Agnes Honeycutt-Meadows [H] (Silver)

Locked
SORTERINGSHATTEN
Husalf
Husalf
Posts: 1325
Joined: 05 Feb 2009, 12:34

Agnes Honeycutt-Meadows [H] (Silver)

Post by SORTERINGSHATTEN »

Agnes Maude Honeycutt-Meadows
Todmorden, West Yorkshire

Med sitt Hogwartsbrev fortfarande i näven så skuttade den lilla flickan över gräset. Brevet hade hon läst igenom flera gånger, men just nu var det ovarsamt hopskrynklat i hennes hårt knutna hand. Elvaåringen Agnes Maude Honeycutt-Meadows hade nyss haft tårtkalas hos några släktingar, som hon visserligen inte var nära släkt, men som i princip bodde grannar med hennes egna familj. Det var väl tur det, eftersom hela tårtkalaset hade varit för att fira att hon och släktingen Cecil tidigare den dagen fått sina antagningsbrev från Hogwarts. Inte för att det inte hade varit en direkt överraskning, då Honeycutt-Meadows var en magisk släkt med ganska hög status, men ändå. Värt att fira. Tårtkalaset hade lämnat lite grädde på ena sidan av hennes käke (efter ett försök att starta ett tårtkrig som dock stoppades i ett tidigt stadium av Cecils pappa Agamemnon, som förmodligen kände att Agnes började bli uttråkad och plockade undan tårtan som var kvar för säkerhets skull). Hon var fortfarande klädd i bara ett linne och ett par shorts, så att man tydligt kunde se lite skrubbsår på både armbågar och knän. Hon hade tillbringat resten av dagen efter tårtätandet med att umgås med bästa vännen Cecil, men nu var det skymning och det var dags att dra hemåt även om det var kyligt i den lätta klädseln hon hade. Nu skulle hon äntligen hem till sin familj som varit och handlat den dagen. Om någon minut skulle Agnes storma in igenom sin dörr, och när hennes mamma möter upp henne i hallen kommer hon trycka upp det skrynkliga brevet i ansiktet på sin mor. Stunden då hon får syn på vad det är för brev kommer allt hon planerat att säga till sin dotter om en omkullvält blomvas i vardagsrummet (som Agnes var ansvarig för) vara bortglömt.

Så fort den elvaåriga flickan vaknade så flög hon upp ur sängen. Morgontrött var Agnes definitivt inte, utan så fort en ny dag började så var hon beredd att utforska och äventyra. Snabbt somnade hon och snabbt vaknade hon, det var så det gick till. Väl uppe ur sängen tog hon sig titt i en av de stora speglarna som stod längs ena väggen. Egentligen kanske det inte var en sådan bra idé att ha en så stor spegel i ett rum med en sådan som Agnes. Något som föräldrarna alltid fått dras med var hennes obetänksamhet och energi. Ständigt rörde hon sig och hoppade omkring. I detta fall hade hon dock varit extremt försiktig med spegeln, då den hörde till ett av hennes favoritintressen; dans. Det var inte bara nu som elvaåring Agnes var energisk och påhittig, utan det hade hon varit hela sitt liv. Hennes föräldrar hade nästan drivits till vansinne under uppväxten, ärligt talat. Redan som liten älskade hon att springa runt och energin verkade aldrig ta slut. Hon behövde hela tiden leka, springa, fantisera, och äventyra. Efter att funderat över flera olika intressen att aktivera sitt barn med, kom de två föräldrarna fram till att låta henne börja med dans. Det var något deras dotter kunde göra själv och utföra på egen hand. Hon behövde inte massor av prylar heller. Perfekt aktivitet för en ung tjej som behövde röra på sig.

Hon fick en privatlärare i streetdance till att börja med (då hon tyckte det verkade häftigast) redan när hon var runt sex år. Det utvecklades också till pop och senare även att hon börjat med breakdance. Det hade gjort att hon utvecklat andra intressen och började också lite med att rappa, även om hon inte direkt var bra på det. Inte än i alla fall, om det var något hon lärt sig av dans var att träning ger färdighet.

Spegeln hade på något vis blivit en stor del av hennes vardag, även om det var bara för dansträningen, då hon egentligen inte var så fixerad vid sitt utseende. Hon hade brunt hår med smått ojämna toppar som gick en liten bit nedanför axlarna och som hon ofta satte upp i en tofs eller fläta. Hon plockade upp en tofs från ett skrivbord bredvid fönstret, och satte upp sitt hår, så hennes ansikte framhävdes med de bruna ögonen, och den ganska tydliga käklinjen. Agnes tänder var dock rätt ojämna (speciellt i nedre tandraden), även om det inte var något hon låg vaken under nätterna över. Kroppen var hon också ganska nöjd med, då hon efter många år av springande, lekande och dansande faktiskt var ganska vältränad, även om hon inte direkt var spinkig, utan hade lite kött på benen. Hon öppnade en garderob vid spegeln och drog på sig en ganska stor illgrön t-shirt och ett par ljusblåa trekvartsbyxor.

