Patrick Catherwood [S] (Monoceros)

Locked
SORTERINGSHATTEN
Husalf
Husalf
Posts: 1325
Joined: 05 Feb 2009, 12:34

Patrick Catherwood [S] (Monoceros)

Post by SORTERINGSHATTEN »

Patrick Tom Catherwood, Torquay.


Patrick öppnade försiktigt sin koffert, och förbannade det vad han tyckte var öronbedövande gnisslande som den utstötte. 
Han höll andan, och lyssnade spänt efter tecken på att någon vaknat. Om ljudet från kofferten verkligen hade hörts ut ur hans rum, så hade det nog dränkts av regnet som bildade trummande musik mot fönstren i herrgården. Detta hade nog Patrick i vanliga fall räknat ut, och det smattrande ljudet hade säkert också lugnat honom om det inte var Dagen. Dagen då han skulle få åka till Hogwarts skola för häxkonster och trolldom. Dagen då han skulle visa att han var värdig, och bära upp sin fars namn igen. Ingenting fick gå fel, ingenting. Det var också anledningen varför Patrick stod i strumpästen i det knappa gryningsljuset och tittade igenom packningen för vad som inte kunde varit någonting annat än tolfte gången den helgen. 

Han tog kritiskt upp en tunn silverkedja med en väl tummad berlock på. Den hade tillhört hans mamma, och hade blivit utplockad ur kofferten så gott som varje gång han tittat igenom innehållet. Men gång på gång hade han lagt tillbaka den. Han visste inte riktigt varför egentligen, hans mamma var anledningen till att han och hans far behövde ha hemligheter för resten av släkten, anledningen till att han skämdes varje gång hans föräldrar kom på tal. Hon hade varit en mugglare. En simpel, äcklig, patetisk mugglare som hade förstört hans liv i samma ögonblick hon och hans far möttes. Vist hade kanske hans far en del i det hela och göra också, men mest var det hennes fel. Han slängde hårt medaljongen på sin säng och blängde på det, hoppades att det skulle brinna till aska av hans bara blick. Men det var ändå allt han hade kvar av sin mor. Samma stund hans mor hade slutat amma Patrick och hans far hade samlat tankarna nog hade han sparkat ut henne. Bannlyst henne från sina ägor och förbjudit henne att någonsin ta kontakt med honom eller hans son någonsin igen. Med all rätt givetvis, hon var trotts allt en mugglare. I början hade Patrick ifrågasatt detta, vart var mor? Varför kunde hon inte återvända? Vad hade hon gjort för fel? Efter tillräckligt mycket stryk och långa utskällningar hade han förstått. Hans familj bestod av renblodiga trollkarlar i nästan rakt nedstigande led, och att ha blandat blod var en fruktansvärt dålig sak. Han far hade förbjudit honom att någonsin berätta för någon om vilket smuts som förorenade hans ådror, ett löfte han mer än gärna höll. Att ha vänner och människor som såg upp till en hade alltid varit en viktig del av Patricks liv, och det skulle givetvis vara omöjligt om någon fick reda på hans mörka hemlighet. Frågade någon, var hans mor en häxa som hans far hade skiljt sig ifrån kort efter att han fötts, så var det bara. 

Patrick stängde bestämt kofferten igen, och grimaserade över ljudet den gav ifrån sig igen. Hans far skulle bli ruskigt arg om han blev väckt såhär på morgonkvisten, och han hade inte lust att ha sin lillasyster springande runt benen nu när han redan var nervös så det räckte. Hans lillasyster ja. Den perfekta lilla, blonda, femåriga, blåögda Aurora. Så snart hans mor, eller ''den där mugglaren'' som de oftast kallade henne om de nödvändigtvis behövde omnämna henne, hade blivit ut sparkad hade Rowan Catherwood, (för så var hans fars namn) börjat se sig om efter en ny fru. Den fullblodiga häxan Samantha hade varit ett fint parti, och allt hade gått väl. Det var inte så att han hatade Samantha, han tyckte bara inte om hennes fnitter, hennes sätt att alltid se på sin make innan hon uttryckte en åsikt, eller kanske var det att hon var fullblods häxa precis som Patricks far, och att de skapade en perfekt familj utan honom. De hade fått Aurora, hans fullblodiga lillasyster som gjorde familjen komplett, men som samtidigt gjorde att Patrick hamnade lite utanför. Hon var alltid så glad, en lysande solstråle som irriterade Patrick till döds med sina ''åh-snälla-Patrick-kaaaaan-vi-inte-leka?'' 

