Jordawe Deen [R] (Ingrida)

Locked
SORTERINGSHATTEN
Husalf
Husalf
Posts: 1325
Joined: 05 Feb 2009, 12:34

Jordawe Deen [R] (Ingrida)

Post by SORTERINGSHATTEN »

Jordawe Deen, Southampton.

Ljudet av de rejäla gymnastikskorna som med ett dunsande ljud slår mot marken, och han tänker att det är precis som hjärtslagen låter hos någon som är vettskrämd och jagad. Den varma solen som får det mörka krulliga håret så varmt att det nästan bränns, som om han befann sig i varma Amazonas. Vinden som blåser mot ansiktet i takt med de tunga andetagen, och han inbillar sig att det är för att luften är kvav, precis som i djungeln. Fortare, fortare, fortare. Hårt kniper han igen ögonen och fortsätter springa, låtsas att han befinner sig i en regnskog och blir jagad av en sabeltandad tiger. Snart kommer den närmre, spring snabbare, snabbare Joe, den kommer snart ikapp. Han funderar på om han kanske borde förtrolla den till en vattenkastanj istället, eller trolla fram ett samurajsvärd och fajtas mot den. Joe slår upp ögonen och kollar bak och föreställer sig hur tigern med blottade tänder är honom hack i häl.

En röst han inte kan urskilja var den kommer ifrån, skrikandes, och mycket riktigt. Pojken är så inne i leken att han inte ser att det står ett sällskap mitt på den lilla grusvägen, och han springer rätt in i en farbror som försöker läsa en karta. De båda ramlar ner på marken. ”Jag ber så hemskt mycket om ursäkt” skyndar han sig att säga. ”Men farbror borde egentligen vara väldigt glad. För liksom. Det var bautanära att en sabeltandad tiger kommit och käkat upp din hatt, så jag har nyss räddad livet på dig skulle jag nog vilja påstå.”
Joe ler sitt absolut största leende och erbjuder farbrorn sin arm för att resa sig upp. Han byter till en lite allvarligare ton. ”Förlåt. Jag hoppas verkligen inte att herrn gjorde illa sig.”
Innan farbrorn hunnit svara att det är lugnt har Joe redan hunnit ställa fyra nya frågor. Vad det är för karta han håller i, om de är på väg någonstans, vad de ska göra, och om han kan hjälpa de med något.

Vid första intrycket kan Joe, eller Jordawe Deen som han faktiskt egentligen heter, verka väldigt intensiv, och nästan okänslig, men det går fort och väldigt lätt att tycka om den nyfikna pojken och hans sprudlande personlighet. Ofta är det även ömsesidigt. Joe har lätt för att ta till sig alla människor, oavsett ålder, och även om han lika lätt kan döma dem och bestämma sig för vad han tycker, är det mesta, och de flesta människor intressanta. Om det motförmodan skulle vara någon extremt trist person han pratade med skulle han snabbt kunna hitta någonting annat spännande med den personen istället, som att den hade ovanligt böjda underögonfransar, som nästan såg ut som vågor på havet till exempel. Eller så kunde han alltid låtsas att han intervjuade personen och börja ställa en massa helknasiga frågor.

Lite så är det med pojkens intressen också. Han gillar detaljer och att fantisera mycket. Joe fastnar väldigt lätt för saker, och kan bli sittandes i timmar läsandes om europeiska militärmarscher, för att sedan bygga en egen virveltrumma. Lika lätt kan han även tappa intresse, och är det därför något som inte faller honom i smaken, kan han omöjligt tänka sig att göra det. Mycket grundar sig nog i hur Jordawe är uppfostrad av sin pappa, Milos Deen. Joe är Milos allt, och självklart är Milos Joes allt också, på delad förstaplats med vithajar och pirater, men det har sina baksidor att ha en pappa som skattar en högre än allt annat. Tålamodsprövning och att dela tid och uppmärksamhet med andra är inte alls någonting som Joe är van vid, och ibland kan han nästan tänka att världen kretsar kring honom själv, men han är aldrig oartig eller så för att mena något dumt. När han är på humör kan han vara den mest hjälpsamma någonsin.

Det är den hjälpsamma sidan som kommer fram mycket idag. Efter att ha pratat med sällskapet en stund och visat vägen till adressen till släktingarna de ska hälsa på, skyndar sig Joe vidare. En dag som denna är en perfekt dag att tillbringa nere vid hamnen. En dag med solvarmt hår och gymnastikskoljud som låter som hjärtslag. Medan han springer vidare funderar han på sällskapet han just mött, och kartan han hjälpte dem att läsa. Varje gång Joe ser en karta så tänker han på sin underbara pappa och hans tokiga jordglobssamling som tar upp så mycket av den lilla lägenheten. På kvällarna brukar de sitta och leta platser tillsammans, och hans pappa Milos berättar om de mest spännande resorna han upplevt. Som de upplevt tillsammans. Faktiskt så har Joe efter sin födelse i Malawi, sett både delar av Östeuropa och Asien innan de bosatte sig i Southampton. Det Joe saknar mest är Australien såklart, hans bästa favoritland någonsin, med surfing och folk som spelar didgeridoo, det coolaste instrumentet som finns, näst efter djembetrumma förstås.

Det är nästan så att Joe får hjärtklappning när han kommer fram till hamnen och blickar ut över havet. Intressen kan ofta komma och gå i perioder för Jordawe Deen, men havet är något som fascinerat honom hela livet, och när han andas in den lukten av salt och tång och tänker på att det egentligen är samma vatten som han surfat på i Australien så får han gåshud.

Joe kommer verkligen att sakna havet och hamnen nu när han ska börja skolan. Plötsligt slår det honom kvickt. Hogwarts. Brevet. Joe har inte ägnat en tanke på sina magiska förmågor på hela dagen. Sedan brevet kom förra veckan har det i stort sett varit allt han funderat på, och han har i sina vildaste fantasier målat upp bilder av hur han flyger runt och trollar och kokar ihop spännande brygder som ger honom fenor så att han kan simma med delfiner.

Att börja Hogwarts kommer att bli en stor omställning, det vet Joe. Han har aldrig gått i skola förut, men det verkar spännande. Förväntningarna är höga och han ser framemot att flyga, att trolla så att det blixtrar och dundrar och låter och smäller, och lära sig om magiska vattendjur. Joe har en mycket gammal bok hemma om magiska vidunder, som han fick med sig från sin mamma Niesha innan hon flyttade till Kina. Joe är inte ledsen över det, för han har ju sin pappa, och förresten hann han ju aldrig lära känna henne ordentligt. Men det är klart. Nu hade det ju passat bra om hon var kvar, så inte Milos skulle känna sig så ensam hemma i lägenheten.

Joe får en klump i magen när han tänker på pappa själv sittandes och snurra på sin jordglob, att själv laga blåvalssoppan, som egentligen är vanlig blåbärssoppa, till kvällsmat och själv spela schack sent på natten. Plötsligt ser havet inte fridfullt och häftigt ut längre, utan bara stort och skrämmande. Joe känner sig mindre än någonsin, och tänker på hur liten han är utan sin pappa. Om bara någon vecka så skiljs de ju åt. Nej, här kan han verkligen inte tillbringa sin tid. Trots att det egentligen är en dag för dunsande gymnastikskoljud, Amazonasvarmt hår och sabeltandad tigerlek är det hemma med pappa han borde vara. Så han vänder, och springer hem igen, men den här gången tänker han att hjärtslagsljuden nog slår för att bevisa att ingenting någonsin egentligen kommer att skilja de åt på riktigt.

Locked