”Egbert, vakna nu!” sa hon bestämt till den stora paddan som låg på skrivbordet, på en hopvikt näsduk som för tillfället fungerade som en bädd.
Bredvid den vårtiga paddan stod en liten klocka, vars siffror var läsbara trots att glasskärmen spruckit lite, som visade på kvart i åtta på morgonen.
”Men Egbert, kolla på klockan, nästan åtta, vi har ju i princip försovit oss! Nu måste det ju vara okej att väcka Cecil? ” sa Agnes till paddan Egbert, medan hon plockade upp en ryggsäck som stod på golvet.
Egberts gav ifrån sig ett 'kvak' till svar, och Agnes log nöjt.
”Jag är glad att ha dig vid min sida” sa hon och klappade honom lite på huvudet.
Hon stoppade sen ned honom i ett av ytterfacken på ryggsäcken, som var 'specialiserat' för den lilla paddan. På sin dotters kommando hade mamman införskaffat tuschpennor man kunde skriva på tyg med så hon tecknat ett stort E på det lilla facket. Resten av ryggsäcken hade också blivit kluddad på sen, med instruktioner och dekorationer, men att gå igenom historien bakom varje symbol skulle ta en evighet. Helt enkelt hade den lilla ryggsäcken blivit hennes äventyrsväska, precis som Egbert blivit en kompanjon.

En åttaårig Agnes hade hittat den vårtiga paddan vid skogen och då bestämt sig för att behålla den. Föräldrarna hade väl varit sisådär nöjda med vad Agnes såg som den nya familjemedlemmen, men när hon nekat alla deras förslag på att köpa en uggla eller en katt istället (”Varför skulle jag vilja ha en sån där uppnosig katt eller ett fjäderskrälle!?”) fick hennes vilja gå igenom.

Med ryggsäcken i ena handen så skyndade hon sig ut ur sitt rum, och igenom korridoren. Ingen tid att förlora. Hon passerade väggarna fulla med fina konstverk, men med mest inramade familjefoton. Det var allt ifrån stela foton i kostym och finkläder (även om Agnes varit liten på vissa kort, och haft väldigt svårt att sitta still), till småbarn som lekte runt i lera. På de flesta foton var det ofta brunhåriga små flickor, Agnes själv och hennes kära syster Deirdre. På ett satt de två och öppnade julklappar framför öppna spisen, och i ett annat så poserade de hand i hand framför familjens hus, då Agnes bara var fyra år gammal, båda med varsitt skinande leende. Ett annat visade upp vad man kunde anta var en nyfödd Agnes, och en väldigt liten Deirdre som definitivt verkade nyfiken över den lilla bebisen. På nästan alla foton kramades de, log mot varandra, och var helt enkelt nära varandra och kom bra överens, förutom vid några tillfällen. Till exempel, på ett av Deirdres födelsedagsfoton så blänger hon på sin lillasyster, vilket kan ha att göra med att den otåliga Agnes hade blåst ut ljusen innan hennes storasyster ens fått chansen. På ett och annat foto så smyger sig dock en svarthårig liten pojke, jämnårig med Agnes, in. Den lilla pojken var ingen annan än Cecil Honeycutt-Meadows, hennes granne och avlägsna släkting, som blivit en del av hennes uppväxt. I ett av dem står till exempel en sexårig, stolt liten Agnes med tappade framtänder, bredvid en lövhög som hon begravt Cecil i, så bara toppen av huvudet syns. En annan bild från ungefär samma tid föreställer Agnes och Cecil ännu en gång, då han erbjudit sig att själv ge henne en hårklippning (eftersom klister hade fastnat i håret, och det såklart hade varit den enda vettiga lösningen på problemet för stunden) så att hon då hade fått en ojämn, kort kalufs på huvudet. På nästa foto är de inne i Agnes rum (denna gång med golvet fullt av olika sorters leksaker) och håller på att konstruera ett fort av kuddar. Under åren hade Cecil på något sätt vävt sig in i deras familj, och blivit som ett extrasyskon för Agnes. Cecil hade nog blivit lite som ett extrabarn i familjen överhuvudtaget, då han ofta varit hemma hos dem, ända sedan de varit små.

Agnes började gå nedför den rejäla trätrappan igenom deras hus, som också hade flera bokhyllor och konstverk. Det var väldigt bra ordning i huset, förmodligen för att resten av hennes familj inte var små tornados som hon själv, och såg till att eventuell oreda hon ställde till med snart röjdes upp. Agnes skyndade sig in i köket och fram till skafferiet och kylskåpet.
Ett kakpaket, en vattenflaska, ett par äpplen, några bananer, en flaska med juice - okej, kanske ett till kakpaket - och en chipspåse. Allt det vräkte hon ned i sin ryggsäck, innan hon noggrant stängde igen kylskåpet och alla skafferidörrar för att undanröja sina spår. Agnes hävde upp ryggsäcken på ryggen och gick igenom hallen, och fram till dörren som ledde in till sin pappas kontor.

