Jonathan Haven [S] (Ailue)

Locked
SORTERINGSHATTEN
Husalf
Husalf
Posts: 1325
Joined: 05 Feb 2009, 12:34

Jonathan Haven [S] (Ailue)

Post by SORTERINGSHATTEN »

Bakgrunden skriven av EmmisAbris

---

Jonathan Haven, Torquay, England

Rak rygg, huvudet högt, visa inga känslor. Precis så. Jonathan vandrade med sin perfekta ställning genom gången full med människor på båda sidorna av honom. Han kunde se elever han kände genom sina föräldrar. De var fullblodiga, precis som han själv. Sen fanns det ju självklart smutsskallar och halvblod, personer som helt enkelt inte borde vara där. Dem tittade han inte ens på. Visst skulle han kunna ge dem blickar som fick dem att rysa av rädsla. Han skulle även kunna slå till dem allihop och utnyttja sin styrka, men detta var inte rätt tillfälle. Nej, nu gällde det att hålla ryggen rak och se lugn ut. Det var så han var uppfostrad, på det rätta sättet. Man sätter alltid det yttre först, visa att du är överlägsen, då vinner du.
Han steg fram och satte sig på stolen. En stor hatt sattes på hans huvud. Han var inte nervös, han visste redan vad som skulle hända. Hans tvillingbror, Alex, hade redan blivit sorterad och hade självklart hamnat i Slytherin. Det skulle vara en skam om inte även Jonathan hamnade där. Han kunde inte separeras från sin bror, dessutom hade både hans far och mor gått i Slytherin. Som sagt, det vore en skam.
”SLYTHERIN!”
Jonathan reste sig upp igen med bara ett snett leende på läpparna som egentligen inte avspeglade någon glädje. Han vandrade fram till det långa bordet och slog sig ner bredvid Alex. På en gång började eleverna titta lite extra på dem. Jo, de var enäggstvillingar och såg nästan precis likadana ut. Höga käkben, gröna ögon, smal mun, kolsvart hår. Det som skilde dem åt var väl att Jonathans hår var kortare än Alex och istället för att dra det åt sidan brukade han rufsa till det. Han var även lite längre och mer muskulös än sin bror. Tillslut verkade i alla fall de närmaste nöjda och de började ropa hans namn istället.

”Jonathan! Jonathan! Jonathan!” ropade alla eleverna längs bordet, men den högsta rösten tillhörde hans tvillingbror. Han skrek bara högre och högre. Lite för högt till och med…




”JONATHAN! VAKNA!”
Jonathan öppnade ögonen lätt och kisade mot sin tvillingbror som för tillfället stod och ruskade om honom. Han var inte på Hogwarts längre. Han befann sig i sitt och Alex rum igen, där han somnat kvällen innan. ”JONATHAN!” skrek Alex samtidigt som Jonathan slöt ögonen. Han vände sig om och tittade på klockan. Den var drygt elva.
”Men det är ju så tidigt”, klagade han sömnigt men var inte alls säker på att Alex kunde höra honom. Den några timmar yngre brodern hade alltid, av någon anledning som Jonathan inte kunde förstå, varit morgonpigg. Därför brukade mornarna ofta se ut som denna.
”Jag kommer dra upp dig!” hotade Alex. Jonathan skrattade lätt och bad honom försöka. Han, precis som sin tvillingbror, visste att han var starkare än sin bror. Detta var enligt Jonathan underbart då han ofta kunde använda det till sin fördel, tillexempel när hans bror försökte väcka honom. Han skulle aldrig använda det i ett slagsmål mot sin bror, de respekterade varandra för mycket för det. Det var väl även därför de inte bråkade så ofta. Inte med varandra i alla fall. Det hände nämligen ganska ofta att de hamnade i något slags bråk med andra barn, självklart utanför vuxnas åsyn. Men de förtjänade det.
”Ugh! Kom igen Jonathan! Mor vill att du ska komma ner!”
”Okej”, sa Jonathan och gäspade stort. Han satte sig upp och sträckte på sig. ”Jag kommer.”

