Kenzie Munro [R] (Skilletter)

Locked
SORTERINGSHATTEN
Husalf
Husalf
Posts: 1325
Joined: 05 Feb 2009, 12:34

Kenzie Munro [R] (Skilletter)

Post by SORTERINGSHATTEN »

Kenzie Munro, Portsmouth, Storbritannien


- Nej nej nej! Sarah, du kan inte göra så där!

Med häftiga rörelser lirkade han loss den gula leksaksbilen från flickans knubbiga små händer som hon allt för våldsamt hade viftat mot sin yngre bror. Turligt nog var pojken allt för fascinerad av en något större, grå traktor av plast för att ens märka av varken systerns barnsliga oförsiktighet eller Kenzies hjältedåd. Där emot fick det en reaktion från flickans sida vars fylliga underläpp började darra och dem redan stora ögonen spärrades upp medan tårar började lägga sig som en hinna över dem och hotade att rinna över vilken sekund som helst. Med ett gnällande läte sträckte hon sig efter leksaken, fumlade med armarna i luften men i stället för att ge tillbaka den såg han till att placera den utom räckhåll för rödtotten. Omedelbart fick han ett ilsket skrik till svar och några slag mot benet.

- Shh Sarah, mamma sover fortfarande och om du börjar skrika så kommer du väcka henne!

Han tittade sig omkring, letade efter vad som helst som kunde få tyst på henne. Bilen? Nej då skulle hon bara fortsätta. Någon av porslinsfigurerna i hyllan? Nej, farliga. En tärning? Risk för att bli svald. En uppgiven suck passerade elvaåringens läppar innan han till slut plockade upp flickan och försökte få henne att tystna genom att något klumpigt och ovant kittla henne på magen.

Att tvingas underhålla grannarnas ett- och treåring Sarah och Adam var inget han uppskattade. Vanligtvis brukade han kunna ta med dem ut till den lilla trädgården som hörde till radhuset familjen Munro hyrde. Där kunde ynglingarna kravla runt för bästa förmåga medan han själv kunde läse någon ut av pappans många böcker eller studera Billie medan hon ilade omkring över hans axlar och armar med sina skära små tassar. Första gången han haft med sig råttan ut hade han oroat sig för vad som skulle hända om någon av syskonen Abbot fick tag på henne, han hade minsann sett vad de små monstren gjort mot daggmaskarna de grävt upp. Tack och lov var båda rädda för den cream-vita gnagaren med sina skärrosa ögon.

Då flickan i hans armar började fnissa uppmuntrande lät han sig själv titta ut genom det enorma fönstret i vardagsrummet bara för att se en askgrå himmel och tätt fallande regn. Dagar som dessa, då regnet vräkte ner, var de värsta. Inte nog med att han var tvungen att stanna inne och se efter barnen men de annars redan starka havsvindarna slet i hustaket och fick väggarna att knaka obehagligt. Dock verkade resten av deras lilla familj trivas bra i Portsmouth och då han inte hade något minne från tiden i Skottland hade han inget att jämföra med.

- Kan du vara tyst nu då?

Hon jollrade till svar och mötte hans blick med sina hasselnötsbruna ögon, en grov kontrast mot Kenzies egna havsblå. Klumpigt skickade han ner det sprallande, och nu även skrattande, barnet från sitt knä. Med en grimas sträckte han på benen som börjat somna under Sarahs tyngd utan att släppa blicken från barnen som nästan omedelbart började kiva över traktorn. Så kurrade hans mage och den taniga brunetten slog genast armarna om sig i ett försök att kväva ljudet. Hade dem bara kunnat sitta där på golvet utan att röra sig för fem minuter hade han kunnat gå och bre sig en macka eller två. Av erfarenhet viste han dock att något skulle gå i sönder eller sväljas om han vände ryggen till. Att distrahera dem med TV hade inte heller visat sig vara speciellt fyndigt. Tydligen var Doctor Who alldeles för våldsamt men vem ville egentligen titta på Shoebox Zoo? Så i stället förblev han sittandes på golvet, blicken fastnaglad på gökuret som hängde på väggen och gjorde sina ’tick tack’. En ful, sliten antikvitet som han pappa hittat i något garageloppis och envisades med att ha uppe.

