Iris Harper [R] (Emmadora)

Locked
SORTERINGSHATTEN
Husalf
Husalf
Posts: 1325
Joined: 05 Feb 2009, 12:34

Iris Harper [R] (Emmadora)

Post by SORTERINGSHATTEN »

Iris Harper, Oxford, England

”Du är ju en aning annorlunda från de andra eleverna på den här skolan, Iris. Det är därför vi ville ha det här samtalet med dig och dina förmyndare redan innan året börjar.”
Iris beräknande, isblå ögon tittade upp från bänken och mötte Mr. Halls blick.
”Dina provresultat från förra året är ju för det första exceptionellt bra, och vi ville se med er om det kanske är dags för Iris att flytta upp en årskurs och istället för årskurs sju börja i årskurs åtta efter sommaren. Skulle du kunna berätta vad du sa till Professor Hange i slutet av förra terminen? Det där att du inte strävar efter guldstjärnor.”
Iris mor satt på hennes vänstra sida och gav henne en uppmuntrande puff med armbågen.
”Vad pratar han om, Iris? Kan du berätta?”
Iris såg blygt på professorn. Hon hade alltid tyckt att det varit jobbigt att prata på utvecklingssamtal, och det här liknade ett alldeles för mycket.
”Jag tycker inte att guldstjärnorna vi får är så viktiga. Jag tycker att det är viktigare med vad man lär sig innan man får en stjärna för att man gjort något bra. Liksom, vad man lärt sig på vägen.” Hon såg frågande upp mot sin lärare, säker på att hon sagt något fel, men Mr. Hall bara nickade med ett litet leende på läpparna.
”Du är ju en exceptionellt duktig elev i både matematik, engelska och samhällskunskap. Det du skulle behöva öva på, Iris, är att ta lite större plats. Att våga prata lite mer. Särskilt i helklass.”
”Jag vågar”, svarade Iris nästan trotsigt och lade undan en brun hårlock ur ögonen. ”…sir”, tillade hon hastigt.
”Då skulle jag vilja se dig bevisa det i årskurs åtta”, fortsatte läraren.
”Men jag vågar. Det är sant. Det är bara att jag inte vet varför jag ska säga något alls om jag inte har något intressant att säga.” Mr. Hall fick en rynka mellan ögonbrynen.
”Fortsätt”, sade han.
”Jo, jag menar att om jag inte har något att säga som är intressant för andra, varför ska jag då säga det alls? Allt jag inte säger tänker jag ju i alla fall, så det finns ju för mig även om jag inte säger det. Håller ni inte med mig, sir?”

På vägen ut till den lilla, svarta bilen log Iris mamma ett besynnerligt leende mot Iris och lade armarna om hennes axlar.
”Vad är det?”, frågade Iris nyfiket. Hon hade inte sett sin mamma le på ett sådant sätt förut.
”Du påminner så mycket om mig när jag var ung. Bestämd, smart. Jag hade mycket nytta av båda två på…”
”På vad, mamma?”
Iris mamma tog upp sin mobiltelefon ur fickan och höll den vid örat samtidigt som hon tecknade åt Iris att vara tyst. Moderns direkta byte av dialekt avslöjade att det var Iris far i andra änden. Iris tog sin mammas nyckel och öppnade dörren till baksätet, där Iris satte sig. Hon hade alltid tyckt att tiden gick snabbare om man väntade i bilen än utomhus. Iris försökte lista ut vad hennes föräldrar pratade om, men det var omöjligt. Ibland kunde Iris se genom rutan att mamma såg arg ut, ibland ivrig och ibland nästan ledsen. Samtalet varade länge. Längre än vad Iris egentligen stod ut med, men det blev lite lättare att orka vänta när hon satte på bilradion. Musik var viktigt i familjen Harper. Alla de fyra familjemedlemmarna spelade ett eller flera instrument. Det instrument Iris var bäst på var fiol, men hon spelade också lite gitarr och sjöng ibland. Hennes syster, Emma, spelade piano och både modern och fadern i familjen hade en lång lista med instrument de kunde spela. Annars var böcker ett stort intresse, också det hos alla fyra. Emma, som var nio, läste (om en stammande och långsamt) ett par meningar högt på familjemiddagen på söndagar, och Iris själv hade i stort sett läst ut alla böcker hon ville läsa i skolans bibliotek.
När Iris mor, efter något som kändes som en evighet, satte sig i sätet framför Iris såg flickan att hennes mor inte hade lämnats oberörd av samtalet. Hon vände sig mot Iris.
”Du har fått något spännande vi måste titta på tillsammans när vi kommer hem. Ett brev.”
”Vad för brev?”, frågade Iris genast, för även om hon kunde lista ut att det var något som skulle förändra hennes liv (hur stor del det hade hon ingen aning om), så förstod Iris inte exakt vad det var för brev hon snart skulle få läsa.
När hon senare väl läst brevet stod två saker klart för henne. Det första var att någonting underbart just hade hänt. Det andra var att hennes föräldrar hållit något hemligt för henne. Deras reaktion när hon högt läste upp brevet var inte förvånad. Iris mamma och pappa måste ha varit förberedda på att det här skulle hända, vilket betydde…
”Någon av er, eller kanske båda två, har gått på den här skolan eller hur?”
”Jag är så ledsen över att jag inte sagt något, Iris. Jag ville inte göra dig besviken ifall du inte fick brevet.”
”Så jag får veta nu, efter att ha bott med er i nästan elva år att ni är magiker.” Iris visste inte om hon skulle skratta eller gråta. Hon var så glad över sitt brev, men så ledsen över att hennes föräldrar inte berättat för henne att de kunde magi.
”Jag kan inte trolla”, sade Iris far. ”Det är bara din mor som kan.”
Iris mötte sin mammas blick.
”Det du var på väg att säga innan. Det där om att du hade nytta av att vara smart och bestämd. Handlade det om den här skolan? Var det där du hade nytta av det?”
”Skolan heter Hogwarts, älskling. Och grattis.”

Locked