Ravenna Riverdale [H] (Piqx)

Locked
SORTERINGSHATTEN
Husalf
Husalf
Posts: 1325
Joined: 05 Feb 2009, 12:34

Ravenna Riverdale [H] (Piqx)

Post by SORTERINGSHATTEN »

Ravenna Alexandra Riverdale; Sheffield, Storbritannien

Det var nog ingen som riktigt trott att förhållandet mellan Jamie Riverdale och Beatrice Layton skulle hålla. Han var en av de högljudda, charmiga killarna längst bak i klassrummet och hon var ravenclawaren som prioriterade historieboken framför kompisar eller övrigt socialt liv. När de gick på sin första dejt i mitten av sjunde året hölls det vadslagningar om hur länge de skulle orka med varandra, där den högsta gissningen låg på en månad. Men månaderna passerade och de två mycket olika individerna lyckades pussla ihop sina liv och efter fem år tillsammans gifte de sig.

Tre år efter bröllopet föddes Ravenna Alexandra Riverdale, en nätt flicka döpt efter huvudstaden i Västromerska riket. Att det var hennes mamma som stått för namnvalet rådde det väl ingen tvekan om, Beatrice hade tagit sitt trollkonsthistoria-intresse till en ny nivå efter skolan och var nu forskare, specialiserad på medeltida trollkarlssamhällen. Några fler barn blev det inte, men det var förmodligen lika bra då Ravenna var jobb så det räckte.

”Det är som om hon vill hinna se hela världen innan hon fyller sex,” hade hennes mamma en gång suckat till en väninna strax efter Ravennas fjärde födelsedag, och det kunde nog stämma. Vad som var helt säkert var dock att flickan inte kunde sitta still en sekund för mycket, något som hade börjat med att hon klättrat ut ur sin säng som liten och som bara hade ökats sedan dess. Då Jamie kunde försörja familjen på ministeriet hade Beatrice stannat hemma med Ravenna ända sedan födseln, med inställningen att hon kanske kunde påbörja den där boken hon velat författa ända sedan skolåren. Något som hon strax hade fått slå ur hågen då det inte fanns en lugn minut med Ravenna, som var på upptäcksfärd sjuttio procent av sin vakna tid.

”Tjära Eliza. Tack för kålan. Jag hade en toppenfin födelsedag med massa präsenter. Jag fick en stor leksakskvast en tjock bok en till tjock bok och godis av mamma och pappa. Av mormor fick jag en fjäderpenna flera fotografier i ramar...” Sjuåriga Ravenna stretade med att skriva ner alla presenter hon fått på sin födelsedag för sin kompis att läsa, och även om hon inte hade upptäckt kommatecknet än var skriva något hon tyckte om att göra. Inte lika mycket som hon gillade att hoppa i vattenpölar i hällregn eller hjälpa sina tjejkompisar att klä ut sina katter men det var en hygglig sysselsättning såhär på kvällskvisten, med Beatrice som övervakare.
”'Kära' stavas med k, hjärtat,” mumlade Beatrice ur mungipan. Jamie som satt bredvid gav henne en ”låt-henne-vara”-blick, för även om det inte var uttalat fanns det en ständigt pågående kamp om vem dottern skulle komma att efterlikna, hennes mamma eller pappa - eller mer påtagligt: Ravenclaw eller Gryffindor.

Ravenna var inte ointelligent men var hon inte intresserad, var det meningslöst att Beatrice försökte få henne att läsa något. Hon var visserligen noggrann med det hon tog sig för – så länge hon inte var tvingad till det. Hon var inte riktigt heller den orädda figuren man kunde se hos hennes kusiner och tremänningar: pappa hade fått rädda henne ett flertal gånger från olika farligheter, så som spindlar, ormar och arga hundar. På det sociala var hon så olik Beatrice man kunde bli; hon var högljudd, sprallig, pratade gärna och länge, även med främlingar. Hon var lika öppen som Jamie alltid varit och hade även en jobbig liten ovana att prata över folk, även om Jamie såg det som en positiv sak – så hade han alltid varit i sin ungdom.

