Clara Martin [R] (Hubble)

Locked
SORTERINGSHATTEN
Husalf
Husalf
Posts: 1325
Joined: 05 Feb 2009, 12:34

Clara Martin [R] (Hubble)

Post by SORTERINGSHATTEN »

Clara Martin, Glasgow.

Clara Martin tittade längtansfullt på katterna som satt och solade sig i skyltfönstret, med ett leende klistrat på hennes persikofärgade läppar. Den lilla handen var tryckt mot det kalla fönstret, i en akt av hopp. "Åh, snälla, snälla! Kan jag få en?" frågade hon, och vände förväntansfullt upp sitt huvud för att se in i sin mammas ögon. "Är det inte bättre med en uggla egentligen?" anmärkte Jane Martin bestämt, och nickade mot de majestätiska djuren som var längre bort. Clara skakade på huvudet i förfäran, hennes röda lockar studsande över hennes axlar. "Mamma! Nej! Den katten, precis där, är det enda djuret jag vill ha," sade hon med ett litet leende och pekade mot en vacker birmakatt som satt och lapade i sig mjölk från ett porslinsfat. Med en ganska uppgiven axelryckning så verkade Claras mamma äntligen gå med på Claras önskan. "Tack-tack-tack-tack!" utropade den unga flickan och sprang in i affären, hennes ögon glittrande av glädje. "Du ska heta… Noble. Det är ett fint namn, eller hur?" mumlande hon medan Mrs. Martin betalade för hennes nya, och kanske enda vän.

Strax efter så mötte Mrs. Martin och Clara upp med resten av familjen, som självklart var väldigt intresserade av katten som Clara hade valt ut. "Ja! Visst är hon fin! Noble, heter hon," förklarade hon glatt och strök handen längs kattens vita päls. David höjde genast på ögonbrynen, beredd på att spotta ut en sarkastisk kommentar om Noble, men han verkade hinna stoppa sig själv när Mr. Martins genomborrande blick mötte hans. "Seså, det var ett bra namn för en bra katt, Clara," sade han och klappade Clara på axeln lite tafatt. Den medelålders alkemisten var kanske inte den bäst lämpade för pepp, men han menade väl. Claras mamma däremot, en duktig konditor i sina bästa år, var väldigt bra med människor och med uppmuntran i största allmänhet. Deras yngsta dotter var inte riktigt säker på vilken sida hon lutade mest mot. Visst hade Clara ett gott självförtroende, men hon hade inte så många kompisar, och var inte särskilt bra på att skaffa nya heller. Det var det som hände med människor som föredrog att låsa in sig i sitt rum och hitta på sagor än att gå ut och träffa folk. Det hände kanske ibland att hon gick ut i grannskapet för att införskaffa ett mynt eller för att hennes föräldrar tvingat ut henne. Clara var också väldigt dålig på timing. Ofta hoppade fel groda ur hennes mun innan hon hunnit tänka efter ordentligt på vad hon hade tänkt att säga från första början. "Tack!" sade hon muntert, och hånlog mot sin äldre bror. "Du är bara avundsjuk för att du valde en padda," retades hon och räckte ut tungan. Även hon fick en blick från sin fader, vilket gjorde så hon snabbt rätade på ryggen och nickade ursäktande mot David. "Har ni skaffat allt än?" frågade Richard Martin efter en stund, och tittade undrande mot sin fru, som i sin tur nickade. "Då går vi väl hemåt då, barn!" utropade Mrs. Martin, och de fyra barnen bildade ett led efter sina föräldrar.

