eller andra häftiga saker, ibland till och med småmynt även om han visste att det var olagligt. Bara några knutingar kunde väl ändå inte göra så mycket? Han hade aldrig berättat att han tyckte om att spela sådana här ”vuxenspel” för sina föräldrar. Visserligen var ingen av dem mugglare och casinon var nog inte lika vanliga i magikervärlden, men de hade säkert hört talas om spel man kunde vinna pengar på och om han berättade skulle han nog aldrig få göra det. Det var av den anledningen han inte berättade, för han var inte korkad, faktum var att han mycket väl visste hur han skulle gå till väga för att få som han ville i vissa situationer. Ibland hände det till och med att han lyckades vända en förlust till en vinst genom att nästan manipulera motståndaren. Inte för att han gjorde det särskilt ofta, men det hände.

I sitt tidigare liv hade pappa levt med en annan fru och två söner, men nu bodde han med Ottos mamma och syster. En helt ny familj, nästan som en revolution. Otto hade läst om revolutioner i någon bok; franska- och industriella revolutionen var de två han kunde komma ihåg. Det måste ha varit hemskt för pappa som hade fått byta ut allt han hade utan att ha någon kontroll alls över det. Sönerna hade flyttat hemifrån båda två och hans fru hade dött. Stackars pappa.

Systern var tio år gammal, ett år yngre än honom själv, och lyckligt ovetande om allt som hänt deras pappa. Nu skulle Otto åka till Hogwarts och lämna henne kvar, men pappa var i alla fall inte deprimerad längre. Han verkade faktiskt vara positiv, lycklig, och då var Otto också lycklig. Hans pappa betydde väldigt mycket för honom, för han var Ottos manliga förebild och ledfigur. ”När jag blir stor vill jag bli som min pappa”, hade han jämt sagt när han var yngre, och även om han inte sade det lika ofta nuförtiden så fanns det kvar i tankarna. Pappa är fantastisk.

Locked