Alexis Abrams [R] (Mangonot)

Locked
SORTERINGSHATTEN
Husalf
Husalf
Posts: 1325
Joined: 05 Feb 2009, 12:34

Alexis Abrams [R] (Mangonot)

Post by SORTERINGSHATTEN »

Alexis Mary Abrams, Eastbourne, Great britain
 
Lika.

Lika, var ordet som fastnade i Alexis tankar när hon betraktade kaoset i köket. Hennes yngsta storebror, Andre jagade deras katt, stripe, medan Richard försökte laga mat. Hon tyckte lite synd om honom, då han hade det största ansvaret för huset, med en mamma som ständigt jobbade för att få ihop det och en pappa som stack när hon var två, men hade inga planer på att hjälpa honom.
Lika, ja det var vad de var, de fyra syskonen. Samma mörka, rufsiga kastanjebruna hår, gröna mandelformade ögon omgivna av långa, svarta ögonfransar och fräknar, som aldrig försvann om det så regnade hela sommarn (som det oftast gjorde).
Temperamenten var det samma också, och lättlärdheten, lusten att lära. De var duktiga i skolan, och Richard, som just blivit myndig och fått toppbetyg, var inget undantag.
Alexis återgick till boken hon fått av Mrs Anderson, hennes fröken. Det var svårt att koncentrera sig på orden, som beskrev något form av uppror, när tredje världskriget hade installerat i det redan så stökiga köket.
Uppfostran hade det gått lite sådär med, ingen hade haft tid med de bråkiga barnen, och i slutändan hade det resulterat med fyra olydiga, något halvvilda ungar.
Inte elaka, men vissa kunde ha lite svårt för deras fräckhet och uppenbara intelligens som översteg de trötta småbarnsmammornas tröga barn.
Den enda något normala av dem var Richard. Med sina höga ambitioner och ansvarstagande var han den som alla såg upp till, både de i familjen och utanför. Han var såklart inte helt perfekt heller, men snudd på.
Alexis suckade och reste sig upp.
”Var ska du då?” sade Richard.
Eftersom hon var enda flickan i familjen, och yngst, var de alla väldigt överbeskyddande mot henne, och det var Alexis inte överförtjust i. De hade betett sig så, oavsett om alla andra såg henne som en pojke, som om hon var svag och inte skulle klara sig i världen där utanför. Detta var något hon verkligen inte förstod alls. Men, de var nog de enda som helt och hållet accepterade att hon var en flicka.
En till sak som förundrade henne var att även om hennes bröder var obotliga tjejtjusare själva, så skrämde de bort alla pojkar som gjorde minsta försök till anspråk på hennes fritid.
Men det däremot, störde henne inte alls.
 
”Råna en bank,” svarade hon bara och höll nästan på att snubbla över en säck leksaker den andra äldsta brodern, Garrett, hade lovat att slänga, för kanske två år sedan, men hon undrade ärligt om det skulle bli.
Efter Alexis var Andre yngst, sedan Garrett och slutligen Richard.
Garrett låg förmodligen och sov, det han gjort större delen av tiden sen han kom in i tonåren. Egentligen störde inte det henne, för när han var vaken var han bara trött, och när han var trött blev han bara en dryg översittare.
Deras mamma skulle komma hem vid sju, åtta, om hon behövde jobba över igen, så det skulle dröja tills ordningen skulle återställas. Till dess fick Richard leka polis.
Det knakade ljudlig i trappan när hon tassade upp till sitt rum. Förmodligen skulle det väcka sjusovaren, men det var ändå snart mat.
 
Alexis gillade att plugga, det var ett sätt att överleva kvällarna. Hennes klassföreståndare gillade den lite rufsiga pojkflickan. Hur hon reste sig lydigt när lärarna bad henne om något, räckte upp handen varje gång eller suddade sin bänk utan protester när de sade till. För hon respekterade lärare, hur de frivilligt tog sig an de oborstade eleverna, hur de frivilligt tog ett lågavlönat jobb bara för att de ville lära ut. Alexis ville nog själv bli lärare, kanske matte, då hon uppskattade logiken, eller So eftersom hon gillade att läsa om hur det var förr, läsa om religioner och världsbilder, lagar och regler, kungar och pester. Allt som kunde ge henne en klarare bild om varför allt var som det var. Förutom att vara hemma gillade hon att vara ute i parken några kvarter bort och leka med grannbarnen. Annars gjorde hon inget speciellt på fritiden, kunde inte, eftersom familjen hade ont om pengar.
Hennes rum var lika stökigt som resten av huset, så det stack inte ut. Gamla leksaker som hon inte orkat byta plats på konkurrerade med romaner och läroböcker. Bollar och udda samlingar med antika föremål låg utspridda tillsammans med massiva högar av osorterade kläder. Alexis hade bara ärvda kläder, de hade inte råd med nytt, så hon klädde sig precis som sina bröder. Det hade hon absolut inget emot, det faktum att ingen såg henne som en flicka störde henne inte. Tvärtom kunde hon uppleva det lite roande.
Hennes kvinnliga klasskompisar hade inte varit sena att påpeka det. Inte mammorna heller. Tydligen var det väldigt viktigt att man klädde sig, betedde sig och klippte sig på det sättet som skulle representera ens kön.
Alexis plockade bort några läxor från sängen och lade sig ned raklång på täcket.
 
När hon var yngre hade hennes mamma, Mary, satt en spegel precis ovanför sängen.
”Så att du aldrig känner dig ensam,” hade hon sagt med ett leende.
Det var när hon fått ett eget rum, ungefär när hon börjat skolan hade det bestämts.
Alexis tyckte att det var som att ha ett andra jag bakom spegeln. Och ibland, på kvällarna, när det enda hon kunde se var hennes siluett, upplyst av månljuset, kändes det magiskt. Som om hon reste sig upp och rörde vid spegeln, skulle hon sugas in i en annan värld.
En spännande värld full av under.
Det var så hon föredrog att se på världen. Som om det fanns en annan värld. Full av feer, hjältar, drakar och vackra prinsessor fångade i höga torn, sånt som hörde till sagor.
Men hon var fast i verkligheten, fast i den bittra sanningen att sådant inte existerade, att det var totalt ologiskt att magi inte fanns. Att det bara var flyktiga barnadrömmar.
Det var hennes bröder som tagit stopp för hennes drömmar, de hade berättat hur otroligt det lät och hur dum hon var som trodde på dem. Efter det hade hon stängt in sig och vägrat gå ut på flera dagar.
En sak hon aldrig förstod med det var varför Mary aldrig sagt åt dem.
Om man tänker efter kan man förstå varför. Bröderna ville bara skydda henne från att bli retad och hånad för sina drömmar. Och det förstod deras mamma. Men det förstod inte Alexis.
 
Hon betraktade sin spegelbild, avvaktande. Som om det var en främling. Mörkbrunt, taggigt hår, lång, ganska stark (längre och starkare än killarna) och den där munnen som kunde le så varmt när hon ville. Det var bara hon och Richard som ärvt deras mors mun, de andra hade fått pappans.
Det var så hon såg ut. Och det var så folk såg på henne.
Den smarta, lättlärda, charmige (när hon var på det humöret) pojkflickan som kunde vara så vild och busig och underbar när hon ville det, och aldrig feg.
Flickan som ingen kunde ignorera. Flickan som man såg.
För uppseendeveckande var ho

Locked