Page 1 of 1

Ivory Frost [R] (Lollan)

Posted: 01 Jan 2013, 17:50
by SORTERINGSHATTEN
Ivory Frost, Shrewsbury

Tåget rusar fram genom landskapet. I en av kupéerna sitter en ganska tunn och blek flicka. Hennes ansikte ramas in av ett mörkt hårsvall som räcker henne strax nedanför axlarna. Hennes mörka gråblå ögon stirrar tomt på samma fläck utanför fönstret, trots att bakgrunden rör sig. Landskap svischar förbi. Olika bilder kommer och försvinner så fort att hon inte hinner urskilja detaljerna innan bilderna är borta. Det blir mest suddigt. Om man koncentrerar sig kan man se konturerna och helheten en stund, innan nästa bild tar form. Eller innan bilden fortsätter snarare. För det är som en enda lång bild. Men om man, som hon, bara tittar rakt ut utan att direkt se så ter sig bakgrunden utanför fönsterrutan mest som en suddig målning som hela tiden ändras. Men det spelar ingen roll längre. Det gör inget att hon inte hinner se varenda vrå av landskapet som passerar utanför. Det har ingen betydelse för henne längre. Det betyder ingenting. Vad betyder någonting?

För inte längesedan alls, högst en kvart sedan, hade hon stått ute på perrongen. Tillsammans med sin mamma och pappa. Utan sin syster. Det hade varit fullt av liv runt dem. Barn och ungdomar som skulle på tåget, familjer som kramade och vinkade av dem. Hon kramade också sina föräldrar, men hon kunde inte förmå sig att le som alla andra runt henne gjorde.


”Hur mår du älskling, Ivory?” Hennes mammas likadana mörka blick, som numera alltid är fylld av sorg, ser oroligt och ledsamt på henne. Ivory vänder bort blicken från henne och försöker svälja omärkbart för att samla sig en kort sekund innan hon lyckas få fram ett svar.
”Jag mår bra”, orden kommer snabbt ur henne, lite för snabbt, som om hon försöker försvara sig. För det är inte sant. Inte någonstans, och hennes mamma vet om det. Hur skulle det kunna vara bra? Ivory ser i ögonvrån hur hennes mamma sväljer, men hon säger ingenting om sin dotters lögn.
”Är du säker på att du vill åka?” frågar hon istället. Rösten är lite svagare, men hon lyckas hålla den stadig.
”Ja”, svarar Ivory rakt. Hon vet inte om det här också är en lögn. För hon vet inte riktigt om hon vill åka. Hon känner knappt till någonting om platsen hon ska till. Det är en helt främmande värld. Men det är lite det som gör att hon står där nu. Hon behöver komma därifrån. Från vardagen som spruckit i tusen bitar. Allt har gått sönder nu och ingenting kommer att vara som förut. Och Ivory vet att hon inte skulle orka med det. Hon skulle inte orka bo i deras radhus i Shrewsbury och gå till samma skola och försöka fortsätta leva som förut. Det skulle inte gå. Det skulle aldrig kunna bli som förut. Inte utan Gloria.
Så hon behöver komma därifrån. Hon vet inte om hon vill åka, men hon vet att hon inte vill stanna.


Hon kramade åter sin mamma, som svalde och såg ut som att hon kämpade emot tårarna, och sin pappa som stod tyst och stel som om livet gått ur honom. Det var inte svårt att förstå varför och Ivory klandrade inte någon av dem. Hon kände likadant. Sedan klev hon på tåget med sin koffert, vinkade till sina föräldrar och försökte sig på att le uppmuntrande mot dem men utan att lyckas åstadkomma mer än en grimas. Hon vände bort blicken och det som skulle föreställa ett leende föll, och hon började gå genom korridoren, släpande på kofferten.

Och nu sitter hon där. Hon har hittat en egen kupé. Det är skönt att sitta ensam, att slippa behöva prata med någon främling. Ivory har alltid varit ganska blyg av sig, men efter att Gloria dött kände hon mest som om alla hennes känslor försvunnit. Hon var i samma känslomässiga läge hela tiden, ingenting gjorde henne glad och ingenting gjorde henne arg eller ledsen längre. Hon bara var. Det gjorde henne dock inte mer pratsam.

