Karishma McCourt [S] (Juli)

Locked
SORTERINGSHATTEN
Husalf
Husalf
Posts: 1325
Joined: 05 Feb 2009, 12:34

Karishma McCourt [S] (Juli)

Post by SORTERINGSHATTEN »

Karishma McCourt, Cork, Irland

Makarna McCourt hade nyligen välsignats med en välskapt och på alla sätt välmående pojke och borde sväva på moln i sin familjelycka, men hur hon än ansträngde sig kunde modern i familjen inte vara lycklig. Visst var Rajesh ett sött och snällt barn precis som hon önskat sig, men det var ju en flicka hon skulle ha! Den här gossen med de mörka ögonen och de små mörka lockarna skulle aldrig bli riktigt hennes, han hörde ihop med sin far och skulle bara ty sig till henne såhär i början medan hennes existens var livsviktig för honom. Han skulle aldrig låta henne fläta hans hår eller ta emot några söta klänningar och varför skulle han? Han skulle med tiden bli en man, något annat än hon själv, och hon hade hela sitt liv drömt om någon som var lite som hon, som hon kunde identifiera sig med, se sig själv i. Hon hade varit så säker på att Rajesh varit en flicka medan han låg i magen, det hade verkligen känts så. Hon hade läst ur gamla böcker och sökt efter graviditetstecken som i förväg kunde avslöja vem som skulle komma ut och allt hade stämt. Ändå var det en pojke som kom. Modern försökte dölja sin sorg utåt, skröt om sin fina pojke och hur tidig han var på att lära sig allt, men inom hemmets väggar grät hon ofta och även om hon tog hand om Rajesh så gjorde hon det inte av kärlek, inte då.
Redan efter några få månader upptäckte hon dock att hon var gravid igen. Det var väldigt tidigt efter förlossningen men eftersom graviditeten varit helt utan komplikationer så var hon aldrig oroad, tvärtom överlycklig. En ny chans, nu måste det väl ändå vara en flicka?

Och en flicka kom. Karishma kom till världen knappt ett år efter sin bror men inte heller denna gång var allt bra. Modern hade drömt om en vacker, välskapt flicka som skulle påminna om Rajesh, samma chokladbruna ögon, samma lockar, samma smilgropar, men flickan som kom ut var inte alls lik sin bror, inte när hon föddes och inte ju längre tiden gick. Botarna gjorde sitt bästa för att få ordning på flickans kluvna läpp och gom, men eftersom missbildningen var medfödd var det riskabelt att använda magi för att förändra utseendet. Istället gjorde de så att skadan gick att leva med utan att flickan skulle få några men rent fysiskt, men läppen var fortfarande märkligt formad och orsakade att saliven hade svårt att hålla sig i munnen, även när hon blivit äldre. När hon började tala hade hon också svårt med vissa bokstäver, och hon läspade grovt. Dock hade hon i övrigt ett normalt utseende som bebis och bortsett från att hon hade svårt med motoriken, hon lärde sig till exempel gå och sitta sent, så var hon ett normalt barn på alla sätt. Modern försökte se förbi flickans kluvna läpp och hon pyntade den lilla flickan precis så som hon drömt om. Tillsammans med en diet på kakor och andra bakelser ledde detta till att Karishma snart såg ut som ett bakverk hela hon, iklädd spetsar och rosetter från topp till tå. Hon var alltid ett rultigt barn, babyfett som hennes mamma sa, men trots att hon slutade vara en bebis samtidigt som alla andra så hängde babyfettet kvar och när hon nådde elva års ålder var hon betydligt större än sina jämnåriga med sin begynnande övervikt. Modern viftade bort alla släktingars försynta omsorger om flickans vikt, hon ville skämma bort sin lilla flicka och vilka var de att hålla henne från det?

