Page 1 of 1

Wayne Johnson [R] (Samhällsbarn)

Posted: 13 Jan 2013, 13:02
by SORTERINGSHATTEN
Wayne Johnson, Glasgow.

”Är det någon som kan svaret på den frågan?” Läraren tittade ut över eleverna och undrade varför ingen räckte upp handen. Wayne viskade svaret tyst för sig själv men räckte inte upp handen. Den närmast honom hörde och räckte upp handen.
”Ja” läraren nickade uppmuntrande. Eleven svarade på frågan och fick ett ”bra” i gensvar. Wayne hade haft rätt och han ville inget hellre än att få äran för den ganska så svåra frågan. Men han kunde inte räcka upp handen. Eller jo, men inte just nu. Läraren började prata igen och medan Wayne drömde sig bort till en stad full av superhjältar så märkte han inte att läraren helt plötsligt ställde han en fråga.
”Nå?” Läraren tittade på honom med otålig blick. Wayne höjde på ögonbrynen i förhoppning att han kanske skulle upprepa frågan lite diskret.
”Jag frågade just om du visste vad den här boken handlar om?” och pekar på en titel han skrivit upp på tavlan. Wayne ville först inte svara men om han inte gjorde det skulle han få för det sen ändå i någon annan form. Ett andetag, blundade och han kände redan slaget.

Smällen när hans huvud träffade den våta asfalten gick som en ilning längst nacke och ryggrad. Munnen smakade blod och för att undvika fler slag och sparkar låg han kvar. Så dum var han inte, att han frivilligt gav sig för slagen. Han hörde något mummel i bakgrunden men efter slaget var han tillfälligt döv. Han förbannade sig själv att han öppnat mun på lektionen, varför vara så dum? Han kunde bara sagt att han inte kunde svaret, men istället skulle han visa hur bra han var.
”Här är dina böcker! Och håll tyst nästa gång!” sa någon och kastade dem över axeln. De landade på magen och han tappade andan för några sekunder. Men Wayne skrek aldrig, gav inte ifrån sig ett ljud. Han ville inte ge dem det nöjet.
Han väntade tills stegen avtagit och försökte sedan med tunga andetag att ställa sig upp. Men hans långa ben lydde inte och allt var som en enda vit dimma. Hans fötter som försökte få grepp på asfalten. Förgäves låg han kvar, väntandes på att smärtan skulle lägga sig.
Där han låg i profil kunde han inte se mycket mer än fötter som passerade, ingen med ens en antydan till att möjligtvis vilja hjälpa honom upp. Alla försökte blunda för det faktum att det här var pojkens vardag.
Men Wayne var van, ingen brukade någonsin prata med honom. Om man själv inte ville bli utstött förstås. Så han lät dem passera.
Han tänkte att om Batman varit här (vilket vore väldigt otroligt då han endast alltid jobbar på natten) skulle han hjälpt honom upp, skrämt mobbarna och försvunnit i nattens mörker. Likt en ninja som egentligen aldrig var där. Men det var inte natt och framför allt så fanns inte Batman. Och om han mot förmodan skulle ha gjort det skulle han aldrig brytt sig om varken Glasgow, eller för den delen Storbritannien. Men Wayne tröstade sig att tänka om, ibland.
När han låg där på marken kände han hur regnet trängde in i kläderna. Snart skulle han vara helt nedkyld. Wayne gjorde ett nytt försök till att resa sig upp och kom på fötter. Han strök bak den svarta, lockiga luggen och rättade till de fyrkantiga glasögonen som skyddade de blå ögonen. Sen tittade han ner på asfalten och upptäckte till sin förfäran att alla böckerna slitits ur sina pärmar. Trasiga böcker som gjorde ont att titta på, men framför allt sved det till då han visste hur dyra de var. Han fick helt enkelt pröva att fixa dem när han kom hem.
För även om Wayne visste att pappa visste, så ville han inte tynga ned pappa med sina problem. Han hade för mycket att tänka på redan med pengar och allt. Det hade blivit en annan stämning sen mamma stack och Wayne ville inte spräcka bubblan av någon slags normal familj. Alla tre – pappa, hans lillasyster och Wayne – ville försöka leva som om mamma aldrig stuckit. Wayne saknade henne mer än han ville erkänna. Samtidigt som han var så arg på henne att allt han ville göra var att skrika. Han försökte ignorera det så gott han kunde.
Men på alla utvecklingssamtal hade de påpekat att det var något annorlunda med honom. Lite frånvarande, trotsig. Men han orkade inte bry sig. Han kunde fokusera på vad läraren sa och kom ihåg allt. Men varje gång han skulle skriva ner det var det som en spärr. Varför skulle han skriva ner det och bevisa för någon annan att han kunde allt han behövde lära sig? Men han var smart nog att fatta att det inte skulle hålla i längden, så han försökte försäkra dem om att det bara var en period. Att han snart skulle bättra sig.
För sig själv och endast lät han sina tankar vandra omkring. Allt han någonsin känt, så långt inom honom och för varje dag så stängde han in sig lite till. Han hade nog alltid varit sådan, tänkte han. Som sin pappa, och det var nog därför som hans pappa inte gillade Wayne lika mycket som hans yngre syster. Hans pappa såg sig själv i Wayne. Det påminde honom bara om att det var hans fel att Waynes mamma stack.
Han började gå hem. Det var inte så långt, en kilometer lite drygt. När han började närma sig deras lilla hus så såg han en man stå vid deras dörr väntandes. Han bar en svart långrock trots värmen. Han vände på huvudet och när han såg Wayne komma gående drog han på ett leende som nog skulle se vänligt ut, men Wayne fick impulsen att springa iväg. Det var något som inte stämde. I handen bar mannen på en gammal brun portfölj och utan att Wayne visste skulle något helt extraordinärt hända just nu och då.