Ivory sliter blicken från fönstret och ser ner på kofferten som står framför henne. I den ligger, förutom alla de nyinköpta skolsakerna, hennes älskade mjukisgiraff, hennes kläder och andra tillhörigheter, några paket som hon fick innan de åkte hemifrån samma morgon. Det är nämligen hennes födelsedag. Tolv år. Några presenter hade hon öppnat hemma, och några hade hon fått med sig. Hon öppnar kofferten och tar upp ett paket som ser ut att innehålla en bok. Hon drar långsamt upp det silvriga omslagspappret som nästan bländar henne och finner mycket riktigt en bok, men med tomma blad. En dagbok. Det skulle hon kunnat lista ut i förväg egentligen, även utan sin intelligens, för det var inte ett dugg konstigt att de valt att ge henne en dagbok med tanke på allt som hänt. Hela hennes liv hade förändrats radikalt på bara en månad. Från att vara en vanlig flicka som älskade att leka med sin storasyster var hon nu en häxa på väg till en magiskola utan sin syster i livet.
Hon bläddrar genom de blanka bladen utan att tänka på det medan hennes blick åter fastnar och hon stirrar ner i den tomma dagboken utan att riktigt se den.


Ett stort ljust rum. Höga fönster med färgat, mönstrat glas. Högt i tak. Det ekar om man pratar högt. Men ingen pratar högt just nu. De går tysta långsamt in i rummet. Kan man kalla det rum? Det är inte som man tänker sig ett rum. Det är mycket större. Det är en sal, eller en hall. Hennes mörka ögon betraktar de vackra fönstren medan hon automatiskt långsamt för sig framåt. Vad var så speciellt med dem? De var inte särskilt vackra egentligen. Ingenting var särskilt vackert. Hon vänder blicken framåt och synen som möter henne får henne att frysa till och dra efter andan. Hon gör det inte högt eller ljudligt, och nästan ingen märker nog att hon stannar till trots att det går folk bakom henne för hon återfår snart fattningen. En vit kista, längst bort i rummet. Kyrkan. I mitten på en upphöjning står den, överröst med blommor. Hon hade vetat vad som väntade henne, men det chockar henne ändå. Hennes fötter för henne framåt utan att hon tänker på det. Den mörka blicken vilar på kistan. Det står ett foto på den, mitt bland alla blommor. Hon ser det tydligare ju närmare hon kommer. En flicka med långt blont vågigt hår som ler mot henne. En flicka med samma raka näsa som hon själv, lika mörka ögon, men lite fylligare mun än hon själv. Flickan som nu ligger i kistan. Stilla och kall, med slutna ögon och utan andetag. Allt är så overkligt.


Minnet får det att hugga till i henne och hon blinkar till och kommer tillbaka till verkligheten i kupén. Hennes ögon är tomma och uttryckslösa. Och torra. Hon har inte gråtit på länge. Hon grät inte på begravningen heller, trots att alla runt henne gjorde det. Hon hörde sina föräldrar förklara efteråt för några andra att det var chocken som gjorde att hon inte kunde gråta. Att hon inte grät betydde inte att hon inte var ledsen. Det hade de rätt i, för hon var ledsen. Om de bara visste hur ledsen hon var. Det kändes som att någon slitit ut hennes hjärta och lämnat ett stort svart hål i henne. Det gjorde så obeskrivligt ont, men samtidigt förstod hon inte. Det kändes inte som att det var på riktigt. Gloria var den som alltid funnits där, den som varit hennes allra bästa vän och den hon älskade mest av alla. Hur skulle hon kunna vara borta?