Åtta minuter och tolv sekunder tills Mrs Abbot skulle komma och hämta upp sina små troll. Åtta minuter och nio sekunder. Åtta minuter och sju sekunder. Tick tock, tick tock. Ovanvåningen knakade till. Omedelbart försökte han stänga ute ljudet av regn mot fönsterruta och fnittrande barn. Ännu ett knak, tystnad och sedan en massa i följd. Ljudet av någon som började gå ner för den slitna trappan hördes och snart kom hans mamma insvassande i rummet. Arabella, eller Bella, var lång och ranglig, det ända Kenzie verkade ha ärvt från henne, med mörkbruna lockar som just nu stod åt alla håll och chokladbruna ögon, spetsigt ansikte och fräknar. Massor av fräknar. Hon jobbade nattskift på stadens sjukhus som undersköterska. Med varsamma steg ställde hon sig bredvid honom med sin Sylvester-morgonrock löst hängandes över axlarna och lät sin hand leka lite med sin sons korta, ljusbruna frisyr.

- Förlåt att jag sov så länge, älskling. Det blev sent i natt men det ser ju ut som att du klarade av detta kanon! Vem kunde tro att du var så ordentlig.
- De är hemska mamma! Jag förstår inte varför Mrs Abbot måste lämna dem här hela tiden.

Han muttrade fram orden.

- Det är väl inte så farligt? Du tycker ju om äventyr och vad är bättre än att leka med två små energiknippen?
- Det enda de gör är att krångla! Och de är tråkiga.
- Det säger du bara för att du inte har några egna syskon. Det är nyttigt för dig att lära dig att se efter andra.
- Jag har Billie att ta hand om! Inflikade han. Och hon är aldrig tråkig. Och så har jag pappas böcker och--

Mammans hårdnande grepp om hans hår fick honom att tystna, ett tydligt tecken på att hon inte ville höra mer. Medan Alpin, hans pappa, sällan brydde sig om vad sonen hittade på kom Arabella från en praktisk familj. Böcker och djur var inte prioritering. Familj och vänner var. Hon var tålmodig och snäll, tog hand om alla utan att blinka och arbetade gärna hårt och länge, en hårdhudad Campbell. Kenzie själv var mer typen som sade precis vad han tyckte och tänkte utan att släta över. Han avskydde att vänta, begravde sig gärna i all möjlig litteratur från fakta till fiction och tog sig allt för ofta vatten över huvudet. Drag som hans mor och hennes släktingar, när han var yngre i alla fall, skyllde på typiskt småpojksbeteende. Nu började de däremot skylla på det faktum att han blivit alldeles för mycket Munro, en bråkstake. I lägen som dessa brukade Arabella försvara sin son, påpekade att han inte alls var någon bråkstake och var vist det utåtriktad och hjälpsam medan Kenzie stod vid sidan om, tigande. För skulle sanningen fram var han ingetdera. Hjälpa andra utanför hemmet gjorde han bara om han kunde tjäna något på det och vem hade tid att vara utåtriktad? Dem flesta i hans ålder var antingen korkade, tråkiga eller både och. Det var i alla fall den anledning han intalade sig själv i stället för att acceptera att det var han som blev bortvald, att han blivit lite av områdets hackkyckling. Fann de hans namn och breda dialekt så rolig kunde han klara sig utan deras sällskap. Inte heller berättade han om att de gånger han ”umgicks med kompisar” innebar att pojken satt uppkrupen någonstans med en av faders böcker om anatomi. Eller den gången en sten som han kastat i ren ilska åt ett helt annat håll hade på något sett ”studsat” och träffat ett av grannbarnen, Thomas, i ryggen flera meter där ifrån. Minnet fick honom fortfarande att rynka på näsan över hur bisarrt det varit. Tack och lov var han snabbare än vad man kunde tro men hade han hållit sig inomhus de följande dagarna som försäkring. En uppsättning blåtiror var det sista han hade behövt.

