Olivia Frost [R] (Smultronsommar)

Locked
SORTERINGSHATTEN
Husalf
Husalf
Posts: 1325
Joined: 05 Feb 2009, 12:34

Olivia Frost [R] (Smultronsommar)

Post by SORTERINGSHATTEN »

Olivia Frost, Edenbridge, England

Jennifer Frost sköt tyst upp dörren till sin dotters rum. Ljuset från solen utanför det öppna fönstret bländade henne, och det tog några sekunder innan hon kunde se in i rummet. När hennes ögon hade vant sig vid ljuset log hon lite åt den välbekanta scenen som mötte henne. På den stora sängen framför fönstret låg hennes dotter, Olivia, med en bok framför sig på kudden. Hon låg på mage, och vilade sin tyngd på armbågarna, medan hennes flintagrå ögon ivrigt flög över den uppslagna boksidan. Benen sparkade planlöst i luften bakom henne, som om hon försökte bli av med något irriterande störningsmoment.
Till exempel verkligheten. Jennifer kunde inte låta bli att le åt tanken, ett roat, men samtidigt lite sorgset leende. Det fanns ju en anledning till att hennes dotter hade lärt sig att läsa vid tre års ålder.
Hon tog några långa steg genom rummet, och stannade vid dotterns säng. Olivia verkade fortfarande inte ha upptäckt att hennes mor befann sig i rummet, utan vände bara blad och fortsatte läsa. Jennifer betraktade sin enda dotter i några sekunder, innan hon lade en varsam hand på hennes axel. Olivias ryckte till, och huvud flög snabbt uppåt, så att hennes mörka hår piskade runt hennes axlar. När hon såg vem det var slappnade hon av, och ett litet leende dök upp i hennes mungipa.
”Har du ropat?” undrade hon, och rynkade ihop ögonbrynen en aning.
”Minst tio gånger”, log Jennifer och satte sig på dotters sängkant. ”Vad läser du?”
Olivia log brett och höll ivrigt upp boken för sin mamma.
”Jane Eyre, av Charlotte Brontë. Jag läste ut Den hemliga trädgården igår kväll.”
Jennifer skrattade till och rufsade om sin dotters smått trassliga hår.
”Det är en av mina favoritböcker, vad tyckte du om den?”
Och Olivias ögon fick den där sällsamma glansen som Jennifer älskade så mycket.
”Den var verkligen bra, mamma. Jag tyckte att den verkade lite förvirrade i början, men när man kom in i den var den jättebra.” Sedan rynkade hon åter på ögonbrynen. ”Ville du något?”
”Jag tänkte be dig om hjälp med dukningen, men vid närmare eftertanke-”, Hon rufsade åter om Olivias nu mycket spretiga kalufs. ”Vid närmare eftertanke tror jag att det är bättre att du borstar ditt hår.”
Hon reste sig upp och gick bort mot dörren. I dörröppningen stannade hon och vände sig mot sin dotter.
”Ja, just det, Benjamin är hemma om ungefär en kvart, och så äter vi!”
Sedan svängde dörren igen bakom henne.
Olivia låg stilla på sängen i några sekunder. Sedan lade hon omsorgsfullt ett bokmärke på sidan där hon befann sig, och stängde igen boken.
Hon hoppade ner på golvet, tog några steg och rös till när det kalla golvet mötte hennes bara fötter. Från byrån plockade hon upp en liten vit hårborste, och stannade sedan framför den stora väggspegeln.
Flintaögon stirrade tillbaka på henne från glaset, när hon trevande lyfte upp borsten och drog ett drag genom håret. Ögonen var ganska stora, och håret var ganska tjockt, men det var det enda som kunde anses stort på Olivia. Hon hade en väldigt liten kroppsbyggnad, både för kort och för mager, med smala armar och smala ben. Ansiktet var smalt, nästan spetsigt, med smala spetsiga öron, smal näsa och tunna ljusrosa läppar. Till och med ögonbrynen var smala, och krökta så att om hon inte log brett såg hon ut som om hon ständigt var arg på alla runt omkring sig.
Borsten rörde sig effektivt genom håret, och redde ut alla tovor och allt trassel. Håret hade hon inte fått från någon av sina föräldrar. Hennes hår var brunt och vågigt, som en blandning av hennes mors raka mörkblonda och hennes fars lockiga nästan svarta hår. Kroppsbyggnaden var också hennes egen, eftersom båda hennes föräldrar var relativt långa. Med två så vackra föräldrar, hur var det möjligt att de hade fått ett så spretigt och kantigt barn? Olivia brukade ofta tänka så när hon såg sig själv i spegeln, vilket var ganska orättvist, för hon var faktiskt ganska söt. Lagom, i alla fall. Men Olivia hade ett kritiskt sätt att granska allt, inte bara sitt utseende. Ingenting var för självklart för att inte kunna ifrågasättas.
På nedervåningen hörde Olivia hur ytterdörren öppnades. Hon drog ett sista drag med borsten genom håret och skyndade ut ur sovrummet, i samma stund som Jennifer ropade att det var mat.

