Iago Goldhawk [R] (Traxy)

Locked
SORTERINGSHATTEN
Husalf
Husalf
Posts: 1325
Joined: 05 Feb 2009, 12:34

Iago Goldhawk [R] (Traxy)

Post by SORTERINGSHATTEN »

Iago Aldwych Goldhawk, Alderney

Nyss nio år fyllda var han, en mörkhårig, något överviktig pojke som stod i majregnet tillsammans med sin far och såg på medan en urna sänktes ned i marken. Bägge bar svarta kläder som brukligt vid begravningar. Han grät inte; han hade inga tårar kvar. Om hans far grät kunde han inte se eftersom regnet strömmade ner över ansiktet, men med tanke på att de separerat innan Beatrice ådragit sig sjukdomen som kom att ta hennes liv så hade han inte blivit alltför förvånad om Heilyn lät bli. Heilyn var inte den sortens man som grät, och att Iago varit otröstlig hade han sett som ett tecken på att Beatrice klemat bort honom alldeles för mycket.

Beatrice hade bara hunnit bli 43 år och fick inte ens se sin son få antagningsbeskedet till Hogwarts. Visst hade de två söner, men den äldre, Islwyn, försökte föräldrarna att inte kännas vid. De hade skickat honom till en internatskola för mugglare bara för att bli av med honom – en ynk i familjen? En ynk med efternamnet Goldhawk? Jo, det vore just snyggt om det blev vida känt. När de insåg vad han var hade de flyttat från Anglesey i Wales till Alderney i Engelska Kanalen innan någon kom ihåg att höra sig för om honom, och det var på Alderney som Iago senare föddes. Iago strök regnet ur ögonen och undrade om det regnade hos Islwyn också, eller om det bara var här hos dem.

Heilwyn hade det ganska gott ställt tack vare sitt släktnamn och kunde ägna tiden åt extremt viktiga saker som att dricka ålderdomlig whisky och försöka glömma sin skam. Mamma hade försörjt sig som pianolärare, men det var mest för att ha något att göra. Iago tyckte om att spela piano och lära sig nya musikstycken, vilket han gjorde utan större svårigheter. Han var snabb att snappa upp melodier som han gick och nynnade på innan han fick tillräckligt med koordinationsförmåga för att kunna börja lära sig spela piano. När Beatrice dog endast fyra dagar efter hans nionde födelsedag så tystnade musiken och han vägrade spela.

I två år stod pianot orört. När ugglan kom med antagningsbeskedet till Hogwarts strök Iago längtansfullt en hand över tangenterna medan han såg på fotografiet i ramen ovanpå pianot, där hans mor log ömt tillbaka mot honom. Han hade fått hennes ögon, mörka och klara. Om han hade bara hade försökt hade han insett att han även ärvt hennes sångröst, hennes kämparanda, hennes bräckliga hälsa, och hennes äventyrslystnad, men allt han kände nu var saknad.

Hans pappa sade överhuvudtaget inte särskilt mycket, det hade han aldrig gjort, men det behövdes inte heller. Den första sommaren efter Beatrices död tillbringade Iago hos sin farmor och farfar i Wales, där han fick umgås i deras – finare – kretsar. Han låtsades inte om att han hade några syskon om någon råkade fråga, för det var enklast så. Under sommaren flyttade Heilwyn till Caen på fastlandet, i Frankrike. I lägenheten bodde även Maurice Feigenbaum, en gammal skolkamrat och nära vän till både Heilwyn och Beatrice.

Iago hann knappt ens återuppta sin hemskolning. Privatläraren som anlitats hann bara undervisa honom i ungefär en vecka, innan Heilwyn drabbades av resfeber och bestämde att de skulle resa världen över. Iago insåg hur mycket han tyckte om att lära sig om de olika kulturerna de besökte och efter att ha levt ett så pass folktomt liv på Alderney fick han nu smak för ”det goda livet” och insåg att han tyckte om att ha folk omkring sig. Särskilt om han kunde få tillräckligt med folk omkring sig för att få en publik …

Far och son hann med både Jamaika och Fjärran Östern innan de till slut hamnade tillbaka på Alderney tillräckligt länge för att hinna få antagningsbeskedet till Hogwarts. Vid det här laget hade Iago tagit hand om sin mammas samling med Shakespeare-pjäser, som han läste och läste och läste och memorerade. Om man inte har något annat sällskap så får man roa sig bäst man vill, och ”Othello” tyckte pojken var ett bra alternativ, särskilt som skurken i pjäsen delade namn med honom, vilket fick honom att känna en viss sentimental samhörighet med de gamla böckerna.

