Jonathan Westport [R] (Beael)

Locked
SORTERINGSHATTEN
Husalf
Husalf
Posts: 1325
Joined: 05 Feb 2009, 12:34

Jonathan Westport [R] (Beael)

Post by SORTERINGSHATTEN »

Jonathan Morgan Westport
Happisburgh, England

Korten rasslar när flinka fingrar blandar dem en sista gång för att sedan sträcka fram bunten mot sin yngre bror och dela dem till en solfjäder.
”Välj!” Lillebrodern sträcker försiktigt fram handen, ser frågande på sin bror och tar sedan ett av dem och tittar noggrant på det. ”Sätt tillbaka det nu!” fortsätter den äldre och när det har gjorts blandar han korten igen. Han öppnar leken med baksidan uppåt och drar ut ett av dem som han visar sin bror. ”Det här?” Lillebror tittar misstroget på kortet, hjärter dam och sedan på sin äldre bror igen. ”Ja”, medger han motvilligt till sist och Jonathan flinar belåtet. ”Tur!” säger Matthew och går sedan ut ur rummet, men inte utan att ta med sig sin chokladgroda.

Kvar sitter Jonathan på sängen med kortleken fortfarande i handen. Det är inte vilken kortlek som helst, heller, utan en otroligt vacker och härligt skön kortlek som han fick av sina två yngre syskon när han fyllde elva för några månader sedan. Jonathan, som övat på att trolla med kort sedan han var nio, vet allt hur man känner skillnad på en bra lek och en dålig lek och han vet verkligen hur viktigt det är att leken man använder framför en publik är perfekt. Av precis den anledningen har han spenderat timmar med att läsa tidningar och böcker om hur kortlekar fungerar och även om han fick den här kortleken i present så var det han som noggrant valt ut den och sett till att det var den som köptes.

Ingen hade blivit förvånad över det, för det är så Jonathan tycker om att ha det. Han vill ha kontroll över sin omgivning och när han inte har det blir han tjurig. Syskonen har sedan länge tröttnat på det och ser det ofta som underhållande att göra så att han inte har kontroll, medan föräldrarna oftast låter honom hållas. De vet trots allt att han snart ska iväg till Hogwarts och väl där, bland hundratals röriga, störiga och okontrollerbara ungdomar, kommer Jonathan att tvingas att släppa på kontrollbehovet.

Den elva år och 89 dagar gamla pojken – han håller räkningen - är uppvuxen som ett av många barn i en av alla familjer i magikersläkten Westport. Han har under hela sin barndom följt med på släktmiddagar, födelsedagar och olika sammankomster och även om det inte alltid är det roligaste så har han vid det här laget kommit fram till att det i alla fall är ett perfekt tillfälle att öva på sina trollkarlsfärdigheter.

Det tycker han om och har alltid gillat, att berätta spännande saker för folk, men i övrigt trivs den spinkige gossen bäst i bakgrunden där han kan studera och undersöka andra människor. Det går att få reda på förvånansvärt mycket om folk genom saker de säger och gör när de tror att ingen tittar. På det sättet gillar han att umgås med folk men oftast tycker han att det är obehagligt när hela deras uppmärksamhet ligger på honom. Så många förväntningar att leva upp till, så stort ansvar att hålla dem intresserade hela tiden.
”Jonathan!” ropar mamma nedifrån och sagda pojke suckar högt när kortleken ramlar ur hans händer och ner på golvet. ”Mat nu, gubbsen!”

Merlin. Jonathan kanske ser ut som om han inte vore äldre än nio år, med rufsigt, mörkt hår, knotiga knän och stora, bruna ögon, men han tycker inte om när hans mamma behandlar honom som det. Han är faktiskt elva år gammal, har till och med fått brevet som bjuder in honom till Hogwarts och allt. Inte kan han kallas för ”gubbsen”, heller! Irriterat trycker han ihop kortleken, lägger på sitt ekskrivbord och studsar ner för trappen. Glasögonen rättas av vana till samtidigt som han slår sig ner på sin vanliga plats.

”Men gubbsen, du måste ju tvätta glasögonen ibland, söta du!” säger mamma och mer eller mindre drar av honom dem, slår lätt på dem med staven och lämnar sedan tillbaka dem till honom, rena.
”Mamma, lägg av! Jag är faktiskt elva!” suckar han och vänder ner blicken mot den tomma, nötta tallriken.
”Åh, min lilla pojke har blivit så stor!” säger hon sådär puttenuttigt som han hatar. ”Snart ska du börja på Hogwarts och allt!”

Medan konversationen fortsätter, den ena föräldern pinsammare än den andra, kan inte Jonathan låta bli att tänka att första september inte kan komma snart nog. Han älskar sin familj, absolut, men han hatar att bli sedd som en liten bebis. Det är han inte! Tvärtom, skulle han vilja påstå! Som äldst av de tre syskonen tar han ofta på sig rollen som extraförälder. Han hjälper till med svåra läxor, tröstar när de är ledsna eller förklarar hur saker och ting fungerar. Som tidigare samma dag, när Lydias kanin varit ”sjuk”. Jonathan förklarade då hur den behövde medicin för att bli frisk och nu hade lillasystern glatt meddelat familjen att minsann var kaninen helt bra igen.

Då kan han inte låta bli att le, dels för att hon är så söt men också för att hon faktiskt värdesätter det som han säger. Han kommer verkligen att sakna sina syskon när han börjar på skolan, de är ju trots allt inte bara hans syskon men också hans vänner. Visst har han massa släktingar som ska börja eller redan går på skolan, men det är inte samma sak som syskon. Trots det tror han att det kommer att gå bra på skolan. Han är redo nu.

Dessutom är de ju inte skolan han är nervös för, egentligen. Hade han varit det så kanske han inte velat åka, men skoldelen ser pojken mest fram emot. Att få lära sig massa nya saker, formler och trolldrycker, det kan han knappt vänta till. Ända sedan Jonathan var liten så har han tyckt om det, att försöka förstå och klura på hur världen sitter ihop egentligen. Inte nog med att han tycker om att göra det, men han antar sedan också att alla andra är precis lika intresserade som han själv är och ägnar sedan långa stunder åt att förklara för alla andra, utan att inse att hans engagemang till slut tröttar ut dem. Framförallt småsyskonen kan tycka att det är frustrerande och han vet nog – har hört dem prata om det – att de slutar lyssna ganska ofta.
Inte för att han kan hjälpa det. Han minns saker väldigt bra, den elva år och åttionio dagar gamla pojken, har inte bara minne för sammanhanget men även för detaljerna och hur kan man veta så mycket utan att vilja dela med sig? Det kan i alla fall inte han. Nog för att han blivit bättre på det i takt med att han blivit äldre, men inte bra. Fortfarande blir de flesta han känner irriterade när han berättar så mycket som möjligt om så mycket som möjligt. Förhoppningsvis finns det fler människor som är intresserade av saker på Hogwarts, för hemma är de verkligen inte det. Ja, han längtar verkligen till skolan.

Locked