Att åka med mugglartrafik var en lustig liten tradition som familjen Martin hade, men det tog ändå Clara med storm varje gång att ett tåg kunde röra sig så sakta… på hjul. Men Mrs. Martin envisades med att det var bra för barnen att se hur andra kulturer och familjer levde sina liv, och därför var Clara tvungen att sitta på ett tåg som gick framåt i snigelfart. Ljudet i sig var sövande för den elvaåriga flickan, och hon somnade snart. Medan hennes blå ögon var slutna, passade Benjamin på att kladda en mustasch på sin systers ansikte, och kunde inte låta bli att fnittra. Clara vaknade inte förrän långt senare och märkte förstås inget först. "Vad flinar ni åt va?" frågade hon ilsket och sträckte upp armarna i luften och gäspade. Försiktigt vickade hon på fingrar och tår för att väcka upp dem från sin korta dvala. "Seriöst? Vad är det som är så kul?" hennes röst var kall, men inte elak. Hon visste att hennes bröder tyckte om att busa med henne, så det var ingen nyhet. "Jag svär, om Noble inte satt här så hade jag slitit er i stycken," muttrade hon och sänkte blicken mot sitt knä där buren med den vita kattungen satt. "Åh, vilken vacker katta," jollrade hon medan hennes bröder skrockade i bakgrunden. "Äh, håll tyst!"

Claras familj bodde i en bostadsrätt mitt i Glasgow. Tyvärr fanns det inte tillräckligt med rum, så Clara var tvungen att dela med Bianca, något som antagligen irriterade Bianca mer än Clara. Bianca var femton år gammal, och rätt avig när det gällde det mesta. Vresigare humör fick man leta efter. I vilket fall, så kom flickorna rätt bra överrens trots sina krockande humör. Den yngre systern var from som ett lamm i jämförelse med sin syster. Clara försökte gå ur Biancas väg så mycket som möjligt, och ägnade sig hellre åt sina historier och böcker. Den sagan som hon tyckte bäst om att skriva var den om Mrs. Cadbury, självklart döpt efter chokladen, som var en äldre dam som ägnade sin tid åt att odla tomater och skriva deckarromaner. En ganska udda figur att bli skriven av en elvaåring, men Clara var ganska duktig med ord när hon väl ansträngde sig.
Rummet flickorna bodde i var målat i en daskig, gråaktig färg. För att göra rummet lite roligare, så hade Clara målat färggranna tavlor och teckningar som hängde på hennes sida av rummet. Hennes skrivbord var fyllt med små söta origamidjur som då och då rörde på sig, tack vare att hennes pappa hade förhäxat dem. Under sängen låg en stor låda som hon fyllt med mynt i alla dess slag. Det fanns mugglarmynt från hela världen, de flesta sådana som hon bytt till sig från några av grannarna som bodde på gatan. Det låg också en hel del galleoner och siklar utspridda i kistan, sådana som inte gick att använda på grund av tryckfel eller att dem helt enkelt var lite speciella och inte dög till svartalverna på Gringotts. Den typen av mynt var alltid Claras favorit. Hon kände sig lite som ett sådant mynt ibland. Ja, Clara Martin var en samlare. Men det som hon var bäst på att samla var nog minnen. En av hennes favorit sysselsättningar var ju trots allt scrapbooking. Att pynta sidor med gamla kort och fina klistermärken var inte bara en hobby, det var en livsstil. I alla fall enligt Clara. Den elva åriga flickan var ganska bra på att pyssla. Det var mest tack vare hennes mamma, som hade lärt Clara både det ena och det andra inom den kreativa världen. Clara må ha varit usel på sport och fysiska aktiveter, men när det kom till kakdekorering, då frodades hennes talanger minsann! Att baka en perfekt tårta var kanske något hon fortfarande behövde öva på, men när det gällde glasyr, icing och mönster så var Clara världsvan. Men mångsysslare som hon var, så anande hon att det inte skulle ta alltför lång tid innan hon kunde det också.