Han klädde sig snabbt, fixade till håret och gick sedan ner till köket där hela familjen redan satt. Han slog sig ner bredvid Alex och hällde upp en kopp te till sig själv.
”Ni har fått brev”, sa hans mor, Laura Haven. Hon sträckte över ett kuvert till dem var som de snabbt tittade på innan de öppnade dem. Det krävdes bara en snabb titt innan de förstod att de båda blivit antagna till Hogwarts. Det var ingen större förvåning så därför satt de alla kvar som om inget speciellt hänt.
”Vi åker till Diagongränden om några dagar”, berättade Laura och lämnade sedan köket. Deras far, Werther Haven, gick fram till dem, gav dem varsin klapp på axeln och lämnade sedan rummet även han. Det var ovanligt snällt av honom att ens röra dem.

”Ska vi gå ut?” frågade Alex efter ett tags tystnad. Jonathan tittade lätt irriterat på honom men slätade sedan ut sina ansiktsdrag.
”Låt mig dricka upp mitt te först”, sa han stelt och fortsatte sippa på den varma vätskan.
Både Jonathan och Alex älskade uteaktiviteter. Quidditch var en stor favorit och de följde de engelska mästerskapen varje år, speciellt favoritlaget Falmouth Falcons. Självklart var inte detta det enda de gillade att göra. Även om han kanske inte såg ut som en bokmal så var han ändå inte så långt ifrån en.
”Ska vi gå?” frågade Jonathan när han var klar. En enkel nick från sin bror och de båda vandrade ut i solljuset.

Ett par veckor senare, den 1 september, stod Jonathan med sin tvillingbror bredvid sig på perrong 9 ¾. Det fanns smutsskallar överallt! ”Ska alla de här verkligen med?” väste Jonathan i Alex öra och sände samtidigt en dödande blick mot en av dem som tittat åt hans håll.
”Jag tror det”, sa Alex med samma stämma. Helt otroligt! Skulle de verkligen blandas med de där?
”Sköt er nu, så ses vi till jul”, sa deras mamma och kramade om dem. Det var inte en varm kram, men det var fortfarande en mamma-kram som Jonathan besvarade. Sedan såg han på sin far som bara nickade åt dem innan de gick på tåget.
”Rör mig inte!” väste Alex plötsligt och när Jonathan vände sig om fick han se en skräckslagen tjej springa iväg. Jonathan kunde inte hålla tillbaka ett leende åt tjejens min.
”Kom igen!” sa han och drog med Alex in i en kupé där en kille redan satt. En kille som utan tvekan var smutskalle. I vanliga fall skulle Jonathan inte ha gett pojken en andra blick, men denna kupén var en av de få nästintill tomma och han ville sitta här.
”Ut!” sa han barskt och pojken tittade förvirrat på honom. Det såg som att han skulle börja klaga, men Jonathan tog ett hotfullt steg närmare honom och i nästa sekund höll killen på att plocka iordning sina saker och försvann ut.
”Bra jobbat!” sa Alex och de slog sig ner på var sin sida av kupén.
”Önskar bara att de kunde försvinna”, suckade Jonathan och lutade sig mot kupéns vägg. Tänk om han skulle vara rektor på Hogwarts, då skulle inga av de där ungarna få närma sig skolan. Nej, det skulle bara vara folk som är födda till magiker, de som faktiskt var magiker och inga andra. Men någon var ju så korkad och började släppa in smutsskallar och halvblod. Ugh, vem tänkte ens så? En plan bildade sig långsamt i Jonathans huvud. En skola utan smutsskallar… Han och Alex kunde ta över skolan, jag ut alla andra. Det skulle inte vara så svårt, de var ju två och skulle säkert kunna skaffa sig ett par anhängare.
”Det krävs bara tid”, mumlade han då han minns sin fars ord. ”Vill man ha berömmelse och storhet måste man jobba för det”.
”Va?” frågade Alex och Jonathan mötte hans frågande blick.
”Vi kommer ta över Hogwarts”, sa Jonathan enkelt. Alex verkade fundera en stund, sedan bildades ett leende på hans läppar. Lite ondskefullt sådär.
Tåget började rulla och snart var perrongen borta. Äntligen var de på väg.

Locked