Hon kikade in i arbetsrummet. Everard Honeycutt-Meadows satt där vid sitt kontorsbord med ett par papper i handen som han läste igenom noggrant genom ett par runda glasögon. Håret var allt annat än täckande över hans skalle och han såg ut att vara i djup tanke. På grund av den ändå ganska tidiga timmen hade han på sig ett par mjukisbyxor och en morgonrock, och bredvid honom stod en halvt tömd kaffekopp. Väggarna i rummet var fyllda av böcker, allt från nya till gamla, och på alla sorters språk. Allt var inte direkt i sin ordning, utan här och var stod det lådor med böcker i högar och en oljemålning hängde snett på en av väggarna. På bordet framför honom låg ett par pergament i lite sneda högar, och bredvid fanns bläck och en exklusiv fjäderpenna. Agnes far jobbade som översättare av böcker, och han hade skrivit ett flertal om ämnet själv. Hennes mor, Kimberly Honeycutt-Meadows, delade intresset med honom, men var nog lite mer social och utåtriktad eftersom hon arbetade som tolk. Deras arbeten skiljdes ändå åt på vissa sätt, och de hade varsitt kontor, vilket nog var för det bästa, då Kimberly inte skulle orka med den ständiga röran eller hans ständiga mumlande.
Visst var dörren redan öppen, men han verkade inte ha märkt att hon var där.

"Pappa!" sa hon högt, och Everard ryckte till av det plötsliga ljudet.
"Eh, ja, Agnes, är du redan vaken?" frågade han och vände sig mot henne.
Hennes pappa var lite av en morgonperson han med, även om han kunde bestämma sina arbetstider hur som helst. Tidigt på dagen så gick han dock helst runt i väldigt bekväma kläder.
"Jag går över till Sessan och leker!” förklarar hon, då Sessan var ett smeknamn som hon börjat använda för Cecil efter att hon insett att hans mamma använde det ibland, och hon hade inte kunnat låta bli.
”Jaha.. har du ätit frukost?”
”Jag har tagit med mig matsäck!” sa hon och klappade ryggsäcken.
Everard verkade fundera lite, innan han nickade.
”Okej då, men väck inte hela huset, knacka på försiktigt..” mumlade han och återgick till sin bok.
”Jadå!” sa Agnes med ett brett leende och stängde igen dörren efter sig.
Hon stannade med ytterdörren halvt öppen, med slarvigt knutna gympadojor på fötterna och vände sig om när hon hörde fotsteg i trappan.

"Godmorgon Dei!" utbrast Agnes glatt, då den morgontrötta storasystern stod i trappan.
"Hej, vad du var på gott humör idag då" sa Deirdre, som inte var direkt lika pigg.
"Idag börjar ju träningen!" utbrast hon, helt vänd mot sin syster och mötte upp henne vid trappan.
"Vilken träning?" frågade Dei.
"Inför Hogwarts såklart! Måste ju vara beredd på allt!"
Hennes syster såg förvånad ut någon sekund, innan hon log lite, eftersom det trots allt var Agnes hon pratade med.
”Kan ju inte komma dit och vara värsta mesen som sitter i ett hörn och inte kan något. Man måste ju vara i toppform...inte för att du vet något om det, du sitter väl och läser dina skvallertidningar om de där killarna hela dagarna...” sa Agnes, och hennes flin blev bredare för varje ord hon sade.
”Respektera din storasyster hörru, när du kommer till Hogwarts kommer du ständigt att behöva mina råd”, svarade hennes syster med ett hälften irriterat, hälften roat leende, och rufsade om Agnes hår, så att tofsen blev ännu ojämnare än förut.
”Visst, vi får se hur det blir”, svarade Agnes väldigt skeptiskt och drog snabbt undan huvudet från Deis hand, trots att det redan var för sent och hennes hår var en ännu rufsigare röra.
Lite syskongnabb var en del av vardagen, men de kom ändå bra överens. Det var sällan det blev något allvarligt mellan dem, utan den här lättsamma stämningen fanns alltid.
”Hejdå i alla fall, ha en bra dag!”
Den lilla flickan gjorde en helomvändning, och snart susade hon ut igenom dörren medan ryggsäcken och hästsvansen studsade mot ryggen.