Patrick skakade på huvudet för att göra det fritt ifrån tankar. Han skulle få en ny start nu på Hogwarts. Han skulle bli den bästa i sin årskurs, bli värd att ägna uppmärksamhet igen. Hans blick fastnade på sin egen spegelbild och hans mod sjönk. Hela hans släkt hade släktdragen blont hår och stålgrå ögon, och allt han ville i världen var att få vara en i mängden. Men icke. Han var medel lång med ett brunt kortklippt hår i en nästan militärinriktad frisyr. Hans ögon var gråbruna med ett kallt drag. Nästan allt kom ifrån hans mugglarmor. Som om han inte stod ut nog redan!

 Han stönade lågt och vände sig bort från spegeln. Hans blick fastnade på den mörkt brunsvarta ugglan i buren, och den mjuknade lite. Ugglans följde hans rörelser med ett öga öppet. Hennes namn var Luna, det latinska namnet för måne. Han tyckte att ljuset i hennes ögon då och då påminde om en måne, och därför passade Luna. Han hade varit överlycklig när hans far kom hem med ugglan, men försökt att visa sig passiv. Varför visste han inte riktigt, han gillade bara inte att visa för mycket känslor. Det fick honom att verka sårbar, och det var en av de saker han ville vara minst i världen. 
Han slutade att stryka ugglans fjädrar, och fick ett förebrående ögonkast som svar. 

Han plockade upp det väl tummade brevet från nattduksbordet och vände på det, han läste den första raden om igen och kände värme stiga inom honom. Han hade blivit så lycklig när det kom. Lättad kanske var ett bättre ord. Han visste inte vad hans far hade gjort av honom om han inte bara visade sig vara halvblod utan också en ynk! Men så var inte fallet. Han la brevet på kofferten, han skulle ta med det. Vad som än hände så lyckades det alltid muntra upp honom när han läste det, och det kanske skulle komma att behövas? 

Han svalde en hård klump i halsen och ställde sig vid fönstret och tittade ut över deras ägor. Vid den här tiden på dygnet brukade han vara ute med sina ''vänner'' och röja i den närliggande staden, men det gick ju givetvis inte för sig nu. Han gillade att vara med muggelungarna från staden, inte som jämlikar givetvis, utan som en slags ledare. De andra pojkarna såg upp till honom för att han var annorlunda, inte drog sig för att ge sig in i slagsmål och för att han hade en fantasi som inte verkade ha gränser. Han verkade ha oändligt med idéer hur man kunde göra livet surt för de som stod i vägen eller helt enkelt irriterade honom, vilket var mycket lätt gjort. Dock så skulle Patrick inte umgås med dem mer nu. Han nedlät sig att vara med mugglarbarnen när han inte hade något bättre till hands, men när han kom till Hogwarts skulle han hitta nya vänner. Bättre. 

Förutom att göra livet surt för mugglare så var en av Patricks stora intressen böcker. Han hade tonvis av dem, sagor om modiga trollkarlar och häxor som på ett eller annat gjorde slut på trollet, draken eller den korkade mugglaren i dennes väg. Böcker om krig, bragder och magiska varelser. Han gillade lika mycket att knåpa ihop små egna berättelser som att läsa andras, och det hade blivit en god liten samling längst ner i strumplådan vid det här laget. Han ville inte att hans far skulle tycka att han var en tönt, en sådan som spenderade sitt liv i läxböcker. Det var ju inte ren fakta han läste och skrev, så riktigt så illa kunde det ju inte vara.. Men varför ta risken?

 Patrick suckade tungt, och kastade en blick på den stora klockan på väggen. Han skulle nog ha tid att packa om en gång till.. 
Skulle han verkligen ta med sitt skrivblock?
 Hade han packat ner ugglegodiset?
 Utan att riktigt tänka på det lät han berlocken från sängen glida ner i hans ficka, och vände sig mot kofferten igen med ett fundersamt menförväntansfullt ansiktsuttryck. 

Locked