Ännu en gång kurrade magen på honom, högre den här gången, och moderns grepp ersattes mot en mjuk klapp på huvudet.

- Det är nyttigt för dig, upprepade hon med eftertryck på varje ord. Se så, gå och tvätta av dig och ta något att äta, jag kan se efter dem nu tills Sophie kommer och hämtar dem.

Han andades ut ett tyst ”ja” kvickt följt utav ett ”tack” innan han slängde sig upp på fötter och kilade upp för trappan och in i ett av de två trånga badrummen. Här inne fanns enbart ett runt litet fönster med frostat glas, ett nyinköpt handfat med en rektangulär spegel placerad ovanför, toalett samt handdukshängare medan i det andra på andra sidan väggen fanns badkaret. Väggarna hade en ohygglig rosa färg vilket skar sig mot handfatets ljusblåa porslin. Vant skruvade han igång kranen, såg till att ställa in den så att vattnet som kom ut skulle kunna uppnå en ljummen temperatur och mötte nästan blygt sin spegelbilds blick. Smalt ansikte med typiskt barn runda kinder, mandelformade ögon, tunna ögonbryn som krökte sig i en lätt båge, något mörkare till färgen än håret, lång näsa och tunna läppar. Blek och avrundad. Han lutade sig närmare, kisade som för att kunna se bättre. Nej, inget hade förändrats. Plötsliga röster från nedanvåningen avslöjade att Mrs Abbot äntligen dykt upp vilket i sin tur betydde att klockan snart var sju, bara en timme tills hans pappa kom hem och där efter ytterligare två tills det att hans mamma skulle fara iväg igen.

Kranen väste till. Skrämt drog han in luft genom näsan medan hjärtat tog sig friheten att göra en frivolt i bröstet på honom. Åh vad han hatade när det där hände. Ända sedan dem bytt handfat hade den nya kranen låtit som en ilsken katt varje gång vattnet började värmas upp och varje gång skrämde det honom.

- Kenzie, kom ner ett tag!

Undrande och något vaksamt sneglade han mot trappan. Om det var Mrs Abbot som ville prata med honom hade han verkligen ingen lust att gå ned. Den kvinnan kunde vara precis lika dryg som sina barn, något han varit på väg att yttra en gång utan att tänka sig för. Dock hade han inte hunnit innan den kurviga kvinnan trippat ut genom dörren igen, lyckligt ovetande om elvaåringens kommentar. Arabella hade där emot snappat upp vad han haft på hjärtat och läxat upp sin son efteråt. Lättlärd som han var hade han inte behövt bli tillsagd två gånger för att behålla liknande kommentarer för sig själv och Billie efter det. Dock hade hon låtit stel på rösten och det sista han ville vart att irritera henne. Med varsam hand stängde han av kranen igen och tassade fram till den mattklädda trappan, tog några steg ner för att kunna få sikt in i vardagsrummet.

- Vad är det-- Den mörkklädda mannen som stod i hallen tillsammans med hans mor fick orden att tyna bort oyttrade från tungan.
- Kom ner hit. Lydigt tog han sig ner den sista biten och ställde sig bredvid henne, ordet undrande skrivet över hela honom.

Mannen i fråga hade halvskrynkligt ansikte och ett brett leende liksom en beräknande blick och skum kappa som fick Kenzie att omedvetet bita sig på insidan av underläppen. Av nervositet eller nyfikenhet viste han inte.