Ivory kommer ensam ut genom skolporten efter skoldagens slut. Medan många av de andra barnen går ut tillsammans i grupper, pratande om dagen eller vad de ska göra nu eller något helt annat, så går hon oftast ut ensam. Hon ser med något ledsamt och undrande i blicken efter några flickor från sin klass som går förbi henne utan en blick. Ivory hade inte så många vänner, hon var inte retad eller så, men hon hade svårt att få vänner. Delvis berodde det kanske på blygheten, delvis kanske på att hon inte riktigt var som de andra i klassen. Hon var inte säker på vad det var men hon kände sig annorlunda, lite utanför. Hon var intelligentare än många i klassen, hade lätt för att förstå i skolan och tänkte längre och ofta mer avancerat än många andra i hennes egen ålder, vilket de inte verkade uppskatta. Hon fick ofta bra resultat på sina prov och uppgifter, även om det kunde ta sin tid att få dem gjorda för Ivory var mycket hellre ute och lekte än satt inne och gjorde läxor. Hon hade bra fantasi och kom på de mest spännande lekarna, enligt henne själv i alla fall, men de andra i skolan verkade inte lika intresserade. Det var bara Gloria som alltid lyssnade ivrigt på Ivorys idéer och kom med egna förslag och utvecklade lekarna.

”Ivory! Kom!” Ivory tittar upp från där hon står utanför porten och ser Gloria en bit bort, vinkande åt henne och visande med händerna att hon ska komma dit, med ett stort leende. Hon står tillsammans med sina kompisar och Ivory ser först osäker ut när hon ser bort mot dem, men Gloria fortsätter vinka åt henne att komma och osäkerheten försvinner från hennes ansikte och hon spricker upp i ett leende och skyndar på stegen över skolgården mot sin syster. Det är klart Gloria skulle be henne vara med, det gjorde hon alltid, oavsett vad hennes vänner tyckte. Hon tog alltid sin lillasysters sida, och Ivory var likväl alltid vid Glorias.
”Vill du följa med till parken?” frågar Gloria när Ivory är framme vid henne och hennes kompisar, som Ivory noterar inte verkar vara de som kommit med idéen till att bjuda in henne. När hon ser deras mörka blickar börjar hon bli osäker igen och funderar på att tacka nej för deras skull, vill de inte ha henne där var det ju inte så kul att vara där. Tveksamt ser hon fram och tillbaka mellan Gloria som ler glatt och hennes vänner som ser nästan irriterat på henne.
”Ehm, nej jag måste göra läxor...” säger hon och tittar bort från de mörka blickarna, fast hon inser snabbt att Gloria kommer se igenom lögnen direkt. Ivory föredrog sällan läxor framför något annat. Glorias leende försvinner lite när hon ser på Ivory, men så ler hon igen och vänder sig till sina vänner.
”Jag kom på att jag inte heller kan följa med idag, tyvärr. Vi får göra det en annan dag!” säger hon glatt. ”Kom nu Ivory så går vi hem!” säger hon sedan vänd till Ivory med ett leende och krokar arm med henne och börjar gå.
”Du behövde inte tacka nej för min skull”, mumlar Ivory fram med en nedstämd ton, hon får dåligt samvete över att Gloria uppoffrar så mycket för henne.
”Äsch, jag vill hellre vara med dig ju”, säger Gloria på ett sådant sätt att det verkligen låter som att det är uppenbart att hon hellre skulle vilja det. Ivory ler. Även om hon inte har någon annan, så har hon alltid Gloria.


Det smärtar till igen när hon tänker på den stunden, och de så många andra stunderna liknande denna, då hon verkligen tänkt att hon alltid kommer ha Gloria. Gloria var alltid så bra, hon var den perfekta storasystern som alltid fanns där och gjorde allt för Ivory, hon var nästan för bra för att vara sann. Och alldeles för bra för att dö.

