Alba Veele [R] (Myldra)

Locked
SORTERINGSHATTEN
Husalf
Husalf
Posts: 1325
Joined: 05 Feb 2009, 12:34

Alba Veele [R] (Myldra)

Post by SORTERINGSHATTEN »

Alba Emily Veele, Kirkwall, Orkney Islands

16 kilometer ifrån Skottlands nordligaste fastlandspunkt i Caithness, ligger de skotska Orkneyöarna, vars residensstad Kirkwall är hem åt 7000 invånare. Även om den lilla staden kanske kan anses ligga isolerat ute bland öarna, så är det ingenting mot isolationen som familjen Veele, och framför allt deras dotter Alba,  dagligen upplever. I utkanten av Kirkwall ligger deras hus, vilket är litet, gammalt och byggt av grå sten. Ytterväggarna är översållade av rosor som ständigt skiftar färg, och skulle en mugglare titta in genom ett av fönstren, så skulle denna säkerligen tappa hakan vid åsynen av bunkar med självvispande plättsmet som svävar i luften i midjehöjd, eller den gamla vävstolen som ständigt väver på samma oändliga matta i grälla färger - helt av sig själv.

Men ingen mugglare kan titta in genom fönstren. Skulle de gå förbi, skulle de inte ens se det grå stenhuset med de färgskiftande rosorna. Familjen Veele är av trollkarlssläkt, och hela deras hus är förhäxat så att mugglarögon endast ser en gammal, av säkerhetsskäl avstängd soptipp där det ligger. Men innanför väggarna i huset denna morgon i slutet av juli, vaknar familjens enda barn, den elvaåriga dottern Alba, av sin mor Carries högljudda stämma som ekar från köket...

"Tom! TOM!!! THOMAS VEELE, KLIV OMEDELBART UPP OCH KOM GENAST HIT!"
Albas far gjorde sig synlig i dörröppningen och rättade sömndrucket till sina glasögon. Hans hustru kastade sig över honom av glädje medan hon viftade upphetsat med ett tjockt oöppnat brev av gulaktigt pergament.
"Tom, det här levererades nyss, och det var inte av Nike om jag säger så!"

Alba, som hade smugit sig ned för trappan från sitt rum, och nu gömde sig i den lilla hallen bakom köket, tjuvlyssnade på föräldrarnas samtal med bultande hjärta. Hade det varit en vanlig ugglepost så hade inte hennes mor varit så här exalterad, och dessutom hade hon ju dessutom nämnt alldeles nyss att det inte varit familjens uggla, den brunspräckliga honan Nike, som levererat det heller. Kunde det vara..?

Thomas Veele hade inte lagt märke till sin dotter där hon stod gömd, och så fort han såg brevet i sin hustrus hand blev han minst lika extatisk som sin äkta hälft. 
"Brevet! Alba har blivit antagen till Hogwarts!" Han nästan snyftade fram orden av stolthet, och för en stund såg det ut som om även hans hustru skulle brista i tårar. Men så möttes deras blickar, och de log i samförstånd. Tillsammans började de gå mot trappan som ledde upp till Albas rum, men avbröts hastigt då deras dotter kvickt hoppade fram från sitt gömställe och landade framför dem. Hennes blick var fixerad på brevet i sin fars hand, henne ansikte lyste av otålighet och förväntan, och när hon pratade så kom orden ut i en snabb fors.

"Det är brevet, eller hur? Det är brevet från Hogwarts! Mamma, du har berättat om ditt brev, du har sagt hur det såg ut, och du har sagt att pappa också fick ett likadant när ni var lika gamla som jag. Det är brevet, eller hur? Visst är det brevet? Pappa, sluta skratta! Det här är faktiskt en högtidsstund! Sluta skratta! Ge hit det där! Pappa, hit med mitt brev! Hit med..."

Mer fick hon inte ur sig förrän hennes far, som skrattande åt hennes lillgamla iver hade lyft henne högt upp i luften och retfullt höll undan brevet från henne, började kittla henne tills hon bröt ihop av skratt. När de lugnat sig en smula (mycket beroende på mrs Veele och hennes otåliga stampande med foten) så satte Thomas ned sin dotter på golvet igen, tog hennes ena hand och lade sedan brevet i hennes andra. Alba läste adressen med andakt; hon tyckte att det smaragdgröna bläcket gnistrade, och då hon öppnat kuvertet läste hon dess innehåll högt för sig själv och sina stolta föräldrar.