- Du måste vara Kenzie Benjamin Munro. Valet av ord, som med vilket annat tonfall som helst, skulle varit en fråga blev en rätt-på-sak bekräftelse och Kenzie enbart nickade som svar. Det i sin tur belönade honom med ett nöjt leende.
- Angenämt att träffas Mr Munro. Jag kommer från Trolldomsministeriet och är enbart här för att gratulera, informera och se till att göra detta så enkelt som möjligt-
- Får jag fråga vad du pratar om? Gratulera vad då? Arabella såg nu mer förvirrad än misstänksam ut. Mannen, tydligt missnöjd över att bli avbruten, pekade med ett löst finger mot Kenzie medan den andra tycktes leta efter något innanför hans rock.
- Din son har blivit antagen till Hogwarts! Det är inte det absolut vanligaste att få ge sig ut och meddela detta till en mugglarfödd så ni får ursäkta om jag glömmer bort något.

Tystnad fyllde hallen. Tålmodigt stod mannen och inväntade någon form av reaktion men bjöd tillslut in sig själv i deras vardagsrum. Omedelbart vakande Arabella till liv och mumlade något om te vilket främlingen muntert tackade ja till utan att avbryta sin lilla rundtur. Kenzie förblev ensam kvar i hallen, velade mellan att följa efter sin mor ut i köket eller mannen i vardagsrummet. Det blev det senare alternativet. Tyst tassade han in i det sparsamt möblerade rummet. Ministerie-mannen stod lutad över deras relativt nya TV, granskade den grundligt med en nyfikenhet Kenzie aldrig sett någon se på en TV med, och log när pojken kom närmare.

- Fantastiska apparater det här, sist jag såg en var nästan 15 år sedan. Kommentaren fick Kenzie att rynka på näsan.
- Som magi, fast i en låda men ändå inte ens i närheten, konstant på utvecklingens bana. Hela den ensidiga konversationen förvirrade pojken mer än vad han var van vid, oförstående för vad som försökte sägas, men mannen verkade inte märka. Till slut rätade Kenzie på sig, ovillig att vänta längre på svar på frågor som gnagde i skallen på honom
- Vad är en Hogwarts för något sir? Och vad är en mugglare? Skymten av ännu ett leende drog i mannens mungipa.
- En mugglare, Mr Munro, är vanliga människor som din mor, far och grannar. Folk fast i den här världen med TV apparater och höghus. Hogwarts å andra sidan är en skola skapt för att undervisa unga trollkarlar och häxor i hur de ska hantera magin som rinner i deras ådror, funnen i en värld få kan ens komma i närheten av att fantisera ihop. Och ibland händer det att barn utan direkt magi i släkten föds med just den förmågan ändå. En, i detta fall, mugglarfödd trollkarl.

För andra gången bredde tystnaden ut sig i huset bortsett från klickandet av koppar och tekannans visslande från köket. Misstroget mötte pojken mannens lugna blick, försökte finna något hos mannen som talade om att han ljög. Han hade läst tillräckligt många naturvetenskapliga böcker och böcker om astronomi för att veta att det som sagts inte kunde stämma.

- Varför skulle jag tro på det där? Omedelbart efter att han yttrat sig blev han genant medveten om avsaknaden av artigt tilltalsord. Sir.
- Du är en smart pojke Mr Munro men jag förstår att du behöver lite mer övertygande bevis. Dock får det vänta till din mor kommer tillbaka med teet, men fram till dess…

Utan ett ord plockade mannen fram ett svartvitt foto ur sin rock och gav det till en högst skeptisk Kenzie. Utan några tankar om det alls vände han ner blicken och spärrade upp de blå ögonen till sitt yttersta över vad han såg. På kortet stod en man och en kvinna med armarna om varandra och skrattade. Som ett kort klipp ur en film rörde sig de färglösa figurerna på det nötta pappret, växlade mellan att titta mot kameran och varandra. Oförmögen att yttra ett ord tittade han upp igen och Ministerie-mannen verkade förstå pojkens stumma förundran för han bara log och nickade. Samtidigt kom Arabella intrippande med en benvit bricka belamrad med en tekanna, tepåsar och koppar.

Locked