Ivory hade mognat mycket sedan hennes syster blev sjuk för strax över ett halvår sedan. Beskedet hade kommit som en blixt från klar himmel, även om Gloria mått lite dåligt en tid hade de aldrig kunnat föreställa sig att det skulle vara cancer. Gloria åkte in och ut flertalet gånger från sjukhuset för behandlingar mot leukemin och Ivory som alltid varit intelligent och förståndig förstod hur allvarligt det var, men hon ville inte riktigt inse det. Hon intalade sig själv att Gloria skulle bli frisk så småningom, för hon kunde inte tänka sig hur det skulle vara utan henne. Det kunde hon fortfarande inte.


Det är så vitt och sterilt. Ivory gillar inte att vara på sjukhuset. De går efter sjuksköterskan genom korridorerna och till slut in i ett rum. Gloria ser trött ut där hon ligger i sjukhussängen. Cellgiftsbehandlingarna är utmattande för henne, men hon ler när hon får syn på Ivory. Ivorys oroliga uttryck byts ut mot ett leende en stund, innan oron kommer tillbaka igen.
”Hej”, säger Gloria svagt, fortfarande med ett leende. Hennes en gång tjocka hår är tunnare eftersom hon tappat lite av det.
”Hej. Hur är det?” frågar Ivory och försöker hålla oron borta från rösten utan att lyckas särskilt bra. Gloria fortsätter le.
”Jag lever.” Ivory rör inte en min. Det är inget kul svar när det inte är en självklarhet.
”Jag mår bra Ivory, jag är bara lite trött”, fortsätter Gloria med försäkrande röst när Ivory fortsätter vara tyst. ”Snart får jag komma hem igen.” Hon ler och tar Ivorys hand, och Ivory nickar.

Det borde varit jag, tänker Ivory för hundrade gången, och stirrar återigen blint ut genom fönstret. Gloria hade så mycket mer att leva för än henne. Ivory hade bara Gloria. Och nu hade hon inte henne heller.


Hon hör röster långt borta, men hon förmår sig inte öppna ögonen. Hon är så trött. Samtidigt kan hon inte stänga ute rösterna. De envisas med att stanna kvar, och hon hör dem tydligare och tydligare. Hon hör något annat ljud också. Någon typ av sirenljud. Det är lite längre bort, men fortfarande högt. Hon förstår inte vad det är. Långsamt öppnar hon ögonen. Det är lite suddigt men det välbekanta taket klarnar snart. Hon hör fortfarande rösterna, nu tydligare, högre. Förvirrat ser hon sig omkring. Hon befinner sig i sitt rum, i sin säng, fullt påklädd. Hennes blick finner dörren som står lite på glänt och hon hör rösterna. Det är inga röster hon hört förut. Eller jo... en. Hon känner hur blodet börjar pumpa fortare inom henne, känner hur paniken börjar växa. Hennes ögon har spärrats upp och hon kastar sig upp ur sängen och springer mot dörren, sliter upp den och rusar ut i vardagsrummet. Hennes vilda blick finner en välbekant mörk man i vit rock vid änden av soffan som står med ryggen mot henne, mittemot en man hon inte känner, och hennes föräldrar en bit bort, snett bakom dem. Hon fryser till och står stilla i ett ögonblick och bara stirrar från den ena till den andra med öppen mun. Försöker förstå vad som hänt. Varför de är här. Varför det blinkar utanför fönstren och vad det är för irriterande ljud. Hon finner snart talförmågan och när hennes röst fyller rummet är det i form av ett gällt skrik.
”Vad har hänt?!” skriker hon i panik. Ingen svarar henne, och hennes panikfyllda blick går från doktorns allvarliga blick som vänts mot henne till hennes mammas tårstrimmiga ansikte. Ytterliggare ett ögonblick där det känns som att tiden bara står stilla. Hon börjar kippa efter luft och hjärnan går på högvarv, letar efter ord men ur hennes mun kommer bara ett skrik till slut. Hon rusar fram och förbi doktorn som inte hinner hejda henne, kanske gör han inte ens någon ansats till det, och runt så att hon ser soffan framifrån. En flicka ligger i den. Hennes ögon är slutna och hennes blonda hår ramar in hennes vackra ansikte. Hon har en vit filt över sig. Hon skulle kunna sova. Men Ivory förstår att det inte är så. Trots att hon för allt i världen inte vill att det ska vara sant. Ett högt, gällt och hjärtskärande nej fyller vardagsrummet och det hörs säkert ut också. Hon sjunker ner på knä framför soffan samtidigt som tårarna börjar strömma obehindrat nerför hennes kinder. Hon skriker igen, tar tag i sin systers axlar och skakar henne försiktigt samtidigt som hon skriker högt.
”Vakna! Vakna!” Tårarna strömmar utan stopp och hon drar efter andan. Hon skakar sin syster med bedjande, tårfyllda ögon och börjar hulka. Efter en stund sjunker hon ihop, lägger huvudet i händerna och låter tårarna bara rinna ur henne samtidigt som hon hulkar hejdlöst. Hon tittar upp igen efter en stund och ser hennes älskade storasysters bleka, silkeslena hy. Hon stirrar hopplöst på henne medan hon fortfarande gråter, innan hon plötsligt vänder blicken mot doktorn.
”Du sa att hon skulle bli bättre!” skriker hon. ”Du sa att hon skulle bli bättre!” Han ser sorgset på henne och hon känner händer på hennes axlar men hon skakar av sig dem och begraver ansiktet i händerna igen och sjunker ihop. När händerna är där igen gör hon inget motstånd, utan hon låter hennes mammas och pappas armar försöka krama henne, men det känns inte bättre, inte någonstans, hon orkar bara inte göra motstånd. Hon fortsätter att gråta framför soffan i timmar. Då och då skriker hon igen. Hon vägrar att lämna sin systers sida. Sedan måste de hämta henne. Hon protesterar och skriker men har snart ingen röst kvar. Istället gråter hon hopplöst medan hon genom tårarna ser sin systers kropp bäras ut, för svag för att orka göra mer motstånd.