"Kära Miss Veele,
Vi har nöjet att meddela er att ni har tilldelats en plats vid Hogwarts Skola för Häxkonster och Trolldom. Härmed bifogas..."
Längre hann hon inte förrän hon avbröts av sin mors genomträngande röst.
"Tom, har vi något flampulver? Jag måste ta med mig Alba till Diagongränden, vi har så mycket att uträtta!"
Och utan ett ord till nappade hon åt sig brevet ur Albas hand och började studera inköpslistan medan hon gick igenom huset efter flampulver.

Alba suckade och strök undan en slinga av sitt midjelånga, vitblonda hår som alltid tenderade att lägga sig över näsan på henne. Såhär var hennes mor jämt. Hon ville väl, men tog alltid över situationen även om det egentligen inte rörde henne ett dugg. Till skillnad från sin mor, var Alba en tystlåten och drömsk person, ofta med rätt knasiga idéer. Utseendemässigt var de inte heller särskilt lika, förutom det ljusa håret. Alba hade ärvt sin gänglige fars spinkiga kroppsbyggnad och vid första anblick såg hon väldigt liten och späd ut, trots att hon var av medellängd. Intressemässigt var hon dock en blandning av sin mor, som var intresserad av handarbete, och sin mer filosofiskt och botaniskt lagde far; Alba broderade gärna, och då så utsmyckade motiv hon kunde, men tyckte precis lika mycket om att läsa och studera växter i familjens trädgård. 

Och ofta var det så; att hennes intresseflora spretade åt alla möjliga håll, men trots det försummade hon sällan ett tillfälle att förbättra sina kunskaper och förmågor inom något hon tyckte om. De områden hon inte var naturligt skicklig på, men fortfarande intresserad av, gick hon in extra för och slet så hårt det krävdes enbart för att kunna bemästra dem. Det hon tyckte om ville hon förstå och kunna utan och innan; medelmåttiga resultat var oacceptabelt för Alba om det handlade om något som tilltalade hennes intresse.

Bortsett från Quidditch då, kanske. Trots att hon alltid varit en lojal supporter av Montrose Magpies, så fick bara tanken på att själv sitta på en kvast högt upp i luften det att vända sig lätt i magen på henne. Höjder var långt ifrån det bästa Alba visste, och hade hon inte varit av magikersläkt så hade hon garanterat varit ett av de där stackars mugglarbarnen som blir medtvingade i berg-och-dalbanorna på mugglarnas nöjesfält - allt medan vänner och föräldrar skriker av förtjusning och barnet ifråga hyperventilerar i panik.

Quidditch var dock en annan av de saker som på ett sätt skilde Alba en hel del från andra; bortsett från hennes tidigare nämnda favoritlag, så tog hon aldrig någons parti vad det än gällde. Det berodde förstås mycket på hennes uppväxt med sina föräldrar, vilka hon älskade precis lika högt men som var som natt och dag. Och utöver sina föräldrar, hade Alba aldrig direkt haft några vänner. På grund av detta var hon vad som skulle kunna kallas en smula socialt inkompetent, och i sociala sammanhang utanför hemmet brukade resultatet av detta oftast bli ohejdat babbel eller undvikande tystnad.

Med lätta klampanden gick Alba sakta upp för trappan igen till sitt rum och slängde sig på sängen. Först var hon mest irriterad på sin mors beteende, men efter en kort stund gav irritationen vika för den pirrande, lyckliga känslan som hela tiden fyllde hennes kropp allt mer och mer. Hogwarts! Äntligen skulle hon få fara dit! Hon hade drömt och längtat så länge. Hon funderade över hur det skulle vara där, och kom fram till att det måste vara fantastiskt. Hon skulle få lära sig allt om magi, och redan nu hade hon bestämt sig för att hon också skulle lära sig att förtrolla blommor så att de skiftade färg som de vackra rosorna hennes pappa odlade, och dessutom lära sig tillverka en anti-förkylningsbrygd som inte smakade sura strumpor så som hennes mors gjorde. Och tänk att få saker att sväva, eller ändra form och utseende helt! Lycklig i sinnet slöt Alba ögonen och drömde sig bort, tills hon vaknade av sin mors gälla stämma: "Alba, kom ner! Vi ska till Diagongränden!"

Med ett leende på läpparna och de mörkblå ögonen glittrande av glädje skyndade sig Alba ned för trappan.

Locked