Annabelle Lowsley [H] (Licious)

Locked
SORTERINGSHATTEN
Husalf
Husalf
Posts: 1325
Joined: 05 Feb 2009, 12:34

Annabelle Lowsley [H] (Licious)

Post by SORTERINGSHATTEN »

Annabelle Lowsley; Seaford, England

I ett tegelhus vid havet i Seaford bodde en helt vanligt familj. Herrn i huset, Andrew Lowsley ägde en stor fiskebåt, medan hans fru, Julia Lowsley, var hemmafru. Dock var det något underligt med den där Julia Lowsley. Grannarna tyckte att de sett konstiga ljussken skymtas mellan de tjocka gardinerna mitt på blanka dagen och titt som tätt flög det ugglor till och från huset med underliga kuvert. Detta var givetvis bara på dagarna när ingen annan var hemma, hade grannarna noterat.

Deras dotter, Annabelle Lowsley, var en glad och trevlig liten flicka som inte skulle göra någon förnär. Hon hittade sällan på några hyss och hon var mycket omtyckt i kvarteret och var flitig i allt hon tog på sig. Hon var mycket hjälpsam och hjälpte mer än gärna till runt om i grannskapet. Ofta syntes hon till med sin far vid hamnen för att hjälpa honom allt hon kunde. Grannarna hade dock svårt att förstå hennes lojalitet till hennes två busfrön till småbröder. Charlie och Elijah Lowsley var ena riktiga odågor, men Annabelle var snabb med att ta båda under hennes beskydd och hennes tålamod med dem båda förvånade alla.

Denna kväll var det något underligt som föregick i Lowleys hus. Ända sedan en underlig gråvit uggla lämnat ett kuvert under dagen har man hört bråk. Bråk var ovanligt hos familjen Lowsleys, vilket gjorde grannarna ännu mer nyfikna och säkert var det Charlie och Elijah som hittat på något hyss.

Annabelle Lowsley satt i soffan vid fönstret och tittade tyst ut på natthimlen. Hon kramade ängsligt sin svarta katt, Cream, medan hon lyssnade på hennes föräldrars bråk inifrån köket. Aldrig hade de bråkat så här, fast det var förstås innan hennes mor hade berättat att hon var en… en häxa och att även Annabelle var det. Annabelle blinkade bort ett par tårar och kramade Cream ännu hårdare. Hon sneglade mot brevet som låg på bordet en bit bort.

”Dumma brev!” sade hon för sig själv. Om hon aldrig fått det där dumma brevet från den där dumma skolan hade aldrig mor och far börjat bråka. Far hade sagt att häxor och trollkarlar bara finns i sagor, men det var innan mamma hade tagit fram något som liknade en lång pinne och förvandlat vinet i hans glas till vatten. Hon hade aldrig sett sin far se så blek ut, som om han sett ett spöke. Tyst hade han lett hennes mor till köket och stängt dörren bakom dem. Med gråten i halsen gick Annabelle upp på sitt rum med Cream tätt bakom.

Cream lade sig till rätta på sängen och Annabelle tog upp sin Ipod, satte hörlurarna i öronen och slog på sitt favoritband, HIM. Hon vankade av och an i rummet medan tankarna snurrade i hennes huvud. Skulle hon någonsin få se sin familj igen? Vem skulle rädda hennes småbröder när dom försatt sig i knipa? Hon tittade ut genom fönstret som vette mot havet och öppnade fönstret. En ljummen havsbris svepte in i rummet och hon slöt sina ögon och njöt av lukten. Havet var hennes andra hem, och om hon hade fått hade hon spenderat dagarna ut på stranden eller i vattnet. Hon suckade ljudligt och stängde fönstret. Det var slut med det nu, snart skulle hon lämna allt hon hade kärt bakom sig. Sitt älskade hav, sin älskade musik och sin älskade familj.

Morgonen därpå vaknade Annabelle och allting kändes lite bättre. Hon satte sig framför spegeln vid sminkbordet och studerade tyst sin spegelbild. En liten flicka med ett runt ansikte och smaragdgröna ögon, inramade av långa ögonfransar tittade tillbaka på henne. En liten uppnäsa prydde hennes ansikte och ett litet runt födelsemärke hade hon på höger sida ovanför ett par breda läppar. Hon tog upp hårborsten från sminkbordet och började borsta sitt lockiga hår. I spegeln såg hon hur dörren öppnades försiktigt och hennes mor visade sig i dörröppningen.

”Annabelle, älskade vän”, sade hon försiktigt och närmade sig sin dotter. Annabelle tittade upp på sin mor genom spegeln, så vacker hon var. Hon var inte alls lika blek och spinkig som hon själv var.
”Annabelle, jag vet att det var dumt av mig att hålla allt hemligt för både dig och din far, men jag gjorde det för att skydda dig. Jag ville att du skulle få en normal uppväxt och lära känna mugglare och deras värld”, sade hon och tog sakta hårborsten ur Annabelles hand och började reda ut sin dotters chokladbruna lockar. Mugglare, tänkte Annabelle tyst för sig själv, det var ett av de där konstiga orden hennes mor använt för att beskriva människor som saknar magiska förmågor, som hennes far. Julia satte ner borsten på bordet och böjde sig fram och kysste sin dotter på hjässan.
”Mamma tänk om ingen gillar mig. Tänk om jag gör någonting fel. Tänk om jag inte hör hemma där. Och mina vänner, när får jag se dem igen? Och när får jag träffa er igen? Charlie och Elijah då? Hur ska det gå för dem?” orden rann ut ur Annabelles mun och hennes ögon var fyllda av skräck.
”Oroa dig inte hjärtat, så länge du är dig själv kommer det att gå bra. Oss kommer du att få träffa på loven, och vi kommer att skriva till dig så ofta vi kan”, svarade Julia lugnande och satte händerna på hennes dotters axlar. ”Du kommer få så roligt och lära dig så mycket på Hogwarts och träffa massa nya människor. När jag började på Hogwarts var jag minst lika nervös som du.”

I timmar fullkomligt bubblade Julia och berättade allt om Hogwarts för Annabelle och hennes far, som lugnat ner sig ifrån chocken och satt sig på sängen för att lyssna. Även hennes två småbröder hade satt sig på golvet för att lyssna på hennes mors historia. Annabelle tyckte att det var mer än rätt att de också skulle få veta att deras mor var en häxa och var deras storasyster skulle vara de kommande månaderna. Annabelle sneglade mot sin far, han såg fortfarande en aning uppskrämd ut och hon visste att han hade en inbördes kamp med sig själv. Han hade haft många planer för sin dotters framtid, en framtid som inte involverade magi. Annabelle satte sig på sängen bredvid honom och tog hans händer i sina.

”Vill du inte att jag åker?” sade hon lågmält och tittade på honom. För visst spelade hans åsikt också roll.
”Detta min dotter, är någonting som jag aldrig riktigt kommer att förstå mig på, men det vore själviskt av mig att säga nej. Vill du åka till… H-Hogwarts så ska du åka”, sade han efter en stunds tystnad. Annabelle fylldes av en varm känsla och kramade om sin far. Hon skulle sakna sin familj, sina vänner och sitt hem, men kanske var hon redo för nya, egna äventyr.

Locked