Mrs. Martin låste upp dörren till det lilla huset och Claras syskon stormade direkt in, och började sysselsätta sig med sina egna saker. David satte sig med näsan i en bok, Bianca började rota bland sina kläder, och Bejamin lekte med sin minikvast. Clara däremot satte sig vid köksbordet med en pergament rulle och en fjäderpenna i högsta hugg. "Vad gör du, hjärtat?" frågade Mrs. Martin som förstås redan hade börjat ta fram saker till kvällens bakverk. Mr. Martin såg ut att vilja börja med maten, men gav snart upp, och gick upp till sitt arbetsrum istället och började antagligen mixtra ihop någon ny dryck. "Uh… Ska skriva ett brev, tänkte jag," mumlade Clara generat och placerade en smultronblond hårlänk bakom örat. Mrs. Martin gav henne ett allvetande leende medan hon hällde mjöl i en bunke. "Jag förstår-" sade hon försiktigt och vände sig om. "Du vet… Hogwarts är väl medvetna om att du är en häxa, Clara," påpekade hon så vänligt hon kunde och böjde sig framåt för att titta in i sin dotters ögon. Clara ryckte på axlarna. "Tänkte bara.. Dubbelkolla och så," sade hon uppgivet och lade ner pennan på bordet. Hennes mamma kände henne alltför väl. Sanningen var att även om Clara var väldigt självsäker, så var hon alltid lite nervös om att bli accepterad till saker, och drog sig för att gå på auditions och till andra saker där dem kunde neka henne en position.
Men när man var lång, ganska spinkig och dessutom rödhårig, så var man tvungen att hitta sin plats fort. Clara visste sin ganska bra. Hon var den där tjejen som pratade alldeles för mycket om ingenting, som ofta hängde med killar hellre än tjejer, men som helst av allt var ensam. Om det fanns den minsta chans att hon skulle bli utsparkad ur ett gäng, så var chansen att hon skulle gå med i gänget från första början väldigt liten. Men Clara Martin var inte heller dum. Hon visste precis hur hon skulle göra för att få vad hon ville ha. Lyckligtvis var hon inte en argsint person, utan tog livet ganska lugnt, med en flexibel inställning till det mesta. Det enda som det behövde vara ordning och reda med egentligen var väl hennes mat schema. Om hon inte fick mat klockan tolv varje dag så blev hon väldigt grinig, och lite aggressiv till och med. Vanligtvis var Clara inte särskilt våldsam av sig, förutom när det gällde hennes syskon förstås, men då och då visste hon inte riktigt vad hon skulle göra av sig själv, och då kanske hon "råkade" slå till någon.
"Jag tror att dina bröder har gjort något bus igen, Clary," muttrade Mrs. Martin efter ett tag, och nickade mot Claras överläpp. Clara stormade genast iväg till toaletten, på jakt efter en spegel. När hon kom dit så stirrade samma tjej som alltid tillbaka på henne. Ett par blåa ögon, som ofta skiftade i toner av grönt och brunt, ögnade henne distrött. "Ai! Idioter!" skrek hon när hon fick syn på den svarta mustaschen som prydde hennes annars så kala överläpp. "När jag får tag på er! Då ni!" ropade hon och dängde handen i dörren. Men istället för att storma efter dem och slita dem i stycken så fortsatte hon att stirra på sin spegelbild. Höga kindben, smala ögonbryn och täta ögonfransar gjorde henne till vad som skulle kunna tänkas beskrivas som förhållandevis söt. Clara själv tyckte att hon hade misslyckats brutalt med det mesta. Spetsiga öron och väldefinierade nyckelben fick henne at se ut som lite av en alv, vilket en annan person kanske hade uppskattat. Inte Clara. De slanka benen var kanske inte värda att gråta över, men de var inte heller något att hurra för. Att hon dessutom hade den fräknigaste hyn i hela Glasgow gjorde inte saken bättre. Nä, Clara Martin såg lite udda ut, och betedde sig lite udda i största allmänhet, men hon var också väldigt speciell, bestämde hon sig för där hon stod. Speciell. Det var väl en bra sak? Kanske. "Clara Martin, du är ett freak," muttrade hon tyst till sig själv och suckade högt, innan hon äntligen sprang efter sina bröder, knytnävarna i högsta hugg.

Locked