Hon hade aldrig gråtit så mycket innan. Det var i och för sig ingen konstig reaktion, långt ifrån, vem skulle inte reagera så om den fick veta att den förlorat den person den älskat mest av alla?
Hon andas tungt. Stirrar åter ut genom fönstret utan att se någonting av det där utanför. Ingenting betyder något.

Ivory blickar ner i kofferten och omslagspapprena på de resterande presenterna bländar henne, men hon känner inte för att öppna dem. Plötsligt är det dock något som fångar hennes blick i kofferten, en mörkblå ask som hon känner igen, utan gräsligt blänkande omslagspapper. Hon tar upp den och betraktar den närmare, bekräftar det hon tänkt så fort hon såg den. Det är Glorias ask. Asken Gloria haft i sitt rum, som hon köpte bara för att den var så fin. Som bara stod där på hennes nattduksbord tom och väntade på att Gloria skulle hitta något tillräckligt fint att lägga i den. Och nu var den här. Ivory stirrar som förhäxat på den. Tillslut drar hon långsamt av guldsnöret och nästan darrande öppnar hon asken. Inuti ligger en lapp överst. Ivory drar efter andan när hon tar upp lappen och tyst läser:

”Grattis på födelsedagen Ivory! Nu är du på väg till Hogwarts! Jag hoppas och tror att du kommer få det fantastiskt där borta. Kom ihåg att skriva och berätta allt sen! Och du behöver inte vara rädd, jag finns alltid med dig även om jag inte är där du är. Hoppas du tycker om halsbandet! Det kan påminna dig om mig. Förövrigt kommer du klara dig bra utan mig, du är ju min underbara syster! Jag älskar dig. Gloria.”

Ivory andas nästan inte när hon läser klart det korta brevet. En stund stirrar hon bara på det, på bokstäverna som hennes syster måste skrivit för tre veckor sedan, innan hon dog. Det är så konstigt att läsa hennes ord som känns så levande och så nära, fast hon inte finns längre. Men på något sätt känns det plötsligt som att hon är där. Hennes blick ner på asken igen. Hennes ögon möter ett vackert halsband. En silverkedja och en mörk oval sten så blank att hon kan se sin spegelbild i den. Glorias halsband. Som hon nästan alltid hade runt halsen.


