Skyler Pennington [H] (HurpaDurpa)

Locked
SORTERINGSHATTEN
Husalf
Husalf
Posts: 1325
Joined: 05 Feb 2009, 12:34

Skyler Pennington [H] (HurpaDurpa)

Post by SORTERINGSHATTEN »

Skyler Pennington, Littlehampton, West Sussex

Det är tidigt på morgonen, och en elvaårig flicka vid namn Skyler Pennington sitter och äter frukost med sin pappa. Solens strålar har precis vågat sig över horisonten, och den lilla byn vid havet har ännu inte vaknat.

Skyler och hennes pappa är ganska lika varandra; båda är långa och taniga, och de har samma lite spetsiga näsa, och samma blågrå, nästan färglösa ögon. Men Skylers hår är svart och spretigt, som mammas, medan pappas är mörkbrunt och, i vanliga fall, välfriserat, eftersom han jobbar på ett kontor någonstans i den lilla byn. Men idag ser pappas hår nästan lika risigt ut som Skylers, och anledningen är att han inte ska till jobbet idag. Han ska nämligen köra Skyler in till London, som ligger ungefär tio mil från Littlehampton, där han och Skyler bor.

Charmiga Littlehampton, som både pappa och Skyler älskar. Gräsliga Littlehampton, som mamma Amy fortfarande avskyr, fast hon bor långt från den lilla byn, i utkanten av London. Dit flyttade hon när det var som värst, när hon och pappa knappt kunde vara i samma rum utan att stämningen blev så dålig att man kunde ta på den. Hon bor fortfarande i den nedgångna lilla lägenheten, men den var betydligt mindre nedgången senaste gången Skyler såg den.

Skyler tuggar sakta i sig sin toast. Det smakar mer eller mindre som papper, men någonting måste hon få i sig, säger pappa. ”Det är inte säkert att du kan köpa något på tåget, vet du”, säger han, när Skyler för tredje gången frågar varför hon måste äta någonting.
”Men jag är ju inte hungrig”, muttrar hon, tyst, så att pappa inte hör. Dessutom så kommer hon ju knappast att överleva en tågresa på flera timmar, vare sig hon har ätit frukost eller inte. Bara tanken på att stängas in i en kupé med en massa pladdriga jämnåriga gör henne nästan illamående.
När man umgås med andra så måste man prata. Och vara rolig. Skyler är inte speciellt rolig, och är egentligen bara ”bra på” att vara envis och lojal. Lite som en golden retriever.

Hon har ärligt talat inget som hon vill eller kan prata om med sina jämnåriga kamrater. De flesta tjejerna i Skylers ålder, i alla fall de i hennes klass, pratar om hästar, eller smink. Skyler har aldrig använt smink, hon är för liten, tycker både hon och pappa, och sedan hon blev biten av en häst när hon provade på ridning så hyser hon ingen vidare kärlek för de fyrbenta odjuren. Killarna pratar mest om fotboll, något som Skyler tycker om men inte är speciellt duktig på.
Skyler kan tänka sig att prata om böcker, men det är aldrig någon som har läst samma böcker som henne. Hon brukar nämligen smyga in i pappas lilla arbetsrum och läsa hans böcker. Hon tycker speciellt om deckare, där man ända tills slutet får fortsätta försöka sätta ihop ledtrådarna och komma på vem som gjorde det.

Läsning överhuvudtaget är en underbar sysselsättning enligt Skyler. Man behöver inte anstränga sig för att verka social eller rolig, och man behöver inte rätta sig efter andra. Ingen dömer väl någon för vilken typ av böcker man läser, menar hon.
Vilket var varför hon var helt oförberedd när hennes ständiga kompanjoner, Martha och Daisy, helt plötsligt inte ville umgås med henne längre. Skyler förstod inte alls. Hon hade alltid funnits där för Daisy och Martha, eftersom hon hade kunnat umgås med dem. De pratade inte när de såg att Skyler inte var på humör, och de försökte i alla fall att få med henne i sina konversationer ibland. Så Skyler förblev lojal. Hon höll deras hemligheter, såg till att ingen talade illa om Daisy eller Martha, och tröstade dem när någon mot förmodan gjort just det.

Men helt plötsligt bestämde sig både Daisy och Martha för att Skyler inte var god nog åt dem. Att hon var en tråkig bokmal som läste tråkiga böcker. Som aldrig ville göra något annat. Skyler fortsatte envist att vänta på dem efter skolan för att göra sällskap hem under en lång tid, men de dök aldrig upp.

