Rosalie Bliss [R] (Pastill)

Locked
SORTERINGSHATTEN
Husalf
Husalf
Posts: 1325
Joined: 05 Feb 2009, 12:34

Rosalie Bliss [R] (Pastill)

Post by SORTERINGSHATTEN »

Rosalie Bliss, Bolton

Hon hade alltid iakttagit de på avstånd. Barnen som verkade ha allt man någonsin skulle vilja ha. De hade de finaste märkeskläderna. De där kläderna man visste att man inte kunde få, men ändå inte kunde låta bli att drömma om när man såg de i ett skyltfönster. De hade rum större än andra barns hus och de hade alla leksaker man kunde önska sig. Rosalie hade så länge som hon kunde minnas haft en önskan att byta plats med ett av de barnen. Lite diskret sådär bara putta undan barnet från sitt perfekta liv och ta platsen utan att någon skulle märka något. Hon skulle kunna betala alla pengar i världen för att få det de hade, men hon var inte dum. Hon visste att det skulle förbli vad det var, en dröm.

Från den stunden Rosalie insåg att hon aldrig skulle få vad de rika barnen hade började hon ljuga. I början var det svårt. Tungan kämpade emot och det var svårt att forma orden. Mormor Anna-Belles röst ekade i hennes huvud och sade skarpt till henne att det var fult att ljuga. Att hon visste bättre. Efter ett tag blev det lättare. Hon ljög även när hon inte ville ljuga. Det blev något som hände per automatik, en ovana som inte gick att stoppa. Allt som oftast slog dock lögnerna tillbaka mot henne.

Rosalies familj hade just flyttat till Bolton och det var dags för hennes första dag på en alldeles ny skola. Hon visste att hon behövde ljuga för att bli vän med de populära barnen på den nya skolan. Så det var just det hon gjorde, ljög. Redan vid lunchrasten hade ryktet spridits som en löpeld. Den nya flickan skulle få en apa i födelsedagspresent av sin pappa.

På ett bord ute på skolgården stod Rosalie. Hennes platinablonda hår var uppsatt i en hästsvans som nådde henne strax nedanför midjan. Hennes nötbruna ögon glänste av förtjusning. Hon hade lyckats, hon skulle bli populär. Runt bordet samlades allt fler människor. De ville höra allt om apan hon skulle få. Frågorna haglade kring henne och hon svarade på varenda en med en lögn utan att tveka en enda sekund. När dagen var till ända så skulle en flicka i Rosalies klass sy kläder åt apan. En annan skulle köpa ett dockhus där apan kunde bo och en tredje skulle be sin pappa som var snickare att snickra ihop en helt ny säng åt apan. Hon skuttade glatt hem den dagen. Lycklig över att de andra barnen verkade tycka om henne.

”Men ni måste ge mig en apa!”. Det brände innanför ögonlocken och Rosalie kände hur tårarna rann nerför hennes kinder. Vad skulle hända nu? Vanessa hade säkert redan hunnit köpa det där dockhuset och Blake hade nog hunnit börja sy kläderna. Hur skulle hon någonsin kunna visa sig på skolan igen efter det här?

”Du förstår väl att vi inte kan ge dig en apa?” började Rosalies mamma Charlotte. ”Jag vet inte var man skulle kunna tänkas få tag på en och dessutom går de säkert loss för rena fantasisummorna!” Fortsatte hon och sträckte sig fram för att ge Rosalie en kram. Rosie slog bort sin mammas händer och låste in sig på sitt rum. Hennes lögner hade än en gång slagit tillbaka mot henne med full kraft.

Rosie var 6 år gammal och hon var för först gången bjuden på ett födelsedagskalas. Hon hade planerat allt in i minsta detalj. Den där dockan som hon hade sett på reklamen, den som både kunde sjunga och dansa. Det skulle bli den perfekta presenten. Hon kunde inte bärga sig att få se Chloes min när hon skulle öppna presenten. Hennes present skulle bräda de andra barnens med hästlängder och hon kunde redan ana segerns sötma. Hon hade valt ut en alldeles bedårande outfit som hon skulle bära på kalaset och de andra tjejerna skulle vara gröna av avund när hon klev in på kalaset.

Hennes kinder hettade av skam. Dumma mamma. Dumma pengar. Dumma kalas. Rosalie tittade ner på det futtiga paketet i sin hand. Hennes mamma hade inte köpt dockan. Hon hade kommit hem med en påse hårda karameller. Såna där karameller som man fick av sin mormor och som man aldrig åt. Alla visste ju trots allt att det inte var en högoddsare att man någon gång i livet skulle sätta just en sån där karamell i halsen. Hon hade inte ens köpt kläderna som Rosie ville ha. Istället var hon klädd i ett par bruna byxor i manchestertyg som var utsvängda på slutet. Såna där byxor som man såg i 70-talsfilmer och som man kunde se en gammal farbror gå klädd i på stan. Det var säkert Rosalies gamla morfar som en gång ägt de här byxorna. Det skulle inte komma som en chock. Alla kläder hon ägde ärvde hon ju trots allt från sina släktingar.