Ivory sitter med lätt öppen mun i ett häpet uttryck i soffan, även efter att den konstiga mannen, trollkarlen, gått. Hennes föräldrar var även de fortfarande väldigt förvirrade och chockade över det som just hänt och det som mannen berättat för dem. Gloria är den som bryter tystnaden.
”Du är en häxa Ivory!” säger hon fascinerat. Även hon är chockad över nyheten, men samtidigt exalterad. Ivory vänder sina mörka gråblå ögon mot sin något år äldre systers likafärgade vilka glittrar av glädje. Ivory slår ner blicken igen och stirrar på sina fötter.
”Jag vet inte om jag vill åka”, säger hon slutligen med en ganska tyst röst.
”Varför inte?” frågar hennes syster häpet och Ivory känner hur hennes förvånade blick på henne. Ivory älskade äventyr, och vad var detta om inte som hämtat ur en saga?
”Jag vill inte åka utan dig, jag vill att du ska följa med... Jag vet inte om jag vågar åka själv”, fortsätter Ivory med samma tysta röst men med en ängsligare ton.
”Men Ivory, jag kan inte följa med. Jag är ingen häxa. Jag är en sådan där... mugglare eller vad det hette!” säger Gloria och skrattar lite åt det roliga ordet. Ivory sneglar upp på sin syster. Gloria verkar inte bekymrad alls över att hon själv inte hade några magiska krafter, men hos henne var det en av de frågor som ekade högst inuti henne huvud.
”Men varför är jag magisk och inte du?” säger Ivory sorgset och med en nästan klagande ton i rösten när hon möter sin systers blick.
”Jag vet inte”, säger Gloria och log uppmuntrande mot henne. ”Men så är det. Och det är klart att du vågar åka själv!” fortsätter hon.
”Men jag vill inte...”
”Ivory, du är en häxa! Det är som om en av alla dina fantasier blivit verklig! Du kommer få lära dig massa magiska saker där borta! Det kommer säkert vara helt fantastiskt! Och du får skriva och berätta om det för mig, hela tiden!” säger Gloria och ler. Hon var så otroligt osjälvisk och god, hennes syster. Det var så fruktansvärt orättvist. Ivory som åter tittat ner på sina fötter vänder upp blicken mot sin syster igen. När hon ser hennes leende så kan hon inte låta bli att le hon också.
”Okej...” börjar hon tveksamt. ”För din skull, då”, säger hon. Gloria log.
”Och för din skull”, svarar hon. ”Det kommer säkert vara helt... magiskt!” skrattar Gloria. ”Men lova att skriva bara”, fortsätter hon leende.

Ivory slits tillbaka till verkligheten när tåget kränger till. I huvudet ser hon fortfarande Glorias varma leende och mörka gråblå ögon titta rakt in i hennes. Hon ser ner på halsbandet igen. Så plockar hon upp det ur asken och tar på sig det. Hon hade åkt för sin systers skull. Hon hade lovat henne. Och hon hade lovat att skriva och berätta om allt. Och det skulle hon.

De befinner sig i vardagsrummet. Gloria ligger i soffan med en vit filt över sig, och Ivory sitter på golvet och lutar ryggen mot soffan. De pratar om allt möjligt, skrattar, ler. Augustiregnet vräker ner utanför men inomhus är det varmt. Gloria ler.
”Jag tror jag ska sova lite”, säger hon efter timmar av prat.
”Okej”, Ivory besvarar sin syster goda leende. ”Sov så gott. Och bli frisk sen”, säger hon och ler. Gloria ler tillbaka. Ivory sätter sig på knä och vänder sig samtidigt mot soffan, lutar sig över den och kramar om sin syster.
”Jag älskar dig”, viskar Gloria i hennes öra.
”Jag älskar dig också”, Ivory drar in den mjuka doften av sin syster och reser sig sedan upp och ler mot henne innan Gloria som besvarar leendet, sluter ögonen och Ivory går mot sitt rum.