Som barn uppfattades Karishma av sin mor som snäll och medgörlig. Hon lät modern göra vad hon ville med det lockiga håret som krävde stor omsorg för att hållas vackert, och hon lät henne pressa in de svullna fötterna i små prinsesskor och klä henne i trånga klänningar med spetsar och krås som kliade, men de övriga i omgivningen uppfattade Karishma som otäckt passiv. Hon var inte ett dugg engagerad i kläderna hon blev påtvingad eller i någonting faktiskt. Hon bara hängde med, surt stirrande, medan saliv rann ner mot spetskragarna. Hon hade aldrig några kamrater, de barn hon träffade genom föräldrarnas bekanta lämnade alltid henne för Rajesh och det verkade aldrig bekymra henne. Hon lekte mycket hellre själv, men när hon väl lekte så gjorde hon det ordentligt. Ingen hade väl haft en sådan fantasi som Karishma hade i sin barndom. Hennes dockor fick alla egna livsbakgrunder som var väldigt komplicerade och invecklade och det hela liknade mest ett drama som skulle fått de flesta manusförfattare att häpna. Med tiden blev hon för gammal för dockor, och då fanns istället leken i hennes huvud. Hon uppfann bakgrunder till personer hon träffade, lärde sig deras personlighet genom att lyssna istället för att tala och genom att iakta istället för att medverka. Det var sällan Karishma pratade men hon tänkte desto mer. I hennes huvud var världen lite annorlunda än för alla andra. För det första var hon ingen prinsessbakelse, hon var en stark krigarprinsessa som hade en otrolig sångröst och de där som var kletiga och kladdiga mot henne och som nöp henne i kinden och ville att hon skulle vara med i samtalen var tjocka sniglar som tyvärr var lite för stora för att kunna trampas ihjäl under klackskon.

När Karishma blev äldre gick det inte längre att pressa in flickan i prinsessklänningar. Det fanns inte längre barnkläder i hennes storlek och även om det funnits hade hon med tiden vägrat ha det på sig. Även om modern fortsatte ordna hennes krusiga hår i diverse fåniga frisyrer så bar hon bekväma kläder, slappa byxor och slappa tröjor för det mesta. Det första man la märke till i hennes ansikte var fortfarande den missbildade läppen men också den tunna linjen som sammanband de två ögonbrynen så att det blev ett enda, samt den mörka skuggan på överläppen som skvallrade om en begynnande behåring. Men om man såg efter noga kunde man se att hon hade långa ögonfransar som omgav de chokladbruna ögonen och att hennes näsa var oerhört rak och välformad. Längdmässigt låg hon en bit över det normala för barn i hennes ålder vilket hon skulle fortsätta med. Bebishullet hade med tiden blivit en ganska rejäl övervikt som skulle öka för varje år eftersom hon var så pass stillasittande vilket inte underlättades av lördagsugglan med godsaker som skulle komma varje vecka under hennes skoltid.

Vid en ålder av elva år saknade Karishma helt vänner. Hennes mor hade hemundervisat de båda barnen men ändå varit noga med att låta dem träffa andra barn och eftersom hon kände flera hemmafruar så var det ju perfekt. Dock var det bara Rajesh som fick ut någonting av att leka med barnen, själv ignorerade Karishma dem helt tills dess att de lät henne vara ifred. Ibland hände det att barnen retade henne, antingen för hennes utseende eller beteende, och i början hade det varit Rajesh som försvarat henne genom att säga ifrån eller ibland ge dem en snyting, men på senaste tid hade Karishma reagerat genom att slänga fram näven och dela ut ett hårt slag. Hon hade rejäl kraft i armarna och det brukade ge resultat. Hon var inte mycket för att med ord försvara sig eller förolämpa andra, för det mesta brukade det ju inte hjälpa ändå. Det bästa var att ge en smocka, då hämtade de sin mamma och sen fick man åka hem. Den enda hon tyckte om var egentligen brodern. Han ställde inga krav eller var kladdig och tjatig, han hade inga problem med att sitta bredvid i soffan och pyssla med sitt och låta henne fundera ifred. Då och då fick han till och med ut henne på olika aktiviteter så länge det bara var de två. Även om hon aldrig gjorde bra ifrån sig på spel eller lekar så hade han tålamod och hon behövde aldrig prestera egentligen. Alla andra krävde prestation och då knöt det sig helt för flickan. Hon ville inte behaga, hon ville inte att folk skulle klappa i händerna och berömma. Hon ville bara vara ifred. De slemmiga sniglarna kunde väl besvära någon annan, hon hade fullt upp med sin sångkarriär i huvudet.

Modern var trots detta inte bekymrad för flickans skolgång när brevet från Hogwarts anlände, hon var mest oroad över hur flickan skulle se ut i håret ifall hon inte kunde hålla ordning på det, fadern var väl lite mer fundersam men eftersom Karishma var moderns skyddsling hade han inte lika stor insyn i hennes uppfostran som sin fru. Han litade på att professorerna på skolan skulle kunna hålla koll på henne och kanske lära henne att bli lite mer som andra barn.

Karishma längtade mest efter ett stort slott med rum där det inte alltid fanns någon som kunde hitta en så som det var hemma.

Locked