Page 1 of 1

Andrew Gordon [H] (Ingrida)

Posted: 10 Jun 2012, 20:14
by SORTERINGSHATTEN
Andrew Gordon, Parkmill.

Rösterna från nedervåningen hade blivit högre nu. Andrews mor var på vippen att börja gråta vilken sekund som helst. Han kunde höra det på hur skakig hennes röst var. Vilken sekund som helst skulle Andrews far höja rösten lite till, han skulle skrika åt sin fru hur värdelös hon var och hon skulle bryta ihop. Vilken sekund som helst skulle det som redan var så obehagligt bli lite värre, för att sedan tystas ner och inte pratas om, igen.

Andrew kunde rutinerna vid det här laget. Han visste exakt hur mor och fars diskussioner övergick till gräl och tårar de kvällar då hans far jobbat över lite för länge och druckit lite för mycket. Var han ute mycket sent kunde grälet bryta ut på morgonen dagen därpå istället och Andrew vaknade med en oro som kändes tung som sten. Tillsammans med sina syskon satt de hopkurade och vågade inte gå ner för att äta frukost, och Andrew visste så väl vad som gällde för honom, vad han skulle säga och vad han skulle göra.

Precis som på rutin satt han nu och höll om sin fem år yngre bror Ryan medan han läste en saga för honom, och två år yngre Megan. Fast att Megan egentligen var tillräckligt gammal för att kunna läsa själv, och fast att ljuden från nedervåningen var så höga och även fast de alla tre barnen såg in i varandras klarblå ögon med oroliga blickar så fortsatte de att låtsas som att de här var normalt. Kanske visste de alla tre att deras far blev väldigt elak av det han drack, och att deras mor inte riktigt orkade ta hand om dem så bra när hon var så ledsen, men ändå låtsades de om att det var det normala. Andrew tog alltid på sig ansvaret över sina syskon då. Han älskade dem ovärderligt, och han hittade alltid på alla möjliga lekar som han lekte med dem.

Ibland kunde han dock sakna att ha jämnåriga lekkamrater. Familjen bodde i ett litet hus utanför Parkmill, en grönskande by med vackra ängar perfekta att leka på. Andrew hade sett hur mugglarbarnen brukade kasta en boll mellan varandra, men han hade aldrig vågat fråga om han fick vara med. De hade aldrig frågat honom heller, och kanske var det inte själva leken han längtade efter heller, utan mer gemenskapen, och att passa in.

Andrew kände ofta att han inte passade in. Han var otroligt liten och mager, och väldigt svag. Så svag i armarna att Megan brukade vinna över honom i armbrytning. Andrew skämdes ofta över hur klen han var, speciellt då hans far bad honom om hjälp med olika saker på gården och Andrew inte klarade av det. Hans far brukade ofta påpeka att Andrew betedde sig som en liten flicka. Det kändes ganska mycket när hans pappa sa så, för att bli kallad flicka var något han hade fått utstå många gånger. Andrew visste att han hade ett ganska flickaktigt utseende med plutande mun, täta ögonfransar runt de blå ögonen, och såklart det blonda lockiga håret som inte gjorde saken bättre. Att han dessutom var väldigt kort för sin ålder hade lett till många missförstånd kring både hans kön och ålder.

Just den här dagen hade börjat helt fantastiskt, och Andrew hade hoppats på att den skulle fortsätta så. Han hade äntligen fått sitt brev från Hogwarts, och hade verkligen längtat till att hans far kom hem så han kunde berätta det för honom, och få göra honom stolt. Få uppmärksamheten som han allt för ofta fråntogs på grund av alkoholen.

Tyvärr blev inte den här kvällen alls som Andrew hade hoppats på, och nu hade vilken minut som helst redan inträffat och han kunde höra hur hans mor hulkade på nedervåningen. Hans far smällde igen ytterdörren och gick ut igen, och precis som på rutin visste Andrew vad han skulle göra. Han bad sina småsyskon gå och lägga sig och kramade dem god natt och sedan gick han ner till sin mor.

Hon tittade upp, kramade honom länge och mumlade mellan snyftningarna hur tacksam hon var över att han ställde upp. Tillsammans började de att städa lite i köket och fast att Andrews mor flera gånger påpekade hur duktig, ansvarstagande och snäll han var så kunde han inte riktigt ta till sig det. Hon lät inte alls lika stolt som när hon tidigare under dagen kramat om honom och gratulerat honom tusen gånger om till att han fått sitt Hogwartsbrev, och inte för att det spelade så stor roll att han inte fått mer uppskattning över det. Visst kändes det rätt i hjärtat att hjälpa sin mor, han ville inte heller att hans småsyskon skulle få se röran i köket. Det kändes bara lite konstigt att hon visade större uppskattning över att han hjälpte till med något som han ändå var tvungen att göra, än att det faktiskt var bekräftat att han kommit in på Hogwarts.

Drygt en månad senare stod han i alla fall där, på perrongen tillsammans med sin mor och två yngre syskon. Hans far hade ett viktigt möte med en annan trollkarl om pengar. Det handlade alltid om pengar. Andrew tvivlade på att han hade följt med och vinkat av honom oavsett.

Han såg sig oroligt omkring på alla andra pojkar som också skulle på tåget, de såg så stora ut, och Andrew kände sig som vanligt väldigt liten. Hans mor pratade om sin egen Hogwartstid och hoppades att han skulle trivas. Hon bad också Andrew jobba riktigt hårt och se till att göra henne stolt, så att han inte skulle sluta som en tråkig städerska, precis som hon.
”Du är inte tråkig, mor”, svarade han då, och hon såg nästan tårögd ut när hon kramade honom för säkert femtonde gången. Ryan såg också ut som att han skulle börja gråta, men Megan såg mer sur ut och svarade inte när Andrew önskade henne en fin höst. Andrew förstod henne, och han hade haft riktigt dåligt samvete över att han skulle lämna sina småsyskon ensamma utan honom en hel termin.

Hans svaga armar orkade inte bära kofferten och en snäll femteårselev hjälpte honom in med den i en kupé. Andrew vinkade genom fönstret till sin mor och sina syskon och kände hur det dåliga samvetet växte mer och mer ju längre tåget hann åka. Att försöka trycka undan känslan var svårt, men när han såg hur några andra förstaårspojkar närmade sig hans kupé kände Andrew sig lite varmare inombords.