Efter paketutdelningen så stormade Rosie ut ur kalaset i tårar. Hon skulle aldrig glömma Chloes min när hon öppnat hennes paket. Hon såg ut som om någon hällt en bunke citronsaft rakt ner i hennes mun. Eller som om presenten innehöll en stor äcklig råtta. Hon skulle aldrig mer gå på ett kalas!

Från den stunden så var Rosalie bestämd på att hon aldrig ville vara med om samma sak igen. Hon lärde sig att sy sina egna kläder från de allra konstigaste materialen på bara några veckor. Hon hade alltid haft lätt för sig att lära sig nya saker snabbt. När de andra barnen rev sig i håret över algebran kvällen innan provet log hon för sig själv. Hon hade lärt sig algebran utan att behöva anstränga sig det allra minsta. Sekunderna efter att lärarinnan förklarat hur man skulle lösa uppgifterna så satt det i hennes huvud.

Hon lät kreativiteten flöda. Rosie använde sidorna från gamla tidningar för att sy ihop en söt topp. Eller så klippte hon sönder några gamla lakan för att sy en avslutningsklänning. När Rosies kompisar frågade henne varför hon sydde sina egna kläder så svarade hon att hon minsann tänkte på miljön. Hon svarade att hon självklart kunde göra precis som alla andra och köpa den där dyra klänningen från den hippaste butiken, men att såg det som en självklarhet att dra sitt strå till stacken och göra sitt för att rädda miljön. Det fanns inte på kartan att hon skulle erkänna att hennes familj var för fattig för att köpa nya kläder och att det var därför hon sydde sina egna.

Rosie vet att det är dumt att hon klandrar sina föräldrar. Det är egentligen inte deras fel att Chloe inte fick den där dockan på sitt kalas. Hennes föräldrars yrken har aldrig lämnat mycket utrymme för nöjen. En städerskas och rörmokares löner räckte nätt och jämt till att betala räkningarna. När familjen snålat ett par månader och fyllt spargrisen så gick alla pengar till Rosalie. Charlotte och Joel hade inte rest sedan de fick Rosie. De hade som nyfyllda 17-åringar ritat upp stora planer. De skulle stå på toppen av Eiffeltornet och blicka ut över Paris för att sedan ta tåget till Barcelona där de skulle prova på tapas för första gången. Med facit i hand så har de elva år senare på sin höjd åkt på en sightseeing-tur längs Londons gator.

* * *

Rosie kunde inte göra annat än att stirra rakt framför sig. Hon sneglade försiktigt åt sin mammas håll. Som för att se om hon varit med om samma sak som henne. Som en slags bekräftelse på att hon inte var galen. Hennes mammas blick var minst lika skärrad som Rosies. När Rosalie betraktade sin mamma insåg hon hur lika de faktisk var. De hade samma långa raka platinablonda hår. De nötbruna ögonen hade hon också ärvt från sin mamma. Tro dock inte att de var kopior. Joel var smal som en pinne medan Charlotte inte hade mått dåligt av att tappa några extrakilon. I det avseendet var Rosie mer lik sin pappa.

Gubben som orsakat de förvirrade blickarna stod rakt framför familjen. Han var klädd i något som liknade ett nattlinne, ett stort babyblått sådant. På sitt huvud bar han en liten nattluva som även den var babyblå. När gubben berättade att Rosalie var en häxa så hade hon först skrattat nervöst. Säker på att han skämtade. Joel hade tittat irriterat på den konstiga gubben, beredd på att resa sig upp för att visa honom till dörren. En främmande gubbe skulle inte lura i hans dotter en massa dumheter. Innan Joel hunnit resa sig ur fåtöljen så skyndade sig gubben som måste ha sett familjens ifrågasättande miner att säga: ”Jag måste bara få visa er en sak innan jag går!” Joel stannade upp mitt i rörelsen och sjönk tillbaka ner i fåtöljen. Han skulle ge gubben en sista chans.

Vad gubben gjorde härnäst fick familjen, inklusive den tidigare så skeptiska Joel att tro på varenda ord han sagt. Vem hade trott att en komplett främling inte bara skulle lyckas få paret Bliss att tro på att deras dotter var en häxa. Utan också få de att en månad senare sätta henne på ett tåg fyllt upp till toppen av främlingar med Hogwarts Skola för Häxkonster och Trolldom som slutstation.

Locked