Olivia tyckte ibland att det var konstigt att hennes föräldrar hade blivit förälskade, och dessutom gift sig och fått ett barn. Att hennes pappa hade fallit för den varma, förstående och intelligenta Hufflepuffaren Jennifer var förstås ingen stor överraskning. Men behövde bara kasta en blick på Jennifer för att bli lite förälskad. Men att hennes underbara mamma hade kunnat förälska sig i Benjamin Frost, hennes kalla, sakliga och lite arroganta fader, förblev ett mysterium. Olivia klagade förstås inte. Det var ju på grund av hennes mors konstiga val av livspartner som hon hade blivit till.
Dessutom var Olivia precis som sin pappa, ut i fingerspetsarna. När hon började på Hogwarts, var hon helt säker på att hon skulle hamna i Ravenclaw, elevhemmet Benjamin hade gått i. Det var från pappan hon hade fått sin eviga strävan efter att alltid vara bäst, och överglänsa alla andra. Det var han som var anledningen till att hon hade svårt att uttrycka känslor, utom möjligtvis sin kärlek till böcker, och att hon ogillade fysisk kontakt. Hon resonerade alltid, precis som han, mycket logiskt, försökte komma fram till den bästa lösningen och vägde alltid olika argument mot varandra. Och hon var misstänksam och skeptisk, ville inte tro något förrän hon hade fått ett logiskt och fungerande bevis för det. Allt detta, plus hennes tendens att alltid rätta folk, vare sig det gällde ett gramattiskt fel, några fakta som inte stämde eller bara ett fel i uttalet av ett ord, och som föll sig lika naturlig för henne som att blinka, var anledningen till att hon hade så svårt att få vänner.

När hon kom ner i matsalen satt hennes pappa redan vid bordet. Hon gick fram och satte sig bredvid honom, och han hälsade henne med en kort nick.
”Har du haft en bra dag?” frågade han och fixerade henne med sina grå ögon. Hennes lika grå ögon var om möjligt ännu mer intensiva när hon svarade.
”Helt okej. Hur var din dag?” Benjamin log, och stämningen var plötsligt inte alls lika ansträngd.
”Den kunde ha varit bättre, kan man säga. Arkitekter har en tendens att vara så envisa.” Olivia bet sig i läppen för att dölja ett leende. Hennes far pratade ofta på det sättet, som om han inte själv var både arkitekt och mycket envis. Trots alla deras likheter, var Olivia redan bättre på att känna sina egna brister.
Jennifer kom in i matsalen, och ställde ner den stora grytan hon bar på. När hon tog av locket, steg doften av köttgryta upp mot dem.
Benjamin log gillande.
”Det luktar gott, Jenny!” Olivia nickade instämmande, och Jennifer skrattade.
”Ja, varsågoda och ät!”
Medan Olivia och Benjamin ivrigt tog för sig av maten, öppnade Jennifer åter munnen.
”Hör ni, jag har tänk på en sak. Det är bara några veckor kvar nu tills Olivia börjar skolan, och vi har fortfarande inte köpt några av sakerna hon kommer att behöva.”
Olivia huvud flög snabbt upp från maten, och hennes ögon följde ivrigt föräldrarnas diskussion.
”Du har helt rätt, Jenny.” svarade Benjamin utan att titta upp från maten. ”Vi borde verkligen åka till Diagongränden snart. Varför inte lördag, då jag är ledig? Eller var säger du, Olivia?”
Olivias ögon strålade.
”Ja, ja! Lördag blir perfekt.” Jennifer skrattade igen, som hon alltid gör.
”Då säger vi det, lilla Pygmépuff. Ät nu, så att de inte får för sig på skolan att vi svälter dig här hemma.”
Olivia log och nickade, exalterad över de nya planerna. Hon hade inte besökt Diagongränden mycket, bara några få gånger, när Jennifer behövt speciella frön till den underbara trädgård som växte utanför huset.
Benjamin såg hur Olivias tankar försvann iväg, och log snett.
”Olivia, vad sägs om ett parti schack efter maten? Det var länge sedan nu.”
Olivia tittade upp och log tillbaka.
”Visst. Men spela inte för snällt, för jag vet när du gör det, pappa!”
”Jag lovar och svär.” Benjamin kunde knappt hålla munterheten ur rösten när han svarade. ”Men skyll inte på mig om du förlorar, då.”

Schack var bland det bästa Olivia visste. Det var något hon alltid hade förstått sig på, ända sedan hon var liten. Hon älskade att ha något hon var bättre på än nästan alla andra jämnåriga, och som hon kunde glänsa med om och om igen. Schacket var som ett av slagfälten i någon av hennes böcker, och hon var strategen. Hon hade alltid haft lite svårt för andra barn i sin egen ålder, för det var så lätt att man gjorde fel, eller betedde sig fel, och då fanns det ingen återvändo. I schack kunde man också göra fel, men där fick man alltid nya chanser. Schack och böcker, och att lära sig nya saker, bli bättre. Det var det Olivia tyckte allra mest om.

”Schack.”
Hon bet sig i läppen när hennes blick åter flög över spelet. Ögonen fastnade vid hästen, och sedan damen, och ett leende ryckte plötsligt i hennes mungipa.
”Häst till F6!” befallde hon stadigt. Hästen gav henne en sur blick genom sina sneda porslinsögon innan den mycket långsamt rörde sig mot den svarta rutan, som för att markera vilket dåligt drag den ansåg att hon hade gjort.
Mycket riktigt var Benjamins leende tillfredställt när han betraktade på situationen framför sig.
”Löpare till B3.” Löparen gled över schackbrädet, och stannade sedan två diagonala rutor från den vita kungen. En sekund var det alldeles tyst.
”Schack matt.”

Locked