Familjen bodde i Todmorden, en liten ort som låg i West Yorkshire, i ett stort och prydligt hus i närheten av skogen, där det definitivt var fridfullt. Nog lite för fridfullt om Agnes fick tycka, vilket var en av anledningarna till att hon ofta ville hitta på saker själv. De flesta som bodde där var barnfamiljer eller pensionärer, och det var lugnt i området med knappt någon trafik. Därför hade Agnes uppväxt varit full med springande mellan husen och gårdarna, men speciellt brukade hon då springa över till Cecil, hennes kompanjon. De hade fått sitt Hogwartsbrev samtidigt, så inte kunde hon utelämna honom från Hogwartsträningen heller. Det skulle bara vara rättvist.

Efter att ha övertalat hans mamma om att det var jätteviktigt att hon fick komma in och att hon skulle väcka Cecil så snällt hon kunde, så klampade hon uppför trappan och slet upp dörren till hans rum.
”GODMORGON, MIN KÄRA PRINCIPESSA!” utbrast Agnes och tog några språng fram till hans fönster och drog undan gardinerna så solens strålar lyste in, trots att hennes vän fortfarande låg inbäddad.
Principessa var en ny nivå av smeknamnet 'Sessan', som utvecklats till 'Prinsessan' och senare 'Principessa' vilket är den italienska formen. Agnes använde den mest, för allvarligt talat; det lät roligare. Cecils respons var att begrava sig helt under täcket med ett missnöjt mumlande.
”INGEN TID ATT VILA MANNAR, UPP OCH HOPPA! 1, 2, 3!” fortsatte hon sen i en tuff militärröst och hoppade upp i sängen med ett 'tjooo!'.
Att Agnes var morgonpigg var nog något som de flesta inte uppskattade.

”Okej, Cecil, vart ska vi ha den här tycker du då?” frågade hon, efter att ha lyckats plocka upp en sten som egentligen var för stor för henne att bära.
Hinderbanan som de byggt upp tillsammans i skogsbrynet var snart klar. Bara de sista detaljerna var kvar att fixa nu. Igår kväll hade hon funderat, och idag så hade de genomfört den.
”Där borta ser det bra ut va?” svarade Cecil och pekade bortåt, framför en av stockarna, och Agnes nickade.
”Finemang, finnemang-mang”, sa hon och började bära dit den, trots att hon fick lov att stanna upp med små mellanrum.

Trots Agnes väldigt ansvarslösa attityd så var hon väldigt arbetsam och flitig. Hon hade inga problem att jobba länge och med något ganska jobbigt, om det ändå var något hon brydde sig om. Skolarbete och plugg var ingenting som intresserade henne, vilket visat sig igenom de åren då hon blivit hemskolad och fått ganska mycket gnäll om att hon inte fokuserat eller varit tillräckligt engagerad. Samtidigt kunde hon tillbringa en hel kväll med att bemästra en dansrörelse, eller bygga ett komplicerat torn av klossar som krävde en smula tålamod. Det var nog ett av dragen som kanske en förälder skulle tycka mest om. Faktumet att hon sa vad hon tyckte och var en dålig lögnare var nog också en aning uppskattat (fallen med välta vaser och sådant var inte direkt mysterier). Ibland hade det dock lett till situationer då hon varit lite för ärlig (en och annan släkting har hon väl råkat förolämpa genom åren).

”Då var den klar!” beslöt Agnes, och sprang bort till 'startlinjen', som i princip bestod av en tuva mossa och hennes äventyrsväska.
På ryggsäcken satt Egbert, utnämnd till domare, och Cecil ställde sig bredvid henne, redo. De båda hade fått för sig att rita krigsmålningar i ansiktet med lera, och de såg ut som små vildingar när de efter Agnes nedräkning satte iväg över stock och sten.

Hon var utan tvekan tävlingsinriktad, då hon verkligen gav allt när hon krälade under stockar och sicksackade mellan träden. Dock var hon nog ingen direkt lagspelare, utan tävlade helst på egen hand (Quidditch hade därför aldrig riktigt intresserat henne). Då kunde hon fokusera på sin egen förmåga. Även om hon oftast inte blev alltför bitter när hon förlorade, så gjorde hon det mesta för att bevisa att hon kunde (när det kom till saker som intresserade henne, på lektioner brydde hon sig direkt inte), och gillade därför inte heller att fuska och ljuga. Det var helt enkelt inte hennes stil, om hon ska vinna ville hon ha förtjänat det.

Därför hade hon ett brett leende när hon kom först i målet för deras skogshinderbana med andan fortfarande i halsen. Hon slog sig ner på grästuvan bredvid Egbert och ignorerade faktumet att byxorna var leriga, och att hon hade lite rivsår på smalbenen från skogsriset.
”Verkar som om jag är mer redo för Hogwarts än vad du är, Sessan. Om du inte tar ett riktigt ryck med träningen kommer du ju att få problem”, sa hon sen med ett retsamt leende när han kom in i mål, innan hon tog en klunk ur vattenflaskan.

Locked