Till en början hade han tyckt att det var konstigt att ingen i pjäserna använde sig av trollstavar (även om ”Macbeth” åtminstone hade häxor och ”Romeo och Julia” använde en sorts trolldryck), men han insåg så småningom att det berodde på att pjäserna var skrivna av en mugglare – för mugglare! Varför hans mamma hade samlat på dessa teaterpjäser om mugglare övergick hans förstånd, trots att han räknade sitt förstånd till ett av de främsta på hela ön, och inte nödvändigtvis bara i sin egen åldersgrupp.

Att vara intelligent borde vara något positivt, men när Iago började på Hogwarts kunde han plötsligt inte längre förlita sig på sin hjärna och sina inlärda kunskaper för att klara av uppgifter, vilket var något av en chock för honom. Nog för att han hamnat i Ravenclaw, som förmodligen var det bästa elevhem han kunnat hoppas på vad gällde intellektuell stimulans, men plötsligt krävde man mer av honom än han skulle kunna upprepa de olika biverkningarna av dittany, utan man krävde att han skulle lära sig flyga på kvastskaft (det gick inte bra alls, även om han kom att tycka om att se på när andra spelade quidditch) och föra trollstaven på rätt sätt. Lyckligtvis var han språkbegåvad och hade inga större problem med uttalet, men engagemanget i lektionerna saknades och betygen blev lidande.

Efter att ha fått stränga order om att skärpa sig för att inte vanära familjen så bestämde han sig för att försöka göra lite bättre ifrån sig under det följande året, även om det betydde att han behövde lägga ner lite energi på att öva på annat än dramatiska monologer. Betygen förbättrades och i och med att Iago insåg att han faktiskt kunde om han bara försökte så ökade hans självförtroende också. Tyvärr visste han inte riktigt när han skulle sluta, så hans tro på sig själv övergick till en arrogans. Klart att han var bättre än de flesta andra – han var ju faktiskt mer intelligent, och dessutom hade han mer talang i sitt korviga lillfinger än de flesta andra hade i hela sig.

Då vissa elever kan vara krävande för att de hävdar att de hela tiden har rätt och andra har fel så var detta inte alls Iagos melodi under hans tredje år på skolan. Visst var hans attityd till mångt och mycket sådan att han oftast ansåg sig ha rätt i diskussioner, men inte utan att ha lyssnat på vad de andra haft att säga och tagit detta till sig. Han kom dessutom ofta på sig själv med att inflika lustiga kommentarer i diskussioner och hittade tillbaka till sitt leende. Om han tänkte på det saken objektivt så kan han nog allt vara rätt charmig, om han bara vill.

Naturligtvis går det inte en dag utan att han saknar sin mamma, men med stöd från jämnåriga har han åtminstone kunnat göra annat än att fly med sin pappa från land till land för att slippa tänka på henne. Det senaste halvåret har han dessutom börjat skjuta i höjden, men ansiktet verkar inte ha hängt med i svängarna. Ibland undrar han om han ska tvingas få ”Babyface” som öknamn. Nog för att anletsdragen får honom att se pojkaktig ut, men när man helst av allt vill snabba på och bli vuxen så är ett ungdomligt utseende inte särskilt välkommet. Om han bara hade minsta antydan till skäggstubb så hade han kanske kunnat se lite manligare ut.

Fortfarande är Iago enkelspårig när det gäller utbildningen. De ämnen han tycker är intressanta får mer tid och engagemang än de han läser bara för att han måste. Förvisso kan han franska, så det tycker han är positivt, men det han helst av allt vill är att stå på en scen och vara skådespelare. Uppenbarligen är detta inte något de tänker lägga till på skolschemat, så han använder sin lediga tid åt att fortsätta läsa Shakespeare, men även alla andra pjäsförfattare han lyckas få tag i. Han övar sig på deras monologer och försöker komma på nya sätt att tolka texterna. Han har redan hunnit skriva ett par egna pjäser som han gömt undan längst ner i kofferten så att ingen ska kunna se dem förrän han är redo att visa upp dem inför världen. Inte ens hans närmaste vänner får lov att tjuvkika.

Framtiden skrämmer honom inte. Den kommer oavsett vad man försöker göra för att hindra den, så det är ingen idé att kämpa emot. Just nu försöker han bara att klara av skolan … och kanske försöka underhålla yngre elever med skojiga trolleritrick. Om man inte kan underhålla sin publik med en modern tolkning av ”Julius Caesar” så får man gå efter den minsta gemensamma nämnaren, och att få gosedjur att dansa och jonglera med äpplen är också ett sätt att få uppmärksamhet. Alla sätt är bra utom de dåliga, resonerar han, och underhåller sin publik med berättelser om hur det var att besöka fjärrran länder. Trots att han kan vara högdragen och arrogant, rent utav självupptagen, så är det ändå något hos honom som gör att folk lyssnar, uppskattar honom, och kanske till och med gillar honom. Måhända det kan visa sig vara användbara egenskaper så småningom.

Locked