Skyler dras tillbaka till verkligheten av sin pappas röst. ”Har du allting nu? Vi måste åka om en liten stund”, säger han förväntansfullt. Skyler undrar varför pappa är upphetsad. Det är ju trots allt hon som ska åka iväg till en internatskola, inte han. Vad var det nu den där skolan hette? Hogwarts? Hon är osäker. Hon vet bara att mamma också gick där. Magiska mamma.
För första gången på flera år önskar Skyler att mamma var här. Mamma hade kunnat förklara, skulle ha förstått. Pappa ringde henne någon månad efter att det hände första gången, och mamma frågade Skyler om hon ville träffas. Men Skyler sa nej. Hon har inget emot mamma, men hon har svårt att se henne som just det, mamma. Hon känns mer som någon avlägsen släkting, som Skyler bara har träffat någon enstaka gång.

Pappa gör sitt bästa för att vara den stöttande föräldern, men han förstår inte hur det kändes den där första gången. Hur berusande det kändes att veta att det var hon som hade fått det att hända.
Själva händelsen var egentligen inte så dramatisk. Det var en varm höstdag, och Skylers klass hade haft ett dubbelpass i Skylers absolut värsta ämne. Hon hade släpat sig fram och lagt sitt bildarbete i högen med de andra på bildlärarens kateder, medan klumpen i magen växte och växte. Bildläraren, som avskytt Skyler sedan dag ett, hade precis sträckt sig efter Skylers arbete, när hela högen med bildarbeten plötsligt bestämde sig för att fladdra ut genom ett av de öppna klassrumsfönstren, för att sedan aldrig synas till igen. Hela klassen, inklusive bildläraren, lämnade klassrummet, mumlandes något osammanhängande om kastvindar, men Skyler visste. Det hade varit helt vindstilla.

Skyler skrattar tyst för sig själv medan hon sätter sig i bilen, och under resten av resan så är hon på så gott humör att hon till och med nynnar med lite i de fåniga poplåtarna på radio. Pappa verkar koncentrerad på sin körning, men radion skonar de båda från att försöka starta en konversation. Det är ofta lite stelt för Skyler att prata med pappa. Vissa saker fattar han direkt, men vissa gånger är Skyler nästan helt övertygad om att hon och pappa kommer från olika planeter.

Till slut kommer de fram till London, och tågstationen, där Skyler ska kliva på tåget till sin nya skola. Hogwarts. Det var nog så den hette. Där ska Skyler spendera kommande sju år av sitt liv, och lära sig att använda magi. Bli en magiker. En häxa. Hon smakar på ordet. Det låter konstigt. Främmande. Precis som själva magin. Skyler är framförallt nyfiken på vad det är för regler som gäller. Kan hon bara svänga sin nyinköpta trollstav, och med lite träning få alla jordens hästar att gå upp i rök? Det skulle inte vara helt fel, det håller till och med pappa med om. Han gillar inte heller hästar speciellt mycket, men menar att det nog skulle vara att missbruka sin talang att få alla världens hästar att försvinna. Skyler skulle minsann inte ha något problem med det, tänker hon medan hon hoppar ut ur bilen.

Hon tittar på pappa, som klivit ur bilen, och precis ställt ner kofferten bredvid henne. Han ser nervös ut, nästan ledsen. Och det är då det slår henne. Skyler kommer inte att se honom igen på flera månader. Pappa kommer att vara ensam i det vita lilla huset vid havet.

Hon behöver inte ens tänka. Hon bara gör det. Hon kramar pappa. Hårt och länge. Han kramar tillbaka, och det blir så småningom hon som släpper taget, och tar sin pappas hand. Tillsammans går de in på tågstationen, King’s Cross, och ner till perrong nio och tio, som pappa kommer ihåg att mamma pratade om. Väl där är det bara för Skyler att sluta sig till andra personer som, att döma efter sin utrustning bestående av koffertar och diverse burar, uppenbarligen är på väg till samma ställe som henne.

Precis innan hon springer in i den solida tegelvägg som döljer ingången till hennes perrong, så vänder hon sig mot pappa, och ger honom ett snabbt, sällsynt leende, innan hon försvinner in genom den magiska spärren.

Locked