Ju äldre Ravenna blev, desto tydligare blev hennes föräldrars tävlingsinstinkter.
”Det är inte jobbigt, bara väldigt tydligt,” berättade flickan för familjens uggla en gråmulen dag, sommaren innan hon skulle börja på Hogwarts. De satt uppe på Ravennas rum, flickan uppkrupen i sängen med armarna runt knäna och ugglan uppflugen på bokhyllan. ”Nu är det en månad och fem dagar kvar och idag kom pappa hem med ett ritblock i Gryffindors färger. Fatta vad jobbigt om jag har med det och jag inte hamnar i Gryffindor! Då kanske jag blir sedd som en elevhemsförrädare och ingen kommer tycka om mig. Och så får jag inga vänner, och blir helt ensam.” Ugglan, en tilltufsad sak som hette Rowdy, brydde sig inte nämnvärt om var Ravenna skulle bli placerad utan undersökte sin vänstra vinge under tiden Ravenna malde på. ”Jag menar, här hemma har jag ju flera vänner – Eliza och Lizzie, Maggie, Tibbie och Rachel. Rachel är lite arg på mig nu eftersom jag inte ljög till Annie utan berättade att det var vi som förstört hennes kaktus, men vi är vänner ändå, fast vi bråkar. Det är svårt det där med att ljuga. Ibland måste man ljuga, som när Maggie berättade att hon var kär i Peter men att det var jätte-jättehemligt. Sedan frågade Peter mig och Tibbie om Maggie var kär i honom och då sa jag nej. Så jag ljög till Peter, för jag kunde ju inte berätta Maggies hemlis, det vore så elakt. Så det var nog rätt. Jag tror det var rätt att göra så i alla fall.” Ravenna stannade upp under en sekund för att tänka över det här med sanning och lögn, sedan virade hon en sliten hårlock runt fingret och fortsatte.
”Det är synd att ingen av dem ska till Hogwarts med mig. Jag får inte ens säga att jag ska till Hogwarts till Tibbie eller Maggie eller Rachel, för det får man inte. Eliza och Lizzie vet ju om det, Lizzie går ju redan där och Eliza ska börja nästa år, så vi måste alla ljuga. Jag måste säga att jag ska till en internatskola som inte är Hogwarts, och det känns jättehemskt och elakt. Ibland tror jag att jag inte vill åka dit för då får jag nästan aldrig träffa mina vänner igen, men sedan kommer jag på hur ledsna mamma och pappa ska bli. Dessutom skulle jag bli utanför om jag inte åkte till Hogwarts, när alla mina kusiner och släktingar går där. Och blir jag ensam så dör jag.” Ravenna släppte taget om benen och hoppade upp ur sängen. Rowdy hade somnat med huvudet under vingen, men vaknade när sovrumsdörren for igen med en smäll.

Stegen smattrade när hon sprang nerför trappan, det hördes nästan alltid när hon var på väg någonstans, och då särskilt i det lyhörda radhuset. På väg ut genom ytterdörren kastade hon en blick i spegeln, drog handen genom trasslet hon kallade hår och sprang sedan ut på gatan. Håret var lika långt som det var slitet, och nu räckte det till armbågarna. Det var inte särskilt tjockt, men tack vare dess sprödhet hade det ändå volym. Beatrice hade aldrig varit skönhetsfixerad och det hade smittat av sig på dottern, som inte fäste särskilt stor vikt på den rödbruna färgen håret hade eller att hennes ögon var mer grå än gröna. Visst hade hon deltagit i en del skönhetsexperiment hos vännerna men då alltid som provdockan istället för sminkösen. Saker som märktes, det vill säga längd och vikt, var inget utöver det normala och det var allt hon behövde. Hon hade visserligen aldrig varit i närheten av spinkig utan hade hull på benen, men inte så det störde.

Nu var hon på väg till en av hennes närmsta vänner, bokstavligt talat. Det var bara att korsa gatan så var hon hos Tibbie, en mugglarflicka som tyckte samma som Ravenna i det mesta. När familjen Riverdale hade bosatt sig i Sheffield hade de valt ett mugglarsamhälle där Beatrices bästa vän, Patricia Sullivan, bodde med sin familj då hon var gift med en mugglare. De hade tänkt sig att Ravenna kunde umgås med Patricias både flickor men eftersom gatan de bodde på beboddes av nästan enbart barnfamiljer hade Ravenna på barns vis snabbt blivit vän med flera mugglarflickor. Något Jamie och Beatrice inte var särskilt förtjusta i då de båda kom från magikersläkter, vilket Ravenna struntade högaktningsfullt i. Hon hade haft lätt att anpassa sig för mugglares vanor och redskap, med lite hjälp från Mr Sullivan. Det var en sådan sak som Ravenna faktiskt tyckte var intressant, mugglares liv, och om hennes vänner tyckte det var konstigt att de aldrig lekte hemma hos henne tog de inte upp det. Tabitha Jones var en av dessa; en liten, uppnäst flicka som lärt känna Ravenna när de pallat äpplen i samma trädgård.

”Tibbie, när jag ska börja på internat, då kommer du väl skriva till mig?”
”Det är klart! Hur ska du annars få reda på när jag blir ihop med Ralph?”
”Men du kommer väl skriva ändå, när du inte är ihop med Ralph med, och alla andra gånger?”
”Jadå, jag lovar. Jag kan berätta allt som händer när du är borta, så det är som att du är här ändå!”
”Bra.” De två flickorna satt i tyst samförstånd ett tag. ”Jag skulle vilja vara här, ändå.”
”Men jag kan skriva till dig. Och alla kan skriva till dig, till och med Rachel, hon slutar nog snart att vara sur, och sen kommer du väl hem till jul och så?” Ravenna nickade, fingrade på sitt hår, drog med fingrarna längs de kluvna topparna.
”Bara lova att inte glömma bort mig.